Källunge, Gotland
Takstainar i Lärbro
Fordom var en Man vid Takstens i Lärbro Socken på Gottland, en mäktig Höfdinge, »Takstainar i Lärbro», som der hade så mycket att säga så att ingen tordes göra honom emot. När Presten eller d. v. Munken i Församlingen skulle förrätta allmänna Gudstj ensten, [måste] alltid klockaren förut efterfråga om Takstainar var kommen till kyrkan; men församlingen måste oftast vänta på honom. Engång hände det sig att Takstainar dröjde långt på aftonen, hvaröfver folket begynte knorra emot Prästen, att han borde göra sitt embete. Men Munken vågade ej göra något mot Takstainars vilja eller då han var borta. När nu Munken ändtligen var på predikstolen, kom Takstainar till kyrkan och hör Munken predika, hvarpå han gick in i Preststugan för att vänta Munkens ditkomst. När nu Munken kom dit in, mötte Takstainar honom med bannor och ovett, emedan han gjort honom denna skymf och brutit sitt kontrakt. Medan de nu ordväxlade, kommo Munkens drängar in med hugg och slag, att blodet stod öfver väggar och tak efter Takstainar, som sedan alldrig gick ut: ändtligen togo de lifvet af honom. — Sedan ryktet var utgått i mång land att denne store Hjelten var slagen, kom mycket främmande och förnämt folk att bese bloden och om allt var sant, hvilket lände Munken till stor omkostnad, emedan han måtte panela stugan, på det att blodet ej skulle synas.
När nu Takstainar med process skulle begrafvas uti Roma kloster med stor heder, kördes han på en vagn af Munkens största dräng. Likprocessen for då genom Källunge; men liket måtte drängen köra öfver »malmen» den andra vägen, och de befallte honom köra sakta med liket. Men drängen körde temligen fort, ty han fruktade att komma sent. Då reste sig Takstainar upp ur kistan och sade: »Hörde du inte att du fick befallning att köra sakta — hvarför skakar du mig så illa!» Drängen blef förskräckt, sprang af vagnen, och mötte de andra vid Ekeby kyrka, sägande allt hvad händt var, då de måste tillbaka efter liket, och för[a] de[t] till klostret att begrafvas.
Men Takstainar sprang samma natt hem till Takstens, och fanns icke mer på klostret, görande stort skälmeri, så inom som utom Gården, att ingen kunde hafva frid för honom, hvarken natt eller dag; ej visste heller någon råd för honom. Men en Estlands-piga i Gården tog en gång dristigheten till sig, och gjorde en stor eldsbrasa på spisen, samt stälde ekved rundtomkring. Omsidor kom Takstainar in, då pigan tog fram en stol, bad honom sitta ner och värma sig. Han satte sig ock verkligen med fötterna på spishällen, hvarefter ännu synas hål efter hälarne. Straxt tog pigan ett stycke ekved med eld uti och slog Takstainar med, frågande: »hvad han löpte efter?» och Takstainar hade ingen makt med ekveden. När nu pigan intet mer kunde eller såg sig god att försvara sig, och Takstainar reste sig upp efter henne, sprang hon ut på dörr, och kröp upp på ugnen. Takstainar då ut på dörr, men fann henne inte; utan tog vägen ned åt »Takstens-äng», som kallas »Takstains-Mori»1, hvarest han sedan en lång tid uppehöll sig: Och kunde ingen der för honom komma fram eller tillbaka; antingen de ville lässa lass2 eller i andra göromål; så att de alls ingen nytta hade af den ängen eller trakten deromkring. Ingen var så mäktig som kunde dämpa hans öfvervåld; ty alla som ville, kunde intet uträtta, om de ej voro helt rena från någon betydlig synd, ty dem föraktade han straxt tillika med deras folk: så att ingen fanns som för honom kunde bestå.
Ändtligen kom en ung man från Öland som hade varit vid ett Trollberg, och der sett en jungfru, som han tog till hustru och gaf henne tre ting att välja till hemgift: »1:o en kista med penningar, 2:o att blifva Drottning i Berget, eller 3:o Rune-kaflen», af hvilka tre ting hon valde den sednare. Desse aflade en Son, som blef en stor konstnär, och blef omsidor hitförskrifven på försök om han kunde något förmå emot Takstainar. Den samme vandrade hit genom hafvet till Gothland uti ett glas; och hade inte så stor fara som då han råkade ut för en stor fisk, uti hvilken han låg 3 dagar: men ändtligen kom han lyckligen ur fisken och hit till Gothland.
När han nu kom hit, blef han förd ner uti ängen till Takstainar. Men han kunde inte få syn på honom, förr än han fann på det rådet, att han satte sig baklänges på en hvit märr, och söp ur ändan på märren med en silfversked. När Takstainar detta såg, kunde han ej längre bärga sig från löje, och sade: »Galet hafver jag sett, och galet hafver jag hört; men alldrig galnare karl än du äst!» Och i detsamma kastade Trollkarlen Runo-kaflen för Takstainar, sägande: » Spark den ifrån dig!» Takstainar gjorde försök; men benet fastnade. Sade åter Trollkarlen: »Tramp bort honom med andra foten!» Han gjorde så; men fastnade äfven med denna. Nu sade Trollkarlen: »Tag bort den med handen, så slipper du!» Takstainar tog i med handen; men den fastnade ock. Och trollkarlen sade: »Tag honom lös med den andra handen, så är du fri!» Takstainar gjorde så; men den fastnade äfvenså. Slutligen sade Trollkarlen: »Bit dig lös med tänderna!» och när Takstainar gjorde det, fastnade han äfven med munnen. — Nu låg Takstainar som ett piggsvin »ihopknytter», och kunde hvarken röra hand eller fot. Då befalte Trollkarlen [honom] till Lärbro kyrka, hvarest han blef vältrad genom norra porten i en graf, och dörren igenmurades, som ännu syn[es] i dag. Trollkarlen kastade då på honom bly och sade: »Ligg der tills detta rut[t]nar!» Takstainar svarade: »Det lefver jag nog ut!» Så tog Trollkarlen en björnhud och kastade på honom och sade: »Ligg här ett år för hvart hår!» Takstainar svarade: »Så länge lefver jag nog; det har nog engång ände!» Slutligen tog Trollkarlen och kastade lind-kål på honom, och sade: »Ligg tills det ruttnar!» Då svarade Takstainar: »Det sker alldrig!» Och dermed blef Takstainar tyst; och sedan har ingen haft oro af honom.
Eljest för en god tid skall ha' händt, att, då en dödgräfvare skulle gräfva en graf för ett lik, och han dervid kom för nära Takstainars graf, gaf Takstainar till ett rop och sade: »Inte närmare!»
Detta kort[eligen] om gamla Takstainar.
(efter en: Sannfärdig Relation om gamla Höfdingen till Takstains Gård, korteligen extraheradt d. 5:te Julii 1704 - Kylej -
J. Mollynus).
(Efter en afskrift från Bringes i Norrlanda) samt Gardese i Ganthem, hvarest den funnits skrifven med runor på pergament.
Jac. Levin, skollärare år 1844 f. 1824 i Norlanda.
I marg. står:
I Lärbro Kyrka fram i Choret, norr om Funten ligger Gamla Taksteiners Graf sten af ljus-spräcklig marmor. Den har följande påskrift i abbrevierad Munkestil och årtalet 1274: » Mille: Ducenteno: Bis: Bino : Septuageno : In : Martis : Nonis : obiit : Taxten : Nicolaus : Qvi : legis : Hic : Ora : vite : cito : preterit : Hora : crimina : deplora : Mors : venit : absque : mora»
Att denne Taxsteiner i lifvet varit en orolig och grym Man, berättas allmänt. Han mördade sin Prest inför altaret, men blef af allmogen förföljd och ihjälslagen i Lärbro gamla Presthus. — Grafskriften utmerker på ett förblommeradt sätt hans hastigt timade död.
G. Alfvegren, Bih. p. 129.
