Vasaätten har sitt historiska ursprung i Uppland och omnämns i källorna under 1300-talet. Ättens tidiga medlemmar var framstående stormän och riksråd som knöt strategiska äktenskap med andra mäktiga frälseätter, vilket lade grunden för deras växande inflytande i Sverige. Bland de tidiga företrädarna märks Kjetil Karlsson (Vasa) och Johan Kristiernsson (Vasa), vilka spelade aktiva roller i nordisk politik under unionstiden.

Ett dramatiskt kapitel inleddes när Gustav Vasa ledde upproret mot Kristian II och den danska överhögheten. Efter att ha valts till Sveriges kung år 1523 bröt han med Katolska kyrkan, genomförde reformationen och omvandlade Sverige till en arvsrike genom Västerås arvförening år 1544. Under hans ledning stärktes kungamakten avsevärt, ofta på bekostnad av adelns traditionella privilegier och det gamla kyrkliga godsinnehavet.

Under sönernas styre nådde ättens politiska makt sin höjdpunkt men präglades också av svåra konflikter. Erik XIV, Johan III och Karl IX regerade växelvis eller i bitter rivalitet, präglade av den så kallade Katarinatiden och brider med Polen-Litauen. Det var en tid av kulturell blomstring men också av djup politisk oro och blodiga räfst- och rättarting.

Ättens kungliga era kröntes av Gustav II Adolf och drottning Kristina, under vilkas tid Sverige utvecklades till en europeisk stormakt. Med drottning Kristinas abdikation år 1654 slöts den regerande grenens kapitel på den svenska tronen, och makten övergick till Pfalziska ätten. Ätten har lämnat ett djupt avtryck i det svenska historiska landskapet genom arkitektur, lagstiftning och rikets militära expansion.