Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en människa blev utsatt för mara så så var det till bot att en tog "martover" (sam- manväxta kvistar) å lade i sängen hos sig. När hon kom åt en så var det som någon skulle sät- ta sig på bröstet. Det blev så tungt. Det var folk som var "mar". Den som var luden på kroppen var inte säker. Fruntimmer som hade rött hår på "fetta" hade mara med sig.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Pär Erik Holmkvist å Svinstu-Fredrik di bruka berätta, att di va ute i Bunnra äng e missommarnatt, å rätt va de va, så kom di in i en stor trägård. Å de va så mycke frukt på träna, så de va förskräcklit. Å Pär Erik Holmkvist han åt utå äppla där, men Svinstu-Fredrik tordes inte ta nåra. Å de va flera, som fick se den där trägårn, när di gick i änga om natta. Men på daga fanns de ju ingen trägård där, inte.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Så va de en gång han va ve Tärn, den där skomakarn, å skulle slå. Å de ä så mycke igla i den där sjön mella tuvera. Å när han klev på e tuva, så fick han känna, att han hadde någe om foten, å när han såg ätter, så va de en stor orm, som hadde slingrat sej om benet. Han slängde te ormen, så han flög så långt; men tänk, sen vart de så fullt å orm runt ikring, så de va knappt, han kunne ta sej fram te strann. Å han tordes aldri gå dit mer. Men ja va ofta ve den där sjön å to blodigla, men ja såg aldri nån orm där.
Killran, duliandej
De satt e käring i e rö stuga, e rö stuga i Bambole. Hon hadde en lapp på särken sin allt bak för arsele, allt bak för arsele. Den lappen besto å igelkottaskinn, å alla tagga dom vände ho in åt arsele, åt arsele. Ja ska sömma dej e skjorta ny utå första väven, ja får väva. Å den ska bestå å igelkottaskinn, å alla tagga dom vänder ja in åt ryggen din, åt ryggen din.
Visor av blandat innehåll
Jag vet en liten lilja, som nyss är oppvuxen, som bland detta ogräset ännu står kvar. Ty människor de hava mig så mycket på sin tunga. Jag tycker det är nog, var man sörjer för sig. Jag sörjer blott för mig. Det räcker nog därtill, och sedan får man leva uti världen, som man vill.
Visa
Va haven I på edra fartyg i år, för en herrans narr å en rödagens(?) snok. Vi hava inget annat än rover å kål, för de ville knape, knope, kära herran min, å förgyllda voro löven, där de framforo. Sköna jungfrun hon somnar uti skepparens famn, för en herrans narr å en rödagens snok, å vakna inte förrn hon var uti ett främmande land, för de ville knape, knope, kära herran min, å förgyllda voro löven, där de framforo. Aldri skall du skåda din faders hus, för en herrans narr å en rödagens snok, förrn du haver så stor dotter, som kan trä silke på nål, för de ville knape, knope, kära herran min, å förgyllda voro löven, där de framforo. Aldri skall du skåda din faders hus, för en herrans narr å en rödagens snok, förrn du haver så stor son, som kan segla dig fram, för de ville knape, knope, kära herran min, å förgyllda voro löven, där de framforo. Men sköna jungfrun lyssnade på dessa ord, för en herrans narr å en rödagens snok, hon hoppade i sjön, så att vita forsen stod, för de ville knape, knope, kära herran min, å förgyllda voro löven, där de framforo. Å skepparn han seglade å jungfrun hon sam, för en herrans narr å en rödagens snok, men snart var sköna jungfrun uti lann, för de ville knape, knope, kära herran min, å förgyllda voro löven, där de framforo. Sköna jungfrun hon satt uti sin faders hus, för en herrans narr å en rödagens snok; hon skrattade, hon log, och skepparen han stod uppå gården, han svor, för de ville knape, knope, kära herran min, å förgyllda voro löven, där de framforo.
Visa
På vägen så trägen gesällen vandrar fram. Kommer han så till en stuga, stå där bönder i rad å buga, om man är, blott man är en vandrande gesäll. Baronen, patronen, den uppå herrgårn bor, å prästen för rästen, den eljest syns så stor, han kröker ryggen uti vinkel, han tar fram sin bästa finkel, om man är, blott man är en vandrande gesäll.
Seder och bruk
Förr i tiden, när en dräng tjänte på ett ställe, fick han hålla sig med sked och kniv själv. Och när han då hade ätit, så torkade han av dem på tröjärmen och stack in dem ovanför kroppåsen. Kammen förvarades också där.
Seder och bruk
Skedevidräkten var, för männen: Gula knäbyxor av skinn, bockskinn eller rentjursskinn vanligtvis, någon gång älghud; t. o. rn. älgens våm bereddes och användes till byxor. Rentjursbyxorna voro naturligtvis dyrast, därnäst älghudsbyxorna (20 å 3o kr.).. Vardagsbyxorna voro svarta. Knapparna voro av mässing, helgjutna med öglor. Strumpor: svarta eller vita. Byxorna, som voro knäppta vid knät, höllo till strumporna. Skorna: spännskor (till helgdags), snörskor med näverbottnar till vardags. Västen av linne, randig i vilka färger som helst, med mässingsknappar. Rocken, som ibland kunde räcka ända till skorna, var av vadmal, oftast blå, ibland grå; den hade icke knappar utan häktor; var försedd med ståndkrage. (När några Skedevi-karlar med sina blå rockar kommo till. Vingåkers kyrka och slogo sig ner i bänkarna bredvid de vitrockade Vingåkers-karlarna, brukade dessa förnärmade flytta på sig, för att inte det mörka skulle »färga av sig» på deras vita.) Till helgdags begagnades svart fyrkantig sidenhalsduk, till vardags en lista av ylle i alla möjliga färger. Till helgdags svart storm av fårull, till vardags en grön eller svart »kaschett» av kalv- eller fårskinn med skärm av läder. Förskinn av gult kalvskinn. På vintern begagnades »snösvepor» med hällor under skorna.
Seder och bruk
Kvinnodräkten bestod av: Skor med spännen av mässing (i bruddräkten av silver). Strumporna röda eller blå (s. k. »byttblå», en färg till vars beredning bl. a. också användes urin) eller någon gång gröna. Kjolen kort, randig i alla möjliga färger, ibland även rutig. I bruddräkten var dock kjolen, liksom livstycket, av scharlakan. I »anndagsdräkten» var kjolen grön. Förklädet kunde till vardags vara hur som helst, mest randigt eller rutigt, men brudens förkläde var av svart eller grönt siden. Bältet var ett litet smalt skärp med mässingspänne. Tröjan var till vardags av vilken färg som helst, randig eller rutig, av linne, urringad med en blommig nätteldukshalsduk under. I bruddräkten: vita ärmar av nättelduk (s. k. yvaxlan 1. yvaxlasärkar), snipp-livstycke. Mössa: till helgdags en halsduk av vilken färg som helst. »Knytklädet» (ett vitt huckle) användes blott i kyrkan och avtogs, då man kommit ut efter gudstjänsten. Kvinnorna brukade därför ha en kista stående i någon stuga i närheten av kyrkan, däri de förvarade sina »knytkläden». »Stycke och mössa» begagnades blott vid nattvardsgången, »stycket» av tyll, mössan av grant, mångfärgat tyg. Mössan var f. ö. lika för både gifta och ogifta.
Seder och bruk
Bland de färger, som allmogen mest beredde till husbehov, voro de viktigaste: stenmossa (brunt), »konchinellen» (rött) och »byttfärgen» (blått). Den sistnämnda färgen hade sitt namn därav, att den bereddes i en bytta, i vilken man skulle pinka. Därefter lades färgämnet i urinen. När t. ex. ett par strumpor legat i denna blandning omkring tio dagar, blevo de gröna till att börja med; men sedan de fått hänga ute i luften en tid, blevo de blå. Och den färgen kunde aldrig gå ur, sades det.
Skrock och vidskepelse
Om julera si, då skulle di bära in halve dyngkasten i fäjset för varandra. De va juldasnatta de.
Skrock och vidskepelse
När di hadde engelska sjuka, barna, då skulle di stryka tjära å vitlök på magen på dom.