KORPSKRIFTEN

Då dimman rullar in över Göta älvs svarta vatten, klädes landskapet i en gråskrud som binder samman tiderna. Vandringen längs Södra Älvstranden för mig framåt i en dämpad värld, där den moderna tidens jättelika stålkonstruktion, Älvsborgsbron, reser sig likt ett bastant skelett mot skyn. Under dess mäktiga södra fäste, där bruset från bilarnas ström dämpas till ett avlägset dån, ligger Röda Sten konsthall. Den gamla tegelbyggnaden står stadigt på mark som sett generationer av sjöfarare, varvsarbetare och drömmare passera revy.

När jag närmar mig den röda stenen som givit platsen sitt namn, känner jag historiens kalla fläkt mot kinden. Havssaltet hänger tungt i luften och blandar sig med doften av fuktig jord och tidens tand. Här, vid älvens mynning där Västergötlands slätter möter västkustens salta havsvindar, har människor sökt skydd och samlats sedan urminnes tider. Skepp har flutit förbi dessa stränder på väg mot okända öden, och de tusenåriga lämningarna viskar tyst om dem som en gång skapade sina liv här i skuggan av klipporna.

Innanför det gamla tegelverkets portar möts det ruffa industriarvet av samtidens skapande eld. I husets fyra våningar pulserar nu konsten – färg, ljud och ljus bryter mot den råa betongen och det historiska mörkret. Det är ett möte mellan det förflutna och det ständigt pågående, där varje utställning blir som ett eko av människans eviga behov av att uttrycka sin tillvaro. Att stå här i skymningen är att ana tidens djup, en sällsam stund där nutidens puls och historiens sus förenas i tystnad.

Då dimman rullar in över Göta älvs svarta vatten, klädes landskapet i en gråskrud som binder samman tiderna. Vandringen längs Södra Älvstranden för mig framåt i en dämpad värld, där den moderna tidens jättelika stålkonstruktion, Älvsborgsbron, reser sig likt ett bastant skelett mot skyn. Under dess mäktiga södra fäste, där bruset från bilarnas ström dämpas ti…

Det finns en alldeles särskild stämning längs den 3,4 kilometer långa ringmuren när Medeltidsveckans trummor och sorl tystnat för natten.

Går man från Norderport ned mot Botaniska trädgården och Kärleksstigen doftar det av murgröna, solvarm kalksten och vildrosor. Murens 27 bevarade marktorn reser sig mot en blekrosa kvällshimmel. Man stryker handen över de grovhuggna blocken och känner kalkbrukets kornighet – samma mur som skyddade Hansans rikaste handelsmän för 700 år sedan står orubbad kvar i sommarvinden.

Det finns en alldeles särskild stämning längs den 3,4 kilometer långa ringmuren när Medeltidsveckans trummor och sorl tystnat för natten. Går man från Norderport ned mot Botaniska trädgården och Kärleksstigen doftar det av murgröna, solvarm kalksten och vildrosor. Murens 27 bevarade marktorn reser sig mot en blekrosa kvällshimmel. Man stryker handen över de…

Vi kom dit en råkall söndagsmorgon i oktober när dimman låg tjock över Fyrisåns dalgång. Kungshögarna tornade upp sig ur dimhavet som tre väldiga skeppsskrov i landskapet.

När solen steg bröt ljuset igenom och färgade det frostbitna gräset gyllengult. Att stå på toppen av Östhögen en sådan morgon är en hisnande upplevelse – det är som om tidens måttband rullas ihop. Nedanför ligger Disagårdens faluröda timmerhus, och längre bort skymtar Uppsala domkyrkas spiror som en senare årsring på samma historiska stam. Man förstår omedelbart varför våra förfäder valde just denna rullstensås till sitt heligaste tings- och kultcentrum.

Vi kom dit en råkall söndagsmorgon i oktober när dimman låg tjock över Fyrisåns dalgång. Kungshögarna tornade upp sig ur dimhavet som tre väldiga skeppsskrov i landskapet. När solen steg bröt ljuset igenom och färgade det frostbitna gräset gyllengult. Att stå på toppen av Östhögen en sådan morgon är en hisnande upplevelse – det är som om tidens måttband rul…

När skymningen sänker sig över Böneredsåsens krön och daggdränkta betesmarker, drar dimman fram likt en vit slöja över det gamla gravfältet Säve 398. Här, på denna upphöjda plats öster om vägen, möts det moderna landskapets stillhet och vikingatidens dolda minnen i en nästan kroppslig tystnad. Vinden susar lågt genom det viskande gräset och bär med sig ekon från en svunnen tid då oxar drog timmer och människorna som bodde här såg solen gå ner i samma väster som vi gör i dag.

Vandrandes över krönet träffar foten på de mossupväxta, låga stensättningarna. Fyra av dem urskiljs tydligt i det svaga ljuset – tre oregelbundna formationer och en mindre, rund form, utlagda av släktens händer för mer än tusen år sedan. Stenarna, skrovliga och grå av tidens tand, är knappt en halv meter höga, men de bär på tunga bördor av saknad och hedersamma farväl. Under dessa torvklädda kullar vilar aska och brända ben efter män och kvinnor som en gång formade Bohusläns karga och fruktbara jord.

Ett stenkast bort ekar hovslag och dämpade ljud från den nyanlagda paddocken, en skarp påminnelse om nuet som ständigt bryter in i det förflutna. Men här uppe på åsen råder en tidlös frid. När man sluter ögonen hörs nästan ljudet av det uråldriga havet som en gång skvalpade närmare åsens fot, och synen av eldar som brann på krönet för att leda de avlidna till Valhall eller Hel.

Det är i denna gränsmark, mellan det som var och det som är, som Mimer förvarar minnet. Säve 398 är inte blott fornlämning RAÄ 346 och 398 i Riksantikvarieämbetets rullor; det är en tröskel. Att stå här i skymningen är att ana de osynliga trådar som binder samman nutidens vandrare med vikingatidens odalmän, i samma kalla, friska vind från norr.

När skymningen sänker sig över Böneredsåsens krön och daggdränkta betesmarker, drar dimman fram likt en vit slöja över det gamla gravfältet Säve 398. Här, på denna upphöjda plats öster om vägen, möts det moderna landskapets stillhet och vikingatidens dolda minnen i en nästan kroppslig tystnad. Vinden susar lågt genom det viskande gräset och bär med sig ekon f…