KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Horns, Östergötland 1943

Sista vargarna

Transkriberad uppteckning

Sundstedt hade en galt som försvann en dag. Tjänstfolket letade upp galten, men han var envis och ville inte gå med hem. Dagen efter hittade de honom ihjälriven på ett gärde.

Socken Horns
Landskap Östergötland
Härad Kinda hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Sista vargarna

Fler sägner från Östergötland

Se alla i Östergötland »
Horns, Östergötland

När mor Fia rensade varghiet

Det sista varghiet häromkring var i närheten av Kobo. Där tog de en gång en hona med fyra ungar. Den som gjorde bedriften var Fia, knekten Klangs mor, en faster till mig. Hon kröp in och tog ungarna. Hiet var så trångt i ingången, att ingen annan kunde ta sig in. Det gick till så här. Vid Flytthem bodde en gammal gårdsskytt, Erik i Svaneborg. Han hade en rätt stor hund — småhundar plockade vargarna bort om vintrarna. En gång var Erik ute och såg över skogarna tillsammans med hunden. Rätt som det var högg hunden tag i hans rockskört. Gubben förstod, att det var något särskilt som hunden ville, och när det var fråga om så'nt, var Erik ingen gubbe precis. Han följde hunden, hur det än gick undan. Vid Ekgölen kom varghonan, och hon fick ett skott men för svagt. Hon försvann, och ingen såg röken av henne mera. Skytten tog sin rock och hängde den för ingången till hiet, för att inte honan skulle kunna komma in, om hon sökte sig tillbaka till ungarna. Så skaffade han folk från Kobo, två eller tre man, och sen skickade han bud till Erstorp, där min faster bodde. Hon kom dit, gick in i hiet och tog hand om alla fyra ungarna. De var stora som katter men inte ett dugg farliga att handskas med. De fick stanna i Kobo en tid, och meningen var att ha dem kvar. Men de var för dyrfödda i längden. Det enda som återstod var att slå ihjäl dem. Men hiet, där ungarna var födda, skulle jag kunna visa än i dag.

1943 Läs sägen →
Horns, Östergötland

Till skräck för andra vargar

Min far bodde i Erstorp, när jag var liten Den torpare som bade Erstorp före honom hade varit i kyrkan. Han sinkade sig i Finede och gick in till Jönses Anna, som hade krog i smått. Den som hade pengar betalade kontant, men den som var utan fick ett kritstreck på väggen till nästa gång. Det var mörkt, när torparn kom in i Flytthemskogen. Där hörde han ett eländigt vargtjut. Jan Magnus vart rädd och skyndade hemåt. På morgonen tog han bössan och gick ut. Vargen låg död på det ställe, där han hade hört honom tjuta på kvällen. De körde hem vargen till Kobo, och där tog de av honom skinnet, och sen hängde de upp honom i en gran. Där fick han hänga, så länge benranglet höll ihop. Det var för att skrämma andra vargar som var ute och strövade. Stubben efter granen finns kvar, och jag skulle kunna visa den än i dag.

1943 Läs sägen →
Horns, Östergötland

Sista vargarna

Jag hade en farbror som sköt en varg. Han bodde på Erstorp. En gång, när han var på hemväg från dagsverket på herrgården, fick han höra vargar tjuta. När han kom hem, hade de lagt ut en gammal häst som lockbete åt vargarna. Så snart som farbror hade kommit in, la han ifrån sig sina grejor och tog bössan med sig ut. Det dröjde inte länge förrän vargen kom och började ta mat av hästen. Inne i stugan hade ingen hunnit gå till sängs, förrän det small. Zakris Nilsson, som min farbror hette, vart ledsen, för han fick inte vargen. Men på morgonen fick en annan farbror se vargen bara hundra meter från stugan. Där stod han död mellan en rönn och en gärdsgård. På måndagen flådde de honom. Kapten Westling på Åby köpte skinnet, för tio kronor, om jag inte minns galet. Det här hände på 1850-talet.

1943 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR