Gustaf Banér föddes år 1547 som son till riksrådet Axel Eriksson Banér och Margareta Brahe i Banér. Han växte upp under en omvälvande tid i svensk historia präglad av maktkamper inom Vasaätten och växande spänningar mellan adel och kungamakten.

Under sin uppväxt och tidiga vuxenår fick han en gedigen utbildning, vilket var vanligt för den högfrälsta adeln. Han trädde tidigt i statens tjänst och kom att inneha flera viktiga uppdrag som ämbetsman och diplomat under drottning Kristinas och kungarnas regeringar.

Banér utnämndes till riksråd år 1568 och kom att spela en betydelsefull roll i den politiska hetluften i slutet av 1500-talet. Hans ställningstaganden i tidens stormiga religiösa och politiska strider präglades av hans starka förankring i adelsståndets privilegier.

Konflikten med hertig Karl (sedermera kung Karl IX) kom att bli ödesdiger för Gustaf Banér. Han ställde sig på kung Sigismunds sida i maktkampen ombord på den svenska tronen, vilket gjorde honom till en av hertig Karls svurna fiender.

Efter hertig Karls seger och den rensning av adliga motståndare som följde, dömdes Banér till döden för förräderi. Han avrättades under Linköpings blodbad år 1600, en händelse som lämnade djupa sår i det svenska frälset.

Hans eftermäle är nära knutet till tidens skoningslösa maktkamper. Trots sitt tragiska slut lämnade han efter sig en omfattande korrespondens som i dag utgör en värdefull historisk källa till 1500-talets slutskede i Sverige.