Erik Eriksson, känd som Erik läspe och halte, var kung av Sverige i två omgångar under 1200-talets första hälft. Han tillhörde Erikska ätten och var son till kung Erik Knutsson och drottning Rikissa av Danmark. Hans första regeringstid inleddes efter att den barnrike kung Johan Sverkersson avlidit år 1224.

Eftersom Erik var minderårig vid sitt tillträde styrdes riket av ett förmyndarestyre under ledning av biskop Karl Magnusson i Linköping. Under denna period präglades den svenska politiken av interna strider mellan de rivaliserande ätter som gjorde anspråk på den kungliga makten.

År 1229 förlorade Erik tronen efter ett uppror som leddes av Knut Långe, vilken tillhörde Folkungaätten eller en rivaliserande gren av ätten och kortvarigt tog makten som kung. Efter Knut Långes död omkring år 1234 kunde Erik Eriksson återvända till makten och återinsättas som Sveriges kung.

Under sin andra regeringstid kom Erik att spela en central roll i den svenska expansionen österut. År 1240 företogs det omskrivna tåget mot Neva, vilket kom att leda till en militär sammandrabbning mot de ryska furstendömena. Det är i koppling till denna tid som Birger Magnusson, gift med Eriks syster Ingeborg Eriksdotter, började stärka sitt inflytande över riket.

Erik beskrivs i äldre källor, såsom Erikskrönikan, med tillnamnet läspe och halte, vilket indikerar att han hade vissa tal- och gångsvårigheter. Trots dessa fysiska hinder var han en viktig gestalt i en brytningstid för det svenska riket, då lagar börja skriftfestas och den centrala kungamakten konsoliderades.

Kung Erik avled barnlös i februari år 1250 och gravsattes i Varnhems klosterkyrka. Hans död markerade slutet för den Erikska ätten på svensk botten, vilket banade väg för att hans systerson Valdemar Birgersson, son till Birger jarl, valdes till ny kung och därmed etablerade Folkungaätten på den svenska tronen.