Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ingar Fridh
Div. prat. Söka tjänst. En orättvis lärare. Söka tjänst. I skolan. En orättvis lärare. Första tjänsten. Läsa för prästen. Namnbyte. Binda fiskegarn. Prästen Collin och namnet Köno. Föräldrarna. Bödetös. Trelleborg. Barka garn. Rep. Div. prat. Torsk. Ålfiske. Sälja fisk. Plocka sillen ur garnen. Grönsaker. Mathållning. Vinterfiske. Spöke. Med. Skeppsbrutna spanjorer. Anekdoter. På Skåre. Strandningar. Drunkning. Segelrännan. Åska. Åska. Dans. Julkalas. Julottan. Kyrkan. "Smittens" ungdomar. Dans. Midsommar. Julkalas. "Smittens" ungdomar. Hus. Lotsar. Strandgods.
Över Åsunden med isläggar
Troligen var min farfar den siste som använde isläggarna att åka på. Att han åkte på dem i sin ungdom är säkert. Det måste ha varit på 1820-talet eller kanske något senare. Min far och hans bröder använde modernare saker, träskridskor med stålskenor. En av dem, Leander Nilsson i Gumhem, talade om, hur isläggarna användes. De spändes inte fast på fötterna, utan han bara ställde sig på dem och stakade sig fram med en pik.
Tolvåringen som sköt en varg med sitt första skott
Torpare Lönning bodde på torpet Modal under Orremåla i Horn. Han hade en tolvårig son som hette Johan. Lönning hade alltid sin flintlåsbössa hängande laddad på väggen, och pojken var strängt förbjuden att röra den. En söndag var föräldrarna i Horns kyrka, och Johan var ensam hemma med sin yngre syster. Rätt som det var fick han se två vargar på Modalviken i Täftlången. De var på väg över isen uppåt skogen. Johan tog ner bössan, sprang fram till en lycka och ställde sig på håll. Han sköt, men ingen varg stöp, utan båda fortsatte. Johan lomade iväg in och hängde upp bössan. Han hoppades, att fadern aldrig skulle få reda på att han hade tagit ner bössan. Men när föräldrarna kom hem, kunde systern inte hålla tyst längre. Hon gick och vred sig, och så kom det: — Johan har skjutit en tusse. Nu blir det stryk, trodde Johan, men fadern bara frågade, var Johan hade stått, när han sköt. Så tog han bössan, laddade om och sprang ut. Han hittade ett blodspår i närheten av lyckan. Inget tvivel om saken. Skottet hade träffat. Lönning följde spåret och hittade till sist en varg hängande död på ett rishag, som han tydligen inte hade orkat över. Trettio kronor fick Johan i skottpengar, och det var mycket pengar för en tolvåring på 1860-talet. Jag har hört den här historien av flera, och eftersom jag har hört den också av Fredrik Åberg i Dansbo, kan jag gå i god för att den är sann.
Sista vargarna
När jag var ung, hörde jag mycket talas om vargar, men min mor hade nog varit med om det värsta. Morfar arbetade vid oljebruket i Orremåla, och mor brukade gå till honom med mat. En gång mötte hon aderton vargar i skogen. Hon hann lagom och jämt klättra upp i en tall, innan vargarna var inpå henne. När de inte kunde räcka upp, satte de sig i en ring kring tallen och började klappra med käftarna. Det lät, som om de hade varit av metall. Mor fick sitta länge i tallen, innan vargarna försvann. Men då var hon så skrämd, att hon inte vågade gå ner ur trädet. Morfar hade ingen klocka, och inte var det så noga med mattiderna, men när han hade väntat länge, anade han oråd. Han tog en yxa och gick hemåt. När han kom fram till tallen, fick mor se honom och vågade sig äntligen ner.
Sista vargen i Hycklinge sköts 1869
Så gammal som jag är, har jag ändå bara sett en enda levande varg. Jag var åtta år då, och det hände vid Ämtebo under Gröninge år 1869. Det där årtalet 1867 måste vara fel. Vi bodde på Kobo, mina föräldrar och jag. Den som sköt vargen var August Andersson i Ämtebo. Vargen hade nyligen bitit ihjäl tre får för August, och han hade föresatt sig att ta död på honom. Han följde spåren efter sina får fram till det ställe där vargen hade bitit dem. Där fick hunden syn på vargen, men när han såg, vilken bjässe han hade framför sig, sprang han tillbaka till husbonden. Vargen följde efter, och så var det snart adjö med honom. Det visade sig snart, att han var den sista vargen i Hycklinge, kanske i hela Kinda.
Spöken och syner
Ja vet, de va i min ungdom, når ja tjänte ve Bo. Vi satt en kväll å prata å roga oss där ve laggårn. Vi va nårä stycknä, flicker å pöjkä. Då kom de en stor karet å for förbi på vägen. Hästa va precist kölsvartä, å de bar i väg, så att gnistera sto om dom. Men tänk, de dröjde inte länge ätteråt, förrn ett par utå pöjka börja på å bli osams, å kusken å en te di to ihop å sloss.
Historier om Sammel Håka
Han hadde e viter märr, som han brukte ridä på, når han levde. Å sen han va döer så va märra svettriden varendä möra, når di kom ut i stallet. Ho va precist, så ho dröp utå svett, å märke ätter sadeln va de på rygga på'na.
Historier om Sammel Håka
Sammel Håkas doter, ho va inte mycke bättre än far sin, fast ho blidde fint gifter. Når ho begravdes då va de så lett, så de va rent förskräcklit. Ho hadde bestämt, att de skulle vara en svarter å en bruner häst för likvangen. Men hur de nu kom te, så to di å spände för ett helt par svartä. Men de va lögn, att hästa kunne dra vangen. Di arbeta, så svetta rann öm dom, men di köm inte ur fläcken. Te slut så måste di spännä ifrå den ene svarte, å sätta en brun i hanses ställe, å då gick de. Men når di va på väg te körka, så vart de ett blåsevär, så de va alldeles. Hatta blåste å begravningsgästera. Å når prästen sto å höll liktalet i körka, så slo körkdörra öpp, å de köm en blåstiling å släckte alla ljusa, så de vart köl svart i körka. Så dotra, ho hadde allt förbunn mä Perkel, ho mä.
Spöken och syner
Ja hadde hållts å gjort i orning lite på vinn en da därhemmä. Men ja hadde inte hunnet mä allt te kvällen, utan de va bra nog skräpit där, når ja gick ner å la mej. Men på natta så börja de å väsnas så dant där oppe, så ja feck inte en blunn i öga på hela natta. De dro mä lårä å stolä över golvet å raka å gick an. Råtter kunne de förståss inte varä, för då feck di allt löv te varä okrestlit storä. Men de va förståss nåt rådane, som inte tyckte öm, att de inte va i orning på vinn.
Spöken och syner
Ja ä barnfödder nere i Malexander. Å där hadde vi e smejä hemmä ve gårn, där de va rådane om nättera för jämnan. En gång gick ja förbi där e natt, å då feck ja höra, att di smidde å slo i smeja, å når ja kom närmer, så såg ja, att de lyste i fönstera. Å når ja kom hem, så frågte ja far, om någen utå dränga hadde vatt å smitt i smeja om natta. Nää, de hadde inte vatt nån där, tyckte far. Men de va flerä gånger, som de där inträffa.
Spöken och syner
En kväll, når ja skulle gå hem genom en hage därhemmä, så feck ja si en kar, som kom imot mej på gångstigen. Å ja vek åt sia för'en, så att han skulle kommä förbi. Men i desamma så va han precist försvunnen, alldeles som han skulle ha sjucket ner i jorda. Så nog finns de mycke unnerlit allti, söm en kan få si å hörä.
Spöken och syner
Ve Görsärvä där sir di iblann om nättera, hur de kommer oppåkänes en stor svarter skjuss på gårn, mä kölsvartä hästä för å storä, svartä hunnä, som springer ijämter. Men de tror di, att de ä Erk Orsa, som ä ute å åker. Han ågde om Görsärvä i min ungdom, å han va så förskräcklit illaker ve folk å kritter, den där.
Häxeri
De va en dräng här i sockna, som fria te e pigä, men ho ville inte ve'en. Då geck han te e tocken där kloker gummä, å ba, att ho skulle hjälpä'en te bli å mä den där kärleken. Å vet han, hur ho gjorde? Jo, ho to å sej vänsträ skona å pissa i å lät drängen dricka ur'et. De skulle varä så hälsosamt mot olöckli kärlek, mente ho. Å de hjälpte också, så han brydde sej aldri öm å si åt piga mer. Men tvi vale så otäckt, å dricka käringpiss!