Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Lekar.
1. Nu ä dä jul igen, Å nu ä dä jul igen, Å julen räcker te påska. Dä va inte sant, Å dä va inte sant, För där emellan kommer fasta.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Byggmästare Pilström skulle reparera Nykils kyrka. Vad som byggdes på dagen revs ner på natten. Det var rået som skötte om rivningen, och ett rå är inte att leka med, för så länge det finns rå i en kyrka, är det lögn att det går att göra någon större ändring. Den gången gick det inte bättre, än att kommunalgubbarna i Nykil måste kosta på rået skjuts till domkyrkan och låta henne bo där, så länge som Pilström höll på med reparationen.
Hälsokällor och offerkällor
Kuvehults källa lär ha upptäckts på ett säreget sätt. En giktbruten gumma drömde en natt, att det fanns en källåder i närheten av hennes stuga, och att källan skulle ha förmågan att bota sjukdomar. Gumman sökte upp stället, som hon kände igen från drömmen. Där sipprade vattnet fram, men inte i större mängd än att en träsked var lämplig att samla det med. Emellertid drack gumman och tvättade sig med vattnet, och botad blev hon. Är det underligt att källans rykte spreds, när en gumma, sota knappt kunde krypa hade blivit frisk av vattnet? Källan kom i ropet, den grävdes större, och där samlades folk från alla kanter. Besökarna tvättade sig och drack, och var och en bar med sig vatten hem för framtida behov. Det påstods att vattnet kunde hålla sig friskt i tio år i ett väl tillslutet kärl. Källans storhetstid kom omkring 1915, då ägaren lät spränga på djupet, så att källan rymde fyra kbm. Han byggde ett skjul över den och lät cementera omkring den, för att regnvatten inte skulle kunna rinna ned.
Majlekar
Ända fram till omkring 1905 hade pojkarna vid Motala Verkstad en sed som vi kallade att "ha första maj". Det var pojkar i 13-14 års ålder som roade sig på det sättet, och jag var nog en av de sista som var med och "hade första maj". Första maj klädde vi ut oss till yrkesmän. Där fanns bagare med brödspade och bagarmössa, skomakare med läst och gamla skor, snickare med hyvel osv. Vi gick omkring till stugorna och sjöng en strof som började "Idag är det första maj, idag är det första maj, maj , maj. Så drickom vi små vänners skål, Mullrack, Mullrack kom!" Det fanns flera strofer, tror jag, men jag minns bara den. Antagligen var vi den sista årsklass som var med på upptåget. Meningen med det hela var nog från början att skaffa en slant till dricka, för efter vad jag har hört, var det i äldre tider halvvuxna eller äldre pojkar som sjöng. Jag skulle tro, att seden var en kvarleva efter gamla tiders majfirande på Lustigkulle.
Majlekar
Jag minns också en annan kvarleva efter lekarna på Lustigkulle. En lovdag på våren tågade alla skolbarn från Motala Verkstad ut till Rävarebacken (inte Rövarebacken) vid Knäpperevika i Boren. De var då beväpnade med träsvärd och bar svenska fanor. Seden försvann, när den nya tiden bröt in med organiserat nöjesliv.
Majlekar
På 1880-talet var Lustigkulles roll som allmän lekplats utspelad. Men dessförinnan var kullen samlingsplats för folket vid Motala Verkstad första maj. En del av de yngre arbetarna togs ut och delades upp i två lag med varsin befälhavare. Dessa utkämpade sedan en strid som, efter vad jag har hört, skulle bygga på en tradition från Ulvåsa. Det ena laget kallades rövare. De var maskerade med långt, svart skägg och mörka kostymer med röda skärp, pistolhölster och svarta slokhattar med plymer. Det andra laget kallades de vita. De vita var klädda i vita skjortor, mörka byxor med vita revärer och ett slags mörk skärmmössa med vita band om kullen. De var väpnade med trägevär, och anförarna i båda lagen hade värjor. Varje år slöt striden på samma sätt. Föremålet var en flicka som kallades friherrinnan, och det slog aldrig fel att de vita befriade henne ur rövarnas våld. Såhär började det. Rövarna lade sig i bakhåll på kullen och vaktade friherrinnan, som var klädd i vit klänning. När försvararna avtågade från verkstaden, gavs salut med kanoner, eller kanske det var en signal. Sedan de vita hade befriat friherrinnan, bjöd verkstadsbolaget såväl åskådare som rövare och vita på förtäring på kullen och på "Dansplan" i närheten. Men hade det bara varit fingerad strid förut, så kunde det bli så mycket allvarligare strider efteråt, för det blev vanligen litet för mycket av det goda. Ända till början av 1880-talet var de stridande vuxet folk, men med tiden blev det allt yngre årsklasser som övertog deras roll, sedan verkstadsbolaget hade upphört att vara värd. Då tog leken andra former. Men helt slut är det kanske inte ännu med striderna på Lustigkulle, för åtminstone till för några år sedan hände det varje år att småpojkar drabbade ihop på kullen. En gammal sed kan leva mycket länge, fastän dess gamla betydelse har fallit i glömska.
Vårtkälla
Den som hade vårtor brukade förr göra sig kvitt dem genom att tvätta sig i "Vårtkällan" vid Föllingsö i Kisa. Vårtkällan är ingen källa i vanlig mening, bara ett litet, runt hål i berget, där regnvatten samlar sig. En tvättning i den ansågs inte bara ta bort vårtor utan också bota alla fel på huden. Men det räckte inte bara att doppa händerna och tvätta sig. Källan krävde offer, för att tvättningen skulle verka. Minsta lilla föremål av metall räckte, t.ex. en liten slant eller en knappnål. Men stackars den som tillägnade sig någon av offergåvorna! Han skulle ofelbart få händerna fulla av vårtor och dessutom en mängd hudsjukdomar som Vårtkällans kraft hade botat.
Orm som botade kritter
När jag var fyra år gammal, hade mina föräldrar en förskräcklig otur med sina kritter, och de sökte en gubbe som hette Lifgren. Han var hemma i Horn, men annars åkte han omkring i socknarna och kvacksalvade och gjorde trollkonster. Han visste bot för krittera. De skulle hotas med orm. Lifgren mätte ut ett stycke på lagårdströskeln, och far min sågade ut en bit, lagom lång för att en huggorm skulle kunna ligga rak där. Sen urholkade han tröskeln en smula. När han hittade en huggorm, tog han den i en klyka, bar hem den och la den levande i tröskeln. Sen dess hördes aldrig mera något tal om elände med krittera.
Bot för sjuka djur
Förr fick en inte göra annat arbete på söndagar än styra med djuren. Under själva gudstjänsttiden dög det inte ens att klippa naglarna, för i så fall kunde flisorna flyga i ögonen på kor och andra djur. Då svullnade ögonen igen, och djuren vart sjuka och vantrivdes. Då var det ingen annan råd än att få tag på en kvacksalvare. Nagel i ögat och trollskott och allt vad det hette, det fanns alltid fullt upp, så kvacksalvarna hade mycket att göra.
Pulver-Lasse
I Västra Stenby fanns tre bröder, alla kända som skickligare djurläkare. En av dem gick under namnet Pulver-Lasse. På gamla dar bodde han i Kisa. En gång hade en torpare vid ena ändan av Nedre Föllingen skickat bud efter Pulver-Lasse, därför att han länge hade haft otur med sina djur. Det hör till saken att torparen var känd som en svårare och en grapel (gaphals). När Pulver-Lasse kom dit, la han sig bakom en sten och tittade genom ett sotat glas mot lagårdsdörren. Om en stund sa han: Du måtte ha haft en förskräcklig otur, dä sir ja här. Ja, visst ha ja dä, sa torparn. De gick åt lagårn. Innanför dörren stannade Pulver-Lasse. — Du måtte ha svurit och bråkat i lagårn, tyckte Lasse. — Ä dä unnerlit dä, sån otur som ja ha hatt, försvarade sig torparn. — Du borde läse Fader vår i stället för te å sväre, när du kommer över tröskeln. Då ginge dä nog bättre, ska du si. Så tog Pulver-Lasse ett papper och skrapade ner skräp från väggarna, lite här och lite där. — Dä här du, dä va mycke dä. Har du nån ve? Jovars, det hade torparn. Gubbarna staplade upp ett ordentligt bål, och så brände de upp skräpet från väggarna, medan Pulver-Lasse stod och gjorde sina iakttagelser. — Hör du, hur dä smäller? Och så om och om igen. — Hör du? Javisst. Lasse kunde inbilla torparn precis vad som helst. De där smällarna var inte annat än de olyckor som torparn nu skulle slippa, så inte är det att undra på att torparn vart glad.
Klocklod med botande kraft
På ett litet torpställe vid en av sjöarna Föllingen, Övre eller Nedre, var det för många år sedan motigt med kreaturen. De vart sjuka, och en stor del av dem dog. Torparn visste inte, vad han skulle ta sig till. Kisa fanns en viss Pulver-Lasse, som ansågs kunna lite mer än vanligt folk. Han vart efterskickad. När han kom fram, stannade han framför lagårn och såg sig omkring ett slag. Dä här sir ille ut dä, sa han, innan någon hade talat om, vad det gällde. Så kröp han in bakom en stor sten invid lagårn. Efter en stund kikade han fram och tittade på lagårn genom färgat glas. Har dä dött når'a djur här, frågade han. — Ja, svarade torparn. — Ja, ja sir dä, sa Pulver-Lasse, å dä här, dä kan I tacke ere goe granne för. Men om I nu gör, som ja sä'r, så ska ja ställe dä här te rätte åt er. Ta hit en naver. Torparn letade fram en borr, som han lämnade åt Pulver-Lasse. Lasse satte genast i gång med att borra ett stort hål i lagårdströskeln. När det var klart, tog han fram en liten krok, och ur hålet började han meta fram en del mystiska saker. I tröskeln var det nerstoppat en massa trasor, människohår, svinborst, kvicksilver o.dyl. När Lasse hade länsat tröskeln, tog han fram ett klocklod, och så sa han: Mä dä här lo't väger ja nu upp hele förtrollninga, och så släppte han ner lodet i hålet. Sen sa han: nu kommer dä inte å dröje länge förr'n dä kommer en hit å vill låne nånting, men får på inga villkor låte'n få dä han vill, för då mister klocklo't sin kraft, å så blir dä samme elände igen. Dagen efter kom en granne och ville arrendera jakten, men det fick han naturligtvis inte. Vad det kom an på, det vet inte jag, men ett faktum är, att efter den dagen tog motigheten med djuren slut, och i stället vart det en riktig tur och trevnad på torpet. Så är det än i dag. Klocklodet, som ännu ligger kvar i tröskeln, har nog sin kraft kvar.
Bot för sjuka djur
En gång när jag var liten, vart en ko sjuk hemma hos mina föräldrar. Hon svullnade upp och vart så onormalt stinn, så vi trodde, att hon skulle spricka. T.o.m. huvudet svullnade och vart nästan dubbelt så stort som ett vanligt. Nu fanns det på en gård i närheten en gammal lagårds-piga som gällde för att vara lite kunnig med sånt där, och henne skickade vi efter. Som hon kom innanför lagårdsdörren skrek hon: Dä ä trullskott, men dä ska snart va' hjälpt. Så slet hon av sig huvudklädet, och med det slog hon tre gånger på var sida av kon. Vad det kom an på, det vet jag inte, men kon vart i alla fall i ordning på en gång.
Bot för sjuka djur
Och så var det Per i Larstorp. Han var en trollgubbe som levde och verkade i Malexander i mitten av 1800-talet. Han var särskilt anlitad för att läsa bort trollskott och bota allehanda sjukdomar hos kreatur. I svårare fall brukade han ta med sig sin åskvigge. När han knackade bort en flisa av viggen och gav djuret att svälja, då dröjde det aldrig länge innan djuret var friskt. Annars fanns det gott om medel som var och en kunde använda för att skydda sina djur mot sjukdomar. Ett medel var att hänga upp ett gammalt vagnshjul på en gärdsgårdsstör utanför lagårn. Om något djur i alla fall råkade ut för trollskott, så kunde ägaren hota det genom att skjuta en såstång över djuret.