I varje gård i det gamla bondesamhället fanns en osynlig medlem i hushållet: tomten. Liksom gårdens övriga andar höll han vakten över hus och visthusbod, men hans lojalitet var inte gratis – den måste förtjänas med arbete, hövlighet och, helst, mat.

Gårdstomtens uppgifter:

• Han vaktade kreaturen i ladugården, redde upp skolorna, gäckade glömmor och vände dagen så att hö, säd och mjölk gick väl till.
• Han vårdade barnen: när de låg ensamma och grät i vaggan kunde man komma hem och finna att tomten "vaggade och tröstade". Men uppfostrades de inte väl – begav sig husfolket bort och lämnade en slarvig, berusad dräng – kunde tomten bli vred och huset inte trivas.
• Han krävde offer: den klassiska julgröten med ett smöröga läggs fortfarande ut vid julen. Uteblev gröten kunde kon bli skrämd, spannmålskornen förflyttas och stugan sotad.

Osynlighetens regler: Tomten var osynlig utom ska man råka se honom i dörrspringan – då brast det för "den olycklig" som sett en tomte. Var ödmjuk, skötte du gården fick du en gåva: en vänlig hand, ett gott råd och gårdens välgång. Försummelse gav motsatsen: en tomte kan vara både stolt, burgen och sträng.

Tomteberättelsernas djupaste lager handlar om tillit till platsen. I en värld där varje vinter kunde bli avgörande var "gårdens ande" en bekräftelse på att platsen vargiven och beskyddad – en känsla vi fortfarande söker när vi "sätter prägel på" ett hem. Och varje jul när gröten ställs ut – om än skämtsamt – lever tusende år av sed kvar i en enda rörelse.