Transkriberad uppteckning

Det var en gång en konung, som var ute på jagt, och då han förföljde en elg, blef han skiljd från sitt följe, och förvillade sig i skogen. Han gick och gick, men kunde omöjligt finna rätta vägen och som det led till qvällen och någon stuga ej fanns i närheten, sökte han skydd för natten under ett stort träd och lade sig der till hvila. Bäst det var hörde han något prassla i buskarne tätt invid, och då han såg upp var det en bonde, som bar en nyss fälld elgkalf på ryggen. Konungen helsade på honom, och bonden besvarade helsningen raskt och hurtigt, men visste naturligtvis icke att det var sjelfva konungen, som stod bredvid honom. "Kan du skaffa mig någon föda, min heders vän", frågade konungen? "Var lugn, var nöjd", sade bonden, ty det var hans ordstäf, "den som bär maten på ryggen han dör ej af hunger, och om ni Herr Riddare vill följa med mig hem, så skall hvarken mat eller godt qvarter fattas eder." Konungen tackade för tillbudet, men var så uppgifven af hunger och trötthet att han ej orkade gå dit i fall bondens hem var långt aflägset. "Åh ja visst är det ett stycke, men var lugn, var nöjd", sade han, "jag har bred rygg och kan nog bära både eder och min lilla kurre." Och så tog han konungen som maltsäck på ryggen och elgkalfven på ena armen samt vandrade muntert hvisslande med raska steg och härdiga ben på hemvägen. När han kommit till sin gård och befriat sig såväl från den ena som den andra bördan, lät han tillreda kalfven, och konungen fick en ypperlig måltid och en god säng i den rike bondens ståtliga nattstuga. Aldrig hade maten smakat så väl eller han haft en så god sömn, sade han, då han om morgonen tackade sin treflige värd för godt qvarter. Nu bad han att få veta vägen till kungsgården. "Ja den var ej villsam", mente bonden, "det var ju stora vägen och han behöf de blott först taga af till höger och så till venster och så till höger igen, och gjorde han det kunde han ej gå vilse." — "Men", sade konungen, "hvad tror du väl att konungen skulle säga om han visste att du fällt en af hans elgkalfvar ?" — "Hvad han skulle säga? Jo han skulle säga att om det ej skett så hade en af hans ädlaste riddare omkommit af hunger och trötthet i skogen." — "Men vet du ej att en sådan jagt bestraffas med galgen? — "Tyst, var lugn, var nöjd. Jag vet det och mer till." — "Nå hvad vet du mera då?" — "Jo att den gäst, som förråder sin värd förtjenar att hänga, om han också ej blifver hängd." — "Ja det kan du ha rätt uti", sade konungen småleende, bjöd sin värd farväl och begaf sig på hemvägen. Bonden gick ut i arbetet till sina drängar, sjöng och hvisslade, och det straff, som kunde vänta honom för hans olofliga jagt, bekymrade honom föga. Fram på eftermiddagen kom en lysande täckvagn med det grannaste spann och körde in på gården. Bonden skyndade förvånad ut med topplufvan i handen. Vagnsdörren öppnades och ut steg en hofman i full skrud med bud från konungen att bonden skulle genast följa med till kungsgården. Bonden blef väl förvånad. "Ja så", sade han, "skall väl det då; men jag får väl taga på mig mina helgdagskläder först?" Nej det kunde han ej få, sådan han gick och stod skulle han medfölja. Visst var det ledsamt att göra sitt första inträde vid hofvet i trädskor och hvardagsdrägt, men "var lugn var nöjd" sade han och steg så gnolande på en munter visa upp i karreten. Lakejen stängde dörren och så bar det utaf till kungsgården. När vagnen kom fram var konungen och hela hofvet ute på gården, och då vagnsdörren öppnades och bonden stack fram sin trädskobeklädda fot, sade Drottningen: "Nej aldrig såg jag maken!" — "Jo här är den", sade bonden steg så ur karreten och bugade sig höfviskt med topplufvan i handen. Men när han fick se konungen och i honom igenkände den riddaren, som så nyss förut varit hans gäst, började han att blifva het om öronen, men klef dock dristeligen fram. Konungen gick honom till mötes och tog honom i handen. "Tack för sist", sade han, "och för godt qvarter, och vill jag nu visa min erkänsla för välfägnaden." Bonden bugade utan att svara och började se sig om till alla sidor, mumlande sitt vanliga: "Var lugn var nöjd." "Hvad ser du efter?" frågade konungen. "Jo", sade bonden, helt lugnt, "jag tittar efter galgen." — "Ja den söker du allt förgäfves; men fall nu på knä." Bonden gjorde så, och konungen gaf honom riddareslaget. "Stig upp ädle riddare", sade han. Den hedern var då alldeles oväntad, men bonden steg upp lika lugn som förut och bugade sig det bästa han kunde. Den djupa och för bonderyggen ovana bugningen framtvingade dock ett skorrande ljud, oerhördt i hofvets salar. "Hvad betyder detta min ädle riddare?" sade konungen allvarligt. — "Herr konung", svarade bonden, "när riddaren gick in så gick bonden ut." Konungen skrattade af hjertans grund. "Men något lär väl allt vara qvar af honom ändå", sade han "och skall du, min ädle riddare, heta Riddaren Bonde." Namnet skämmer ingen och konungen gaf honom dessutom ett helt slott i namnfäste. Riddaren Bonde, som alltjemnt behöll sitt gamla ordstäf "var lugn, var nöjd", blef sedan en af konungens ypperste män och klokaste rådsherrar.