Sveriges riksdag har sina historiska rötter i den nordiska tingstraditionen och de frälsemöten som hölls under medeltiden. Det första egentliga riksmötet brukar förläggas till Arboga år 1435, sammankallat under Engelbrekt Engelbrektssons uppror mot Erikinrik av Pommern. Institutionen utvecklades gradvis till det klassiska ståndsmötet med de fyra ständerna: adel, prästerskap, borgare och bonestånd, vilket befästes i Gustav Vasas tid och 1634 års regeringsform.

Under frihetstiden på 1700-talet upplevde riksdagen en guldålder av parlamentarisk makt innan den återigen begränsades under enväldet och 1809 års regeringsform. Ett avgörande historiskt skede inträffade år 1866, då ståndsriksdagen avskaffades genom representationsreformen och ersattes av en tvåkammarriksdag, där Stockholm förblev det fasta sätet för lagstiftningen. Denna byggdes ut och moderniserades under decennierna, med det mäktiga riksdagshuset på Helgeandsholmen som synlig symbol för den statliga makten.

År 1971 tog riksdagen steget fullt ut till det moderna folkstyret genom övergången till en enda kammare, enkammarriksdagen, i enlighet med 1974 års regeringsform. I dag representerar riksdagen det svenska folket genom allmänna val vart fjärde år och stiftar lagar, beslutar om statens budget samt kontrollerar regeringen. Dess arkitektoniska hemvist på Helgeandsholmen i Stockholm rymmer förutom plenisalen även riksarkivets spår av århundraden av svensk politisk historia.