Einar Billing föddes i Värmland som son till biskopen Gottfrid Billing. Han inledde sina teologiska studier i Uppsala och drogs tidigt till den så kallade unghögkyrkliga rörelsen samt den moderna teologins förnyelse. År 1908 utnämndes han till professor i exegetisk teologi vid Uppsala universitet, där han kom att utöva ett djupt inflytande på en hel generation teologer och präster.

Billing var en av initiativtagarna till den moderna svenska folkkyrkotanken, vilken han teoretiskt grundade i sitt berömda arbete Föreläsningar över kyrkan från 1910. Han menade att kyrkan inte var en frivillig sammanslutning av fromma individer utan ett folkets hus, där Guds nåd erbjöds alla oavsett moralisk ställning, nära knuten till nationen och kulturen.

År 1920 lämnade Billing professuren i Uppsala för att tillträda ämbetet som biskop i Västerås stift. Som stiftschef omsatte han sina teologiska idéer i praktisk handling, med stark betoning på församlingslivets förnyelse och kyrkans sociala ansvar i det framväxande folkhemmet.

Vid sidan av sitt kyrkliga arbete var Billing en uppskattad predikant och författare vars texter präglades av ett djupt personligt fromhetsliv och en säregen stilistisk skärpa. Hans verk Vår herres hage räknas till de klassiska svenska uppbyggelseböckerna under 1900-talets första hälft.

Billing avled 1939 efter en tid av sviktande hälsa, men hans teologiska arv levde vidare och präglade Svenska kyrkans självförståelse under stora delar av seklet. Hans tankar diskuterades flitigt i kretsar kring Sigtunastiftelsen och bland meningsfränder som Nathan Söderblom.