Transkriberad uppteckning

Uti Konsta bäcken skall en stor skatt, förvarad i en jernkista, i forntiden blif vit nedlagd. En man i Konsta by — hvad han het har man glömt, ty det är nu mycket längesedan — hade vidtalat en af sina grannar att en Thorsdagsnatt göra honom sällskap för att gräfva upp skatten. De lyckades äfven att få upp kistan, så att hon redan till hälften stod på fast mark. Men nu skulle den ena karlen byta om tag, för att få bättre kraft, och då sade han åt kamraten: "Håll nu i bara!" Medan jag ömsar tag, ville han tillägga, men det hann han ej, ty kistan föll genast ned i bäcken och sjönk så djupt, att alla vidare försök voro omöjliga. För den eller dem som en gång misslyckats i ett dylikt förehafvande lönar det sig ej att försöka andra gången; men efter några års förlopp tändes lusten att vinna skatten hos en annan bonde, och för att undvika de andras missöde gick han alldeles ensam till stället. Huru han gräfde, bröt och bände, så lyckades han ock att få upp kistan ur bäcken och såg sig just omkring efter yxan, för att med pålagdt stål binda henne, då en höna släpande ett stort hölass fängslade hans ögon. På lasset satt en svartmuskig dvärg oupphörligt manande den lilla dragaren med piskan, ty det gick ej fort undan. "Lanka Lanka fort ! Du ska fram till Romareport Innan qvällen" — sade dvärgen. "Jo det lär nog gå bra i den takten", sade bonden skrattande, och nu gled kistan åter ned i bäcken och försvann ur hans åsyn. Om någon sedan den tiden försökt att gräfva upp skatten är obekant, och sannolikt torde den få ligga der den ligger allt intill verldens ände.