Johan Banér föddes på Djursholm i Uppland som son till rådsherren Gustaf Banér och Kristina Sture. Hans barndom präglades av den tidens politiska strider, och hans far avrättades under Linköpings blodbad år 1600.

Som ung man sökte Banér sig tidigt till det militära och trädde i tjänst under Gustav II Adolf. Han utmärkte sig snabbt för sitt mod och sin skicklighet som kavallerichef under de tidiga fälttågen i Ryssland och Polen.

Under trettioåriga kriget i Tyskland växte Banérs anseende som en av kronans främsta fältherrar. Efter Gustav II Adolfs död vid Lützen spelade han en central roll i den protestantiska krigföringen och deltog i flera avgörande drabbningar.

Sitt största militära triumf vann han i Slaget vid Wittstock år 1636, där han genom en djärv och oväntad kringgående manöver besegrade den förenade kejserliga och saxiska armén, vilket räddade den svenska hären i Tyskland från undergång.

Banér ledde därefter omfattande härjningståg djupt in i det tysk-romerska riket, bland annat mot Böhmen och Regensburg, vilket väckte både skräck hos fienden och säkrade svensk maktposition i förhandlingarna.

Efter en tids hårt fältliv och sviktande hälsa avled Johan Banér i Halberstadt år 1641, utmattad av strapatserna men hyllad som en av Sveriges mest framstående fältherrar under stormaktstiden.