Svea hovrätt instiftades den 16 juli 1614 på initiativ av Gustav II Adolf och rikskansler Axel Oxenstierna. Avsikten var att skapa en opartisk högsta instans som kunde stävja godtycke i dömande och avlasta konungen samt Rådet från den betungande strömmen av klagomål och rättegångar från hela Sverige. Institutionen fungerade som förebild för efterföljande hovrätter i riket, såsom Göta hovrätt och Åbo hovrätt.

Under stormaktstiden hade hovrätten sitt säte på Riddarholmen i Stockholm, där dess ledamöter granskade domar från lägre rätter och dömde i både tvistemål och svåra brottmål. Processen präglades av införandet av fastare rättegångsordningar och en strävan efter likhet inför lagen i enlighet med Karl IX:s och efterföljarnas lagstiftningsarbete. I hovrättens arkiv bevaras rika samlingar av domböcker, utslag och korrespondens som speglar det tidigmoderna samhällets brottslighet, sociala normer och konflikter.

Byggnadstraditionen och de yttre attributen förknippas starkt med adelns och ämbetsmännens växande makt under 1600- och 1700-talen. Hovrättspresidenten och bisittarna bar uppdragets dignitet med formella dräkter och sigill, och institutionen utgjorde en plantskola för rikets främsta jurister och statsmän. Även efter tillkomsten av Högsta domstolen år 1789 behöll Svea hovrätt en central ställning som överrätt för stora delar av norra och mellersta Sverige.