Adolf I av Schauenburg var en tysk greve som spelade en central roll i expansionen av Tysklands inflytande öster om Elbe under 1100-talet. Han föddes som son till Adolf I av Schauenburgs företrädare i Huset Schauenburg, även om de exakta tidiga åren är sparsamt dokumenterade i samtida krönikor. Hans liv präglades av den så kallade Ostkolonisationen, där tyska furstar och adelsmän flyttade gränserna norrut och österut på bekostnad av slaviska folk.

År 1143 spelade han en avgörande historisk roll när han återskapade och grundade staden Lübeck vid floden Trave. Efter att den tidigare bosättningen hade förstörts av en brand inzagg han platsen som en strategisk hamn och handelsknutpunkt. Hans beslut lade grunden för stadens framtida storhet som centralort i Homsan och Östersjöhandeln, även om han senare tvingades överlämna staden till Henrik Lejonet av Welfiska ätten.

Adolfs maktbas låg främst i grevskapen Holstein och Schauenburg, där han befäste sin ställning genom att grunda borgar och skydda kyrkliga institutioner. Han upprätthöll nära band med biskopsdömet i Oldenburg och stödde kristnandet av regionens slaviska befolkning. Hans styre kännetecknades av en balansgång mellan samarbete och konflikter med de mäktiga hertigarna av Sachsen.

Under sin livstid upplevde han de dramatiska maktkamperna inom det Tysk-romerska riket, där lokala furstar skaffade sig allt större autonomi. Hans insatser för att säkra gränserna och utveckla ekonomin i grevskapet Holstein skapade en stabil grund för hans ättlingar. Huset Schauenburg skulle komma att dominera regionen under flera århundraden framåt.

Adolf I avled år 1200 och efterlämnade ett arv som en av de mest framträdande regionala furstarna i norra Tyskland under högmedeltiden. Hans insatser för stadsgrundningar och territoriell expansion förändrade permanent maktstrukturen i Östersjöregionen. Hans liv och gärningar är framför allt kända genom samtida krönikor som Helmold av Bosaus Slavia krönika.