Transkriberad uppteckning

Piteå landsförsaml. Lilly Lundström 1925 Gamla folksagor från Piteå-trakten. En gammal saga från denna bygd är sagan om kyrkobygget. Den är ganska lik med den saga Tegnér berättar i sin dikt "Jätten Finn". Antagligt är att vårt kyrkobygges saga ursprung- ligen haft en annan form, men genom tiderna så småning- om ändrats. Den lyder så: Sagan om kyrkobygget. Det var en förskräckligt ful jättegubbe, som bodde på berget Kalahatten. Till lynnet var han godmodig och ofredade därför inte alls människorna däromkring. Men fastän han var vida känd, var det ingen som visste hans rätta namn. Särskilt var han berömd för att vara en skick- lig byggmästare. När sockenkyrkan i början av 1400-talet skulle flyttas från Kyrkbyn till Öjebyn, var det någon, som föreslog, att nog skulle jätten kunna bygga upp kyrkan åt dem. Ibörjan voro inte många villiga att bedja honom där- om, därför att jätten var en hedning, och det var ju ett tempel, som skulle uppföras. Men det var inte lätt att få någon annan byggmästare, och allmogen enades därför om att bedja jätten bygga kyrkan åt dem. Han åtog sig gär- na arbetet, ty nu skulle han i alla fall få visa bönderna sin skicklighet som byggmästare. Men när man övergick till att diskutera arbetslönen ville jätten föreslå den. Nåja, menade man, det kunde väl inte vara farligt. Det förslag han framkom med lydde så : Om någon då arbetet var färdigt, hade fått reda på hans namn, skulle han ingen ersättning ha för allt sitt arbete. Men visste ingen det då, skulle hans lön vara sol och måne från fästet. Då bönderna hörde detta förslag, visste de strax inte, vad de skulle säga om det. Nog hade de hört att jätten var förargad på, som han sade "de stora lysande tallrikarna", men det var väl inte deras fel att dessas ljus plågade honom. Man antog hans förslag på det villkoren, att han skulle själv / få taga med dem. Det föll inte den stolte jätten in att tro, att han inte hade förmåga därtill. Nej, det skulle nog gå bra tänkte han för sig själv. Jätten började snart arbetet och inom socknen voro alla uppmanade att försöka få reda på hans namn. Nästan med oro såg allmogen, att kyrkan snart var färdig, ty hem- ligheten var ännu inte känd. Men en dag hände det sig, att en bonde kom gående på en skogsstig i närheten av Kalahatten. Han var på hem- väg från en i skogen liggande timmerkoja. Då hörde han en gäll stämma sjunga : "Gubben Fjäderhoff, gubben Fjäderhoff kommer hem med sol och måne åt barna." När bonden såg mot toppen av berget fick han se jättens hustru sitta där och sjunga för sina barn. Den, som fick brått att springa till Öjebyn, det var han, som hört de betydelsefulla orden. När han kom dit höll jätten just på att avsluta sitt arbete. Kyrkans tak skulle prydas av en flöjel, och den höll han i handen, färdig att sätta fast den. Då fick han höra ropet : "Sätt flöjeln rätt herr Fjäderhoff! Sätt flöjeln rätt herr Fjäderhoff!" Genast kas- tade jätten den i marken. Nu voro hans stora förhoppningar gru- sade; han som hade tänkt att hädanefter slippa det förargliga lju- set. Med stora steg gick han mot sitt hem. Sedan han grälat på sin hustru beslöt han att krossa sitt verk i spillror. Han kastade en stor sten, men denna hamnade i Svensbyn. Men han hade kramat stenen så hårt, att än idag synas märken efter hans fingrar på den. Då gick han ned till bygden och lånade en järnkätting av en bonde. Denna kätting skulle han använda till slunga för att stenarna säkert skulle träffa kyrkan. Men det hjälpte icke. Stenarna träffade inte det tilltänkta målet. Två stannade på Roknäs och en vid Svensbyns nuv. ångbåtsbrygga. På den sist- nämnde kan man se tydliga avtryck av järnkättingen. Jätten flyttade emellertid långt upp mot skogsbygderna och syntes aldrig mer. Bönderna hade dock fått sitt tempel gratis upp- byggt, och det betydde inte så litet för dem.