Ljusare än och närmare människans fantasi än trollen står kvinnliga väsen: älvorna, diserna, nornorna och valkyriorna. Tillsammans bildar de en trio av skönhet, skydd och öde – och berättelserna om dem disciplinerar både vårt förhållningssätt till naturen och till vår egen tid.

Älvorna: Vid sommarens ljusa nätter kunde man få slutet av älvornas dans i skogsgläntor och på ängar – en viddernas ring där marken, sa man, märktes som i eld. Den som trädde in i ringen kunde bli bortförd eller åldras omärkligt; den som mötte älvorna med respekt och avstånd kunde få gåvor. Älvorna lever i folktron som varelserna som både lockar och fostrar: "älvalek" lämnar en yrsel-känsla och ansvar som aldrig helt lämnar den drabbade.

Diserna: Dísarna är skyddsandar knutna till släkt och gård, ofta framställda som kvinnliga. Vid disablotet – hållet i hör av vintern, mest berömt till Uppsala – offrade man till dem för frid, fruktbarhet och gårdens länge liv. Diserna närvarar även i konsten: de avbildas med horn, kärl och skyddande gest, och de kan skydda lika gärna som de kan kräva.

Nornorna och valkyriorna: Vid Urdarbrunnen under världsasken sitter de tre nornorna Urd (det förflutna), Verdandi (det vardande) och Skuld (det som ska ske), och de spin trådarna i varje människas liv. Ödet var alltså inte slump – det var vävt, och man kunde förhålla sig till sin lott med fred och ära, även om man inte kunde knyta om trådarna. Valkyriorna, i sin tur, valde vilka kämpar som skulle föras till Valhall efter döden – kvinnliga makter som fastställde krigets ära.

Tillsammans lär väsena i Norden att ödet är förhandlingsbart med livssätt: skyddet ges den väluppfostrade, äran den som är värd, och lyckan den som vårdar de osynliga banden mellan människor, platser och tider.