Drottning Kristina föddes på Stockholm slott som dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Hon tillhörde Vasaätten och besteg den svenska tronen efter sin faders död vid tidig ålder, med en förmyndarregering ledd av bland andra Axel Oxenstierna som stöd under uppväxten. Under hennes regeringstid präglades Sverige av den europeiska storpolitiken under slutskedet av trettioåriga kriget, vilket avslutades med den Westfaliska freden. Kristina var känd för sin bildning, sitt starka intresse för filosofi, konst och vetenskap, samt för att hon samlade tidens främsta tänkare, såsom René Descartes, till hovet i Stockholm. År 1654 valde hon att abdikera från den svenska tronen, en händelse som väckte stor uppståndelse i hela Europa. Efter abdikationen lämnade hon Sverige och konverterade till den katolska tron, vilket var ett radikalt steg i det tidigmoderna Europa. Hon bosatte sig sedermera i Rom, där hon fortsatte att vara en central gestalt i det kulturella och intellektuella livet, och hon invaldes som medlem i flera lärda sällskap. Drottning Kristina avled i Rom och begravdes i Peterskyrkan, vilket var en ovanlig hedersbetygelse för en kvinna under denna tid.