Gustaf Carlsson Wrangel föddes på Skokloster som son till fältmarskalken Carl Henriksson Wrangel och Margareta Grip. Han tillhörde den mäktiga friherrliga och grevliga Wrangel och kom att spela en avgörande roll under Sveriges Stormaktstid. Hans uppväxt präglades av adelns höga ställning och militära traditioner i det tidiga 1600-talets Europa.

Sin militära bana inledde han i tjänst hos Gustaf II Adolf under trettioåriga kriget. Wrangel utmärkte sig snabbt för sitt strategiska mod och sin skicklighet på slagfältet, vilket ledde till snabb avancemang inom armén. Han stred under befälhavare som Johan Banér och Lennart Torstenson och deltog i flera av krigets mest betydelsefulla fälttåg på kontinenten.

År 1646 utnämndes han till fältmarskalk och samma år till svensk generalguvernör i Tysk-romerska riket samt Pommern. Under slutet av trettioåriga kriget förde han befälet över den svenska armén i Tyskland tillsammans med Carl Gustaf Wrangel, och han var en av de ledande aktörerna när kriget gick mot sitt slut med den Westfaliska freden 1648.

Efter krigsslutet återvände han ofta till Sverige och fyllde flera höga civila och militära ämbeten. Han var riksråd och generalamiral, där han bidrog till att stärka den svenska flottans organisation och närvaro i Östersjön. Hans administrativa insatser var av stor betydelse för kronans centralisering under Drottning Kristina och Karl X Gustav.

Wrangel var också en betydande mecenat och byggmästare. Han lät uppföra det praktfulla Skoklosters slott vid Mälaren, ett av Europas främsta barockpalats som idag står som ett unikt monument över stormaktstidens aristokratiska kultur. Slottet fylldes med konst, vapen och böcker som han förvärvat under sina fälttåg på kontinenten.

Han avled år 1676 och begravdes i Wrangelska gravkoret i Skoklosters kyrka. Hans liv speglar den svenska stormaktens expansion, militära professionalisering och den högadliga kulturen under 1600-talets mitt.