Kristian II föddes som son till Johan av Danmark och Christina av Sachsen i Nyborg. Han tillhörde Huset Oldenburg och blev kung av Danmark och Norge år 1513 samt kung av Sverige år 1520 efter att ha besegrat Sten Sture den yngre vid Ulricehamn och i slaget vid Åsunden.

Hans regeringstid i Sverige präglades av strider med det svenska riksrådet och anhängare till Sture-partiet. Efter sitt intåg i Stockholm lät han krönas av Gustaf Trolle, men kort därefter iscensatte han det som kom att kallas Stockholms blodbad i november 1520, där ett flertal svenska adelsmän och präster avrättades på Stortorget i Stockholm.

Denna händelse väckte stark avsky i stora delar av det svenska samhället och utlöste Befrielsemerket eller det uppror som leddes av Gustav Vasa. Upproret ledde till att Wasaätten kom till makten och att den svensk-danska unionen upplöstes slutgiltigt när Kristian avsattes som svensk kung.

Även i Danmark mötte Kristian hårt motstånd från adel och prästerskap på grund av sin centraliserande politik och sitt gynnande av ofrälse ståndspersoner, däribland hans inflytelserika rådgivare Dyveke Sigbritsdotter och hennes mor Sigbrit Willoms. År 1523 tvingades han att fly från Danmark till Nederländerna.

Efter flera misslyckade försök att återvinna sina riken med hjälp av utländska trupper återvände han till Skandinavien år 1531, men tillfångatogs av sin farbror kung Fredrik I av Danmark. Resten av sitt liv tillbringade Kristian som fånge, först på Sønderborgs slott och senare på Kalundborgs slott, där han avled.