Transkriberad uppteckning

Tvänne bönder, en rik och en fattig, voro någrannar i samma by. Så hände det sig att en karl kom in till den fattige bonden och sökte tjenst, men bonden svarade att han visst icke hade råd att föda och löna någon dräng utan bad honom gå till grannen. Det ville den tjenstsökande ej; han skulle nog göra fullt skäl för både mat och lön, så att bonden aldrig skulle ångra sig, mente han, och, fastän eget beröm brukar lukta illa, så blef det uppgjordt att han skulle stanna der några veckor på försök, och så skulle de vidare talas vid om saken. Första följden af denna tillökning i hushållet blef, att mjölet började tryta, och då bonden ej sjelf hade någon säd att vända till mjöl, var det ej annan råd än att låna af grannen. Men drängen var af annan mening; fick han blott säckar, nog skulle det komma mjöl i dem, det skulle han bli man för. Bonden kunde väl ej begripa huru detta var möjligt, men följde drängens råd; gick till grannen och lånade så många säckar denne kunde undvara, samt gaf dem åt drängen. "Se här", sade han, "har du säckar, men huru du skall få säd utan penningar, det kan jag ej förstå." Drängen svarade att han tjent både länsman och prest och lärt sig konsten att mala mjöl af annat än säd; derpå fyllde han säckarne med grus odh sand, lade dem på vagnen och for utaf. Vid första qvarn stannade han, och då han fick höra att der var fullt upp med mäld, bar han in sina säckar i qvarnhuset. Mjölnaren kunde ej förstå." Drängen svarade att han tjent både länsman och prest och också göra detsamma, mente drängen, han hade tid att vänta. När det så led till natten sade han till mjölnaren, att nu kunde han ej dröja längre, utan måste söka annan qvarn, och bad att få igen sina säckar. Nedkommen i qvarnen bar han ut på lasset lika många säckar, som han burit in, men aktade sig noga att taga desamma. Derpå bjöd han mjölnaren farväl, for till annan qvarn, förmalde der säden och återkom hem med alla slags mjöl till bondens stora förvåning. Emedlertid hade den rike grannen undrat hvarifrån den fattige bonden i hast fått så mycket säd att han behöfde låna hans säckar; och som hans hustru och moder voro ej mindre nyfikna än han sjelf, beslöto de att på något sätt lura ut sanningen. Den gamla gumman lades i en stor kista, och denna körde bonden till sin fattige granne. "Vi äro bjudna på ett stort gästabud i grannsocknen", sade han, "och derföre vill jag nu så gerna bedja dig att få ställa in den här kistan hos dig medan vi äro borta, så att ingen stjäl bort den, ty der ha vi alla våra dyrgripar", tillade han. Ja det kunde gerna ske, mente bonden, han skulle nog vakta kistan, hvarpå grannen tackade för tjensten och vände om hem. När drängen kom in sporde han: "Hvad är det för en kista Ni har der far?" — "Jo grannfars skola resa bort på några dagar och då bad han att vi skulle taga vara på hans kista, för der har han sina dyrgripar", svarade bonden. — "Kan väl tro det, men det lyster mig just att se, hvad det kan vara för dyrgripar, grannfar har", sade drängen, "det låter som det grymtade i kistan". Dermed tog han en yxa och redde sig till att bryta upp locket; men det kunde då aldrig få ske mente bonden. Drängen var emedlertid envis, och huru det gick, så fick han sin vilje fram till ,sluts. När far sjelf var ute, bröt han upp kistan, och då han såg den gamla käringen, som låg der, slog han henne, i hufvudet med yxhammaren, stack en palt i munnen och lade 'så locket till rätta igen. När nu grannen återkommit, hemtade han hem sin kista, men då han öppnade locket fann han sin gamla moder död och som hon hade en palt i munnen, tog han för afgjordt att hon förätit sig derpå, eller ock dött af törst; ty att ett helt dygn ligga innesluten i en kista utan så mycket som en tår vatten, det kunde ju ingen menniska stå ut med. Men det var för sent att tänka på det nu; gjordt var gjordt och kunde ej mera ändras. En hederlig begrafning skulle hon då åtminstone få, och ett storartadt graföl blef det också, dit alla grannarne bjödos och blefvo hederligen undfägnade. Men när gästerna sent på natten åtskiljts, smög sig den listige drängen till kyrkogården, gräf de upp liket och satte det emellan tvänne drickestunnor i bondens källare. Drickat förde han hem till sin husbonde, men tunntapparne satte han en i hvardera handen på liket. När bondens hustru om morgonen kom ned i källaren och blef varse liket, trodde hon att gumman kommit igen för att hämnas på dem, som låtit henne omkomma af törst, och bonden sjelf mente att sådant nog kunde vara troligt. Men som det ej var gummans vålnad utan liket slelft, som satt der, fanns ej annat råd än att söka få henne till jords igen. Och var det förra grafölet ej nog hedersamt, så skulle detta blifva desto hederligare. Så blef det också, och half va socknen bjöds till kalaset, som varade i två dagar. Men gästabudslaget hade knappast åtskiljts andra dagen på qvällen, och ljusen blifvit släckta, förr än drängen kom åter med liket, som han denna gången släpade upp på bondens spanmålsbod och satte i ärtbingen med en kastskofvel i hvardera handen. Ärterna bar han hem till sin egen husbonde. När det blef dager och bonden kom ut, fick han se dörren och luckan till spanmålsboden öppna och sin gamla moder sittande i den tomma ärtbingen. Att han blef högeligen förskräckt och illa till mods vid denna syn kan väl ingen förtänka honom. "Det ha vi till straff" — sade han — "för det vi voro så otidigt nyfikna att veta hvarifrån grannen fått sin säd, att vi läto gamla mor omkomma af hunger och törst". Men det var ej tid att tänka på sådant nu, utan om de förra grafölen ej varit nog hedersamma, så skulle han nog bättra det felet denna gången, och rustade så till ett nytt graföl, ännu ståtligare än det sista. Hela socknen inbjöds till gästabudet, som skulle stå i tre dagar; och alla voro ense derom, att ingen kunde göra mera för att hedra sin gamla moder än den rike bonden, och att gumman nu borde blifva fullt belåten och lemna honom i ro. Men bonden sjelf vågade ej göra sig så alldeles säker härpå, hvarföre han bad presten att sista qvällen besöka kyrkogården och läsa en sådan bön öfver gumman, att hon skulle blifva tvungen att stanna der. Detta lofvade presten, och vid midnatten for han till kyrkogården och läste några kraftiga böner öfver grafven. Emedlertid hade drängen redan uppgräft den döda, och medan presten läste satt upp liket på dennes fölunge, som följde med; och när presten steg upp i åkdonet för att återvända till grafölsgården och emottaga den utlofvade ersättningen för sitt besvär, sprang fölungen, orolig öfver sin börda, förbi, och häst och åkdon i full fart efter. Vid grafölsgården stod bonden på förstuguqvisten och väntade på kära far, men när han fick se förbudet blef han utom sig af förskräckelse; ty då inte en gång presten kunde förmå liket att ligga stilla, hvad skulle han väl då göra? Hustrun mente att nu vore det ingen annan råd än att tala vid grannfars dräng, ty han hade det rygtet om sig att han kunde litet mera än andra, ock detta gjorde bonden. Drängen lofvade att om bonden ville gifva honom 100 Rdr, så skulle han nog styra så till att gumman skulle ligga stilla i sin graf. Bonden tyckte väl att detta var stora penningar, men som han ej fann något annat råd, gaf han drängen hvad han begärde; och då denne ej vidare gräfde upp liket så blef det stilla i kyrkogården. Af dessa storartade graföl och drängens skälmstycken blef förhållandet i byn omvändt, den rike blef fattig och den fattige blef rik; men om han någonsin fick någon välsignelse af sin rikedom torde vara mer än ovisst. Huru det gick med drängen har jag ej hört; förmodligen gjorde han ännu flera tjufstreck innan han slutade i galgen, som just är enkom byggd för dylika sällar.