Piteå stad, Norrbotten
Skatter (Bergväsen). Vattenväsen, skogsväsen
Gruvmoran för Sala silvergruva hade
sagt, att hon hade en syster i Norrland, som var myc-
ket rikare är än hon. Systern var gruvmora för ett berg,
som hette gruvberget. Där ägde hon en gruva, som inne-
höll silver. Gruvan skulle en gång upptäckas av männi-
skorna. Det skulle tillgå så här: En ko, som tillhörde en
gumma, skulle få två kalvar, vilka skulle vara vita med
svarta öron och likna varandra som två bär. Dessa
kalvar skulle gumman uppföda till midsommarnatten.
Då skulle hon ta kalvarna med sig och gå till Gruv-
berget. Kalvarna skulle då söka rätt på silvergruvan,
och gruvan skulle då få bearbetas av människorna. -
Vid Björna kyrkoby i Ångermanland finns ett berg, som
heter gruvberget. En gumma i Björna hade en ko. Kon fick
två kalvar 3 veckor före midsommar. Dessa voro vita
med svarta öron och liknade varandra som två bär.
/
Gumman kom genast ihåg sägnen om silvergruvan i
gruvberget. Hon blev mycket glad och omhuldade kal-
varna på bästa sätt. Hon var säker om, att kalvarna
skulle upptäcka silvergruvan i gruvberget. En vecka
före midsommar kom hennes man hem. Han hade
varit ute i timmerflottningen. Gumman talade om den
glada nyheten för honom. Men gubben blev inte glad.
Han var rädd, att när gumman och kalvarna kommo
till gruvberget, skulle gruvmoran taga dem. Men han
sade ingenting åt gumman, utan han gick till lagår-
den och stack ihjäl bägge kalvarna. Missräkningen
blev stor för gumman, men det skedda kunde ju inte
ändras. Kalvarnas kött försökte man koka i 3 dagar
men köttet var ändå alldeles stenhårt. Till slut gav
man köttet åt hundarna, men dessa ville inte äta
det.
/
Gumman hade en bror, som kallades
"Stötta Nisse" (därför att han stammade) En gång
skulle han söka rätt på några hästar, som betade
i skogen vid gruvberget. Han gick härs och tvärs
genom skogen, men inga hästar syntes. Till slut gick
han upp på berget. När han gått en stund, kom
han till ett djupt hål i berget. När han tittade ned i hålet
fick han se, att det glänste av silver. Runt kring
öppningen växte träd, och i trädgrenarna hängde
långa silverstänger. Han förstod nu, att han hittat
silvergruvan. Genast stoppade han på sig några silver
stycken. Men sin kniv gjorde han märken i träd-
stammarna, när han gick därifrån, för att lättare
hitta tillbaka. När han gått några km. blev han mycket
trött. Han försökte att gå vidare, men han blev allt
sömnigare och sömnigare. Tillslut satt han sig på
en sten för att vila. Där somnade han strax. Efter
/
några timmar vaknade han, och nu visste han inte
var han var någonstans. Han stoppade handen i fickan
för att känna efter om silverstyckena lågo kvar, och
det gjorde de. Han tog upp dem, men stor blev hans
missräkning, när han såg, att det var vanliga gråste-
nar. Nu tittade han efter om märkena i trädstammar-
na funnos kvar, men han kunde inte upptäcka några.
Till slut måste han uppge sitt sökande, ty det började
att bli skumt. Han förstod, att gruvmoran inte
ville, att hennes silvergruva skulle bli upptäckt ännu.
När han gått några km., kom han till sitt hem. Ännu
i dag vänta folket i Björna, att silvergruvan i gruv-
berget skall upptäckas och bli till nytta för socknen,
vilken då kommer att blomstra upp. På senare tider
har man sprängt i berget för att se efter om det innehål-
ler silver, men ännu har det inte lett till något re-
sultat.
(Dessa 3 sägner äro omtalade av min fader som har hört dem
/
1:a av sin fader. De 2 andra sägnerna har han hört i sin
ungdom.)
Vattenväsen
När en fru B. (som nu är 73 år) var 8 år gammal, hade
hon gått ned till ett ställe vid Piteälven, (landgrubban)
beläget vid hennes hem i Älvsbyn. Hon skulle tillse
en häst, som stod tjudrad på stranden. Bäst hon stod
där, fick hon se en båt, som kom ner efter älven. I båten
sutto två stora karlar, klädda i röda skjortor, vilket inte
var vanligt på den tiden. Karlarna rodde båten. På en
bräda, mitt i båten sutto två kvinnor, och i båtens bak-
stall satt en kvinna. Kvinnorna voro klädda i bruna kjolar,
svarta blusar och vita halsduka. Vita halsdukar brukade
man inte använda den tiden. De pratade och skrattade
och syntes ha så roligt. Men deras tal kunde inte fru
B. förstå. När båten kom fritt för det ställe dar fru
B. stod försvann den. Fru B. tyckte nog att det såg
/
lite konstigt ut, men hon stannade ändå kvar på stran-
den. Efter en liten stund fick hon se en till båt
komma nedför älven. I båten sutto samma personer, som
hon hade sett i den förra. De pratade och skrattade
men hon kunde inte förstå, vad de pratade om. När
båten kom intill det ställe, där hon stod försvann
den igen. Nu blev hon rädd och sprang hem och tala-
de om för sina föräldrar vad hon hade sett. Modern
sade de, att hon sett något ovanligt troligtvis demoner
(sjörån eller sjöfolk.)
Skogsväsen
Sedan fru B. blivit fullvuxen, bosatte hon sig i
Fällforsen. Byn ligger 2 mil från Älvsbyn. Det var en sommar.
Folket håller på att bärga hö. En afton när klockan var fem
skulle fru B. gå och söka rätt på korna, som betade i den
närbelägna skogen. Bäst hon gick där i skogen och lockade
/
på korna, kom hon till en "sly" (gräs beväxt myr). Där
fick hon se en kvinna, som räfsade hö. Kvinnan var
klädd i brun krinolin, brun blus och vit halsduk.
Fru B. trodde att det var "Jon Nissa" gumman, en "grann-
kvinna". Gumman syntes ha så bråttom med höräfsning
en, och när hon räfsat en stor hop, gjorde hon en famn
av det. Men ingen hässja syntes till. Fru B. skyndade utpå
"slyn" för att fråga om "Jon Nissa" gumman sett till korna.
Men när hon kom närmare försvann gumman. Fru B.
blev förargad, därför att hon blivit narrad att gå så
lång väg. Hon trodde,
att det var ett förebud eller "gick före",
att folket, som ägde myren skulle dit och slå. - Det
dröjde 3 veckor innan ägaren till myren for dit och
började slå.