Transkriberad uppteckning

Det var engång en Konung, som hade en Son, 7 eller 8 år gammal. Men Konungen vardt enkling, och då han gifte om sig, fick han en led troll-kärring. När nu Konungen red i krig, var Troll-Drottningen mycket elak emot den lille Prinsen och förmente honom till och med maten. Slutligen var hon så elak, att hon förskapade Prinsen till en katt. [Vid] samma [tid] kom en utländsk olycklig Princessa till hofvet: hon skulle vidare i främmande land i pilgrimskläder, och begärde i slottet att få sig någon resekost. Drottningen lät då slagta katten, som varit Prins, hvaraf Princessan blef narrad att äta; hon tackade och gaf sig af på sitt lilla fartyg, der det var inrättadt för henne med ett litet nätt rum med spegel och allt hvad hon behöfde. Under det hon nu en månads tid sväfva [de] omkring på vattnet, såg hon sig engång i spegeln, och blef då till sin förskräckelse varse att hon var helt svart i ansigtet! Men snart blef hon ännu mer häpen då hon, så oskyldig hon var, kände på sig att hon var »rådd» (hafvande) — och så född[e] hon snart en — katt! och så snart hon blifvit förlöst, blef hon åter lika skön igen. Princessan blef då utom sig af fasa, tog katten som hon födt och ville kasta honom i vattnet. Men katten sade då till henne: »Min mor dränk mig inte, för jag skall förhjelpa Er till lycka igen.» Princessan blef förvånad, men låt då katten lefva. Snart kommo de derpå till lands, der fartyget stadnade vid stranden. Katten gick då till slottet som var dervid, gick in i slottsköken och begärde mat till sin Mor af kocken. Denne förundrade sig öfver den talande katten, men gaf honom mat med sig som han i en duk band om hans hals; men frågade då katten hvad hans mor vore för en? »Hon är katt som jag; men helsa nu den unga Konungen från mig och tacka för maten, och säg att konungen ej företager sig den långa friareresan han påtänkt, ty den sker förgäfves; men jag skall snart komma till Konungen och gifva honom det bästa råd.» Och dermed så gick katten sin färde. Kocken omtalade detta för Konungen: han undrade derpå att katten kunde veta hans minsta tankar om frieriet dem han ej yppat för någon menniska, och befalte vakten att fasttaga katten när han komme igen andra gången. Nå, katten kom åter, fick mat af kocken och det gick på samma sätt; men vakten brydde sig [ej] om den jamande katten, utan han kom lyckligen sin väg, sedan han sagt till kocken, att han dagen derpå skulle komma till Konungen. Tredje [dagen] gick katten opp och jamade vid konungens dörr; vid tredje ropet öppnade Konungen dörren, blef förfärad öfver denna syn; men katten trädde in och talade med Konungen. Katten sade då, att Konungen skulle följa honom till sin mor, samma Princessa, som Konungen ämnat fria till; men då katten sade att hon nu också vore en katta, blef Konungen ännu mer förfärad och ville ej höra talas derom att han skulle ta' en katta till gemål. Men långt om länge biföll dock Konungen att följa katten och se hans underliga Mor. Konungen steg då till häst och katten sprang för[e] ned till stranden. Konungen gick nu i rummet på fartyget, men såg der ingen menniska; ty Princessan hade på kattens inrådan ställt sig bakom dörren. Slutligen upptäckte dock Konungen i spegeln den sköna Princessan, blef genast kär i henne och förde henne på sin häst till slottet, der han dagen derpå ville hålla bröllop med henne. Katten sade då till Konungen: »Nu har jag frälsat min Mor, förhjelpt Konungen från den långa onödiga friare-resan och nu beder jag att Konungen också ville frälsa mig, hvilket Konungen kan, om han ensam går ifrån Bröllops-bordet och går ut på ladugården, der en stor svart fogel flyger opp och ner ur en brunn. Då fogeln tredje gången flyger opp, skall konungen fatta tag i honom och med en knif skära en fjäder af hans vinge!» Så gick det ock: när Konungen skar af fjädern, blef fågeln förvandlad till en vacker Prins! hvilken Konungen nu tog in med sig till bröllopsbordet, då Prinsen omtalade alla sina öden, och att hans mor, Drottningen, vore samma Princessa som Konungen ämnat fria till. Sedan följde Konungen Prinsen hem till sin far, då Prinsen talte om för honom att hans styfmoder vore en led trollkärring, som förgjordt honom till en katt. Den gamle konungen blef då glad att han fick sin försvundne Son igen, och straffade så hårdeligen trollkärringen. Och så lefde sedan alla nöjde och lyckliga i sina konunga-riken, och Prinsen blef slutligen sin faders efterträdare. — Slut. B. Timgren.