Transkriberad uppteckning

Det var engång en fattig Enka som hade 4 små barn och hon gick efter mannens död åter hafvande med det femte. Då gick hon i sin förtviflan uti skogen för att göra af med sig. Men då kom en stor Herre fram till henne, frestade henne och sade: »Pengar och gods skall du få nog för din tid, bara jag får det fostret som du bär under ditt hjerta, när han blir 18 år, för det är ett gosse barn men gossen finge alldrig lära läsa eller befatta sig med någon andäktig bok». — Enkan i sin nöd lofvade allt; men den hon lofvat det till var hin Onde sjelf, hvilket hon efteråt kunde förstå. — Nå, hon födde barnet, och det var en gosse. Pengar och gods fick hon, men någon glädje hade hon aldrig af lifvet, fast hon hade tillräckligt för sig och de sina. Gossen växte opp, blef lydig och vacker, gick hvar dag i vall med kreaturen; men aldrig fick han lära läsa. När gossen var 6 å 8 år, och då han såg sina Bröder dagligen gå i skolan, bad han sin Mor att han också skulle få lära läsa; men hans mor måste med gråtande ögon förbjuda honom det. Engång när gossen gick vall i skogen, omhvärf de honom ett underligt sken, och en »Skydds-engel» från Gud nedsväfvade till honom. Skydds-Engeln sade till honom: »Du är född i en olycklig stund; för din fattiga Mor har ovetande lofvat dig till Hin Onde, hvarför du hellre aldrig fått lära dig läsa Guds ord, som allena kan bevara dig från allt ondt. Tag derför hemligen dina bröders ABCbok hit med dig i skogen, så skall jag lära dig.» Gossen gjorde så, och Engeln lärde honom snart att läsa. Då sade Skydds-Engeln: »Tag din Bröders Cateches!» och Engeln lärde honom den. Tredje gången lärde Skydds-Engeln honom på samma sätt Psalmboken och den fjerde gången slutligen Bibeln. Nu var Gossen lika lärd som andra kristliga barn i Guds ord. Men en dag kom der en hederlig och god Herre resandes förbi, och frågade om ej Gossen ville tj ena honom; den Gossen antog och följde så med Herren till hans slott, der han efter hand lärde sig allt godt och omtalte att hans mor aldrig låtit honom få läsa, men att han ändå på ett underligt sätt lärt sig det — men vidare sade han ej; utan qvarblef hos den gode Herrn tills han var 18 år gammal, då han i granna kläder och rikt begåfvad fick lof att resa hem. Han begärde då härberge hos Modren, som ej kände honom igen. Men Modren, som just denna lördags-natt väntade Frestaren, som skulle komma och affordra hennes son, som hon ej visste hvarest han var, var sorgsen och hjertängslig, och ville alls icke mottaga någon främmande i sitt hus. Men ändtligen fick den unge beskedlige okände Herrn dock rum i en kammare öfver natten. Han sade då att hon bara skulle gå och lägga sig, och om någon om natten bulltade på, skulle hon ej låta opp, utan han skulle svara för hus och allt. — Nå, gumman lade [sig] i många tankar. Wid klockan tolf bultade någon på dörren; men ingen svarade. Åter bulltades på; men tredje gången blåste någon i nyckelhålet och då sprang dörren opp och Hin Onde inträdde. Mellertid hade ynglingen upptändt fyra vaxljus som han hade med sig, upptändt rökelse, dragit en ring på golfvet kring sig och bordet på hvilket han skrifvit på ett papper: »Wak opp min själ! gif ära — Min Gud och skapare kära Han som oss allt godt gifver — Och oss en väktare blifver I natt, då jag var stadder — I mörkret, fast oskadder; Fast djefvulen mig begärde — Gud mig dock ro beskärde—Ja, Fader, han mig qvälja' — Och ville mig uppsvälja; Så väl för utan våda — Dagsljuset fick jag skåda!» — m. m. och så uppdiktade han denna natt hela denna psalm till sitt värn i frestelsen. När Hin Onde merkte det allt, blef han förfärad; han frestade ynglingen hela natten, men kunde dock ej komma åt honom för ringen, rökelsen, vaxljusen och Jesu namn som ynglingen skrifvit på bordet. När nu kyrkfolket om morgonen gingo förbi fönstret bad ynglingen de förbigående att de skulle ditkalla Presten. Och när denne då kom i kappa och krage, hade han så mycken makt öfver Hin Onde att han måste krypa ut genom ett hål som Presten med en knappnål stack på fönsterblyet. Hin Onde måste sålunda fly, och visade sig alldrig mera. Ynglingen gaf sig då till känna för sin Mor, begåfvade henne och Presten rikeligen och återvände sedan till sin gode Husbonde, och talte om för honom sina förfärliga öden, och huru »Skydds Engeln», som Gud sändt, bevarat honom. — Slut. B. Timgren.