Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
När Hin tog gubben och kyrkan sprack
Det hände så mycket förr som aldrig händer nu. Jag är säker på att ingen tror det här. Men varför skulle jag ljuga? Jag tror, att jag måste berätta historien från början, för då kommer gubbens far och mor med på ett hörn. Gubben var fiskare, men nu har han varit död i många Herrans år. Hans mor och far var ficktjuvar och stal allt vad de kom över. De bodde i en jordkula på Horngärdet. Efter vad jag hörde, hade de blivit dömda till landsförvisning, men lagen lär ha varit sådan, att de fick stanna inom landet om de grävde ner sig tre alnar under jorden. Så gjorde de, och de bodde länge i sin jordkula på Horngärdet. Sonen bodde i en liten stuga i närheten. Det var bara ett rum i den, och golvet var av jord. Nu var det så att en massa silver stals i Vadstena. Gammelgubben var misstänkt för stölden. Från Vadstena kom poliser ut och skulle förhöra gubben och gumman, men båda var tysta som muren. Poliserna hade bara att gå därifrån. Men en av dem fick en ide. Han ställde sig att lyssna vid skorstenshålet, och då fick han höra gumman säga: Det var väl tur att vi grävde ner silvret under spiseln. Poliserna gick ner i grottan igen. De grävde i sandgolvet, och under spiseln hittade de en väldig massa silver, allt det stulna. Jag har hört sägas att det där skulle ha hänt för över hundra år sen och att det är sant, precis som jag berättar det nu. Och så kommer vi fram till den egentliga historien, och den handlar om hur Västra Stenby kyrka sprack. Sonen till gubben och gumman kommer jag ihåg. Han var mycket gammal, när jag var pojke, och jag var många gånger inne i hans lilla ryggåsstuga vid Horngärdet. Det var inget palats, så mycket är säkert. Han levde mest på att göra borstar, som han sålde på marknader, men på sommaren fiskade han också. Han gjorde mycket fuffens, och straffad vart han flera gånger. En gång var han i gamla tingshuset i Motala och vart dömd för någon förseelse. När han kom ut, fick han syn på länsman och gav honom ett slag, så att han stöp. Det fick han 28 dar på vatten och bröd för. En så lång tid på vatten och bröd brukade räknas nästan som jämförligt med livsstraff, bara med den skillnaden, att den dömde hade en liten möjlighet att klara livet. Det var det värsta straff han nånsin hade utstått, påstod han, när han talade om det. Med tiden gifte han sig, och på ålderdomen var han ganska skötsam. Men otäckt råbarkad var han hela sitt liv. Flera gånger hörde jag honom säga, att han inte kunde dö, utan att någon slog ihjäl honom eller att den fule hämtade honom. Han hade en son som brukade hjälpa honom med fisket. Sonen drunknade på el, fiskefärd, men gubben levde i många år, tills han dog en naturlig död. Han vart begraven på Västra Stenby kyrkogård.
När Hin tog gubben och kyrkan sprack
Men den dagen, då gubben begrovs, vart det en stark jordbävning här. Den var så stark, att kokkärlen hoppade på spislarna och Västra Stenby kyrka sprack. Det hände mitt under predikan. Kyrkan måste sen hållas ihop med järnkrampor för att inte falla sönder. De gamla trodde, att Hin hade varit framme och hämtat gubben, för att han brukade säga, att han inte kunde dö utan att bli ihjälslagen eller hämtad av Hin själv. Det må vara hur som helst, men nog ser det konstigt ut. De gamla hade nog skäl för vad de trodde om orsaken till att kyrkan sprack. Fast det är ju knappt att man kan tala om så'nt numera.
När Vättern hånskrattade
Ont jag säger, att jag en gång har hört Vättern skratta, så tror folk, att jag ljuger. Men ändå var det dagsens sanning. Jag hörde sjön skratta ett skallande hånskratt, och jag var inte ensam om att höra det. Jag var bara pojken då, tio, kanske tolv år gammal. Just där fiskare Korall bor nu, bodde då en gammal gubbe som hette Per Jonssa. Han var ingen fiskare, men han for ofta sjövägen fram. Nu var det så, att en fyrvaktare på Fjuk som hade gott rykte som spåman hade spått gubben, att han skulle drunkna. Men åren gick, utan att spådomen tycktes bli uppfylld. Gubben vart mer och mer stursk. Di har spått mej, att ja ska drunkna, brukade han säga, men än så länge har jag klarat mej. Nu var det så, att gubben Per Jonssa fick ved ur Fålehagen, och den brukade han dra hem på en kälke om vintrarna. En morgon hade han åkt förbi hos oss vid Södra Freberga med sin kälke. Vi såg honom, far och jag. Men rätt som det var kom en trädgårdsmästare och talade om, att han hade fått en påringning från Råssnäs. Där hade de hört någon ropa, och det lät alldeles, som om en människa hade hållit på att drunkna i närheten av Dynudden. Då är det Per Jonssa, sa far. Far visste, att det fanns en vak öppen vid Dynudden. Han tog trädgårdsmästarn med sig dit. Vid vaken låg ett par handskar på iskanten. På botten syntes Per Jonssa, men det gick inte att ta upp honom, förrän far och trädgårdsmästaren hade fått ut en båt i vaken. Då tog de upp Per Jonssa. Mor och jag stod ute på gårdsplanen, och i samma ögonblick som gubbarna drog upp Per Joussa, hörde vi ett skallande hånskratt från sjön. Det lät, som om skrattet hade följt sjölandet, tills det dog bort på avstånd. Jag minns det där skrattet så tydligt, att jag kan höra det än i dag. Mor talade om det många gånger, och vi kunde inte få någon annan förklaring, än att det var Vättern som hade hånskrattat, för att Per Jonssa hade skräppt med att han hade klarat sig från att drunkna.
På jakt efter Kindadräkter
Att en manlig häradsdräkt hade funnits, det hade vi länge haft en aning om, men den kvinnliga var alldeles okänd. Hos torpare J. P. Malm, Grönlid, som då var 79 år gammal (1924), fick Lindqvist en del upplysningar om den manliga dräkten. Vi gick upp till Malm för att få en närmare beskrivning. Malm var inte hemma, och vi satte oss att prata med mor Malm. Snart började gumman tala om att det en gång hade funnits en kvinnlig häradsdräkt, som var rätt vanlig i hennes ungdom. Hennes mor och svärmor och deras samtida hade burit den, men de unga, bland dem mor Malm själv, ville inte "kluta på sig det där gamla krafset", och när de gamla gick bort, försvann dräkten med dem. Det var sed att de döda skulle jordas i sina kyrkkläder. En sådan sed har naturligtvis bidragit till att minska antalet av de dräktdelar som finns kvar. Att rekonstruera den manliga Kindadräkten blev en mycket enklare uppgift, än någon kunde ha trott. Vi hade ju alldeles inpå knutarna P. A. liamstedt, som tidigare hade varit sockenskräddare i Tidersrum. I sin ungdom hade han ofta varit med om att sy Kindadräkter. Hans uppgifter stämde mycket väl med Malms och andras. När det gällde den kvinnliga dräkten, var det svårare. Mor Malm kunde beskriva dräktens olika delar med undantag av förklädet och färgen på kjolen. Vi besökte soldatänkan Sofia Hägg från Hagalund under Bromhult. Hon hade en del plagg i behåll, t.ex. hucklen, päls, en vit, broderad axelsjal och gula skinnhandskar som räckte upp till armbågarna. Det gällde också att spåra upp så många plagg som möjligt som komplettering till de muntliga beskrivningarna. Minns du, Lindqvist, när vi hittade den första axelduken från Gerarp? Vi hade ritat upp duken efter mor Häggs beskrivning, och så en dag kom antikvitetshandlare Modig upp med en duk som stämde på pricken med teckningen. Den var mönstrad i blått och rött, men hade korsstygn i st.f. den vanliga kedjesömmen. Sådana detaljer har naturligtvis varierat. Till dagligdräkten för kvinnor hörde handskar av gult, vaxat skinn, ofta med mönster på handens utsida och med ornament såsom fåglar, blommor eller något annat. På somrarna användes en tunn, ofta vit duk med hålsöm. Men varför räkna upp detaljer! Dräkten är nu väl känd och används ofta. Men hur? Jo, ofta alldeles utan pietet. Den förvrängs ibland ända till oigenkännlighet.
Folkdräkter
I V. Eneby liksom i Kisa brukade kvinnorna före kyrkbesöket gå in i fattigstugan och byta ut dagligdräktens förklä, axelduk och huvudduk mot de vita kyrkplaggen med kedjesömsbroderi i vitt. Sorgdräkten var åtminstone under 1860-talets senare del svart, och till den bars ett förklä med fåll ända upp på halva förklät, och slät, vit huvudduk.
Folkdräkter
Under 1800-talet användes "mössa och stycke" liksom till Skedevidräkten, men med en viktig skillnad. I Skedevi hade bara de gifta långa band. I Kinda använde alla, både gifta och ogifta, bindmössa med långa band, som hängde ner från rosetten, långt ner på ryggen. De allra äldsta hade inte mössa och stycke utan i stället ett band om huvudet. Något liknande förekommer i den estniska folkdräkten, säkert på grund av urgamla förbindelser med Sverige. Det vanliga kjolmönstret var det brun- och grönrandiga. Även svart och grått förekom med samma bredd på ränderna som i den vanliga, brun-gröna kjolen. Svart kunde också kombineras med brunt eller grönt, men brunt och grått förekom aldrig tillsammans. Rött förekom aldrig i kjolar. Det är regler som jag numera kan fastslå med säkerhet. Samma färger och samma tyg som i kjolarna användes också i mansvästarna. Om vi hade börjat forska efter dräkter tio år tidigare, hade vi säkert funnit mycket mera. Första världskriget hade säkert en dryg andel i skulden till att så lite fanns kvar, när vi började 1924. Nog är det för all del länge sedan män och kvinnor bytte ut häradsdräkten mot modernare plagg, men det finns här och där exempel på att häradsdräkten har varit i bruk långt in i sen tid. Så var det i Breddarps by i Kisa, där männen ända till omkring 1860 gick klädda i sina gula skinnbyxor i vardagslag. Som helgdagsdräkt var nog häradsdräkten bortlagd där redan då. Men vid de allra grövsta sysslorna kom den till pass, exempelvis vid kolning. Att gå på kolning kallades att "gå på bröllop", säkert en skämtsam antydan om att kolaren då iförde sig gamla kyrkkläder.
Folkdräkter
På 1850-talet fanns en gubbe vid Rumma i Horn som alltid gick i häradsdräkt. Han hade för det mesta kort, blå jacka, gula skinnbyxor, skor med spännen och vita strumpor. Han gick allmänt under namnet Bocken för skinnbyxornas skull. Enligt vad min far talade om, brukade hemmansägare Erland Andersson i Bjärkef all ännu senare gå klädd i gula, korta skinnbyxor och grå långstrumpor. Rocken var av grå vadmal och av nyare snitt.
Folkdräkter
Ennesbo munkar? Jo, dem känner jag till. I Ennesbo var mansdräkten i bruk i mycket sen tid. Där användes också kapprocken och långrocken. De där gubbarna i Ennesbo liknade munkar i sina kapprockar med repliknande band kring livet. Jag kan mycket väl förstå, hur de fem gamla ungkarlarna där kunde få öknamnet Ennesbo munkar. De liknade munkar inte bara på kläderna, utan också därigenom att de var ogifta. Därtill kommer, att de yngre på senare tid hyste motvilja, ja, verkligen hat mot de gamla dräkterna. Jag har träffat folk som mycket väl mindes häradsdräkterna, men som med största tillfredsställelse talade om, att de aldrig hade behövt klä sig i sådana. Man kan ju också förstå, att det kunde kännas en smula obehagligt att skruda sig i skinnbyxor i värmen, och vurmen för allt nytt är säkert ingen ny uppfinning.
Kommunal järnaxelvagn för stadsskjutsar
Innan vanligt folk hade andra vagnar än träaxelvagnar, hände det att Tidersrum socken skaffade en fin, modern vagn med järnaxlar. Den nya vagnen fick vilken sockenbo som helst låna, när han ville åka till Linköping. På en sådan resa kunde det vara skönt att slippa höra det ideliga gnisslandet av träaxlarna. Jag har hört att Måns i Råshult var den siste i Tidersrum som hade träaxelvagn. När han var ute och körde, sa vagnen i uppförsbackarna: Måns å ja tar oss aldri fram. Men i utförsbacke lät det såhär: Måns å ja, vi hjälps åt, Måns å ja, vi hjälps åt. På de första järnaxelvagnarna fanns inte hjulbössa helt av järn. Hjulbössan var av trä inuti, och ytterst låg bara en ring av järn, för det var inte gott om den varan då. I min barndom var jag med och brände upp åtskilliga sådana hjul, och då hittade vi många med hjulbössor av trä och järnring. Själva beslaget på ringarna var inte av helt järn utan sammansatt av bitar. Till en träaxelvagn gick det åt mängder av smörja, om inte både axlar och hjul skulle brinna upp. På resor måste alltid en smörjflaska vara med. Tröt smörjan, kunde bristen avhjälpas med sniglar.
Sägner om kyrkklockor
Tidersrumsborna vill inte medge, att det ligger ett uns av sanning i sägnen om träkläppen. Visst har kyrkan haft en träkläpp, men det berodde på något annat än fattigdom. När kyrkklockan skulle gjutas nere vid Sandbäck strax söder om kyrkan, kom en finngumma gående vägen fram. Gumman frågade vad gjutarna sysslade med, och när hon fick veta, att de höll på med att gjuta en kyrkklocka, tog hon en guldring av sitt finger och kastade den i den smälta massan med orden: "klocka, må din klang hör's vida över Sveriges land, ja ända upp till Finlands bygder". När klockan var färdig, hade den så stark klang, att trumhinnorna sprack på ringkarlarna, och sedan vågade ingen åta sig att ringa den. För att dämpa klangen något gjorde socken-borna då en kläpp av trä, och med träkläppen fick klockan ett ljud som ringkarlarna kunde tåla. Denna utomordentliga klocka sprack vid en "kongsringning" dvs. ringning efter en död kung. Eftersom den nya storklockan i stapeln gjöts 1739 av metallen från den gamla kan klockan ha spruckit vid ringningen efter Karl XII, om traditionen är riktig. Men då måste Tidersrum ha varit utan storklocka över 20 år.
Trollkunniga i allmänhet
På Ennesbo marker i Kisa bodde Kalle i Lund. Han påstod, att han kunde fria sig från mögel, och hur det gick till berättade han själv. — Det var en sommer, då allt ville mögle, så en kunne inte ha en bröbit liggenes mer än ett par dar, förrn han va full åv mögel, hur hårt en än hadde torke'n. Å dä sär ja, att hos mej sto dä inte rätt te, utan dä måste ha vatt nån som hadde satt på mä möglet. Men ja geck till Horve kvarn i Tirserum å to en mögliger brökant mä mä. När ja kom fram, höllt mjölnarn på å mol. — Vem mal du åt, frågte ja? — Åt sektern i Kvarn, sa mjölnarn. Då tänkte ja, att den där sektern, han ä en riker en, så han kan gott tåle lite möglit brö. Å så smusslede ja in en brökant i kvarnskruven, å sen skötte dä sä självt, å etter den beta slapp ja å dras mä möglit brö hemme.
Trollkunniga i allmänhet
Jo, den där Kalle i Lund, han kunde, han. En hel natt satt han och berättade för mig om trolleri. Bland annat fick jag veta, att en kidde hade blivit bergtagen för en av hans grannar. Grannen ville, att Kalle skulle "läse tebaks" kidden. Det gjorde Kalle och efter ett ögonblick stod kidden utanför fönstret, och det fastän han hade varit bergtagen flera dagar. — Dä va kraft i den böna, sa Kalle. Men hur "bönen" lydde, det ville han aldrig yppa. — Nej, sa han, dä ä så enkle ol, så I skulle hare skratte, om I finge höre döm. Han var rädd, att "makta" skulle "gå ur böna", om någon främmande finge höra den. Kalle kunde också läsa bort ormbett, men naturligtvis ville han aldrig tala om, vilken "bön" han hade läst för ändamålet.