Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Åskan var trollens värsta fiende. Trollen ansågos även här på trakten ha varit fula, gamla och rika. "Rik som ett troll," säger man.
"Gubben i Svaveltorp" - Kontrakt med den lede
Gubben Fejer i Svanshals fattighus kunde mer än andra, säga vad en vill. Han kunde stämma blod, ta makta ur hästar och mycket annat. — Vill du lära dej kölista, frågade han far en gång. Far frågade, hur det skulle gå till, och så fick han veta hemligheten. Det var ett ruskigt företag, så far vågade inte ge sej in på det. Det var så mycket ordningar på kyrkogården och vid en kyrkdörr, så jag vet inte allt vad far berättade. Men så mycket var tydligt, att det gällde kontrakt med självaste gubben i Svaveltorp. Honom hade Fejer anlitat, och det må erkännas, att dum var inte Fejer.
Hästar och trollkunniga kuskar
Gubben Fejer i Svanshals mötte en bonde och bad att få åka en bit. Det gick inte. — Då får du stå här så länge jag vill, sa Fejer. Hur länge skjutsen fick stå, det vet jag inte, men jag gissar, att Fejer fick åka till sist.
Ormar, drakar och hjulorm
Jag minns en gumma från Svinhult, som var så styv att bota sjuka grisar, att en nästan skulle kunna säga, att de aldrig dog efter hennes behandling. Min man hämtade henne en gång för en gris. När han gick vägen fram, kom en orm utför en brant slätt och dök rätt på gumman. Hon läste en obegriplig ramsa på latin eller något annat fint språk, och ormen försvann utan vidare.
Folkmedicin
Jag vet, att många överdrev fars förmåga, och att en del t.o.m. trodde, att han kunde trolla. Men någon trolldoktor var han minst av allt, det är då säkert. Men han hade anlag för läkaryrket, och han hade ögon som såg allt. Han behövde bara se en människa för att vara på del klara med om hon var frisk eller ej. Han gjorde ingenting för att få patienter, utan de kom hans bön förutan. Själv fiskade han hela sitt liv. Hade han inte gjort det, så hade det nog blivit skralt med uppehället. Att far började som läkare, ja, det är nog ofattbart för den som inte vet, hur det var ställt förr i tiden. När far var pojke, fanns ingen folkskola i V. Ny.Det var ju långt före den obligatoriska skolans tid. Men så fick socknen en ny klockare. Min farfar gjorde upp med klockaren, att han skulle lära pojken att läsa och skriva. Det gick bra, och när far kunde läsa "som en präst", fick klockaren sin lön. Farfar gav honom en ko, den första ko som klockaren hade. Med tiden började far läsa medicinsk litteratur, men han hade också goda anlag i arv från sin mor. På hans tid var det alldeles nödvändigt att sådana människor tog hand om olycksfall. Lasaretten var primitiva, och folk lade inte in sig på ett lasarett förrän de visste, att de inte hade långt kvar. Det var för resten så fattigt förr, att (le som inte hade egna hästar eller kunde få fri skjuts inte ens kunde kosta på sig skjuts till lasarettet. I Västra Ny var det otroligt fattigt i min barndom. Jorden gav inte mycket, eftersom de flesta inte hade råd att köpa konstgödsel. Jordbruket drevs primitivt, och skogen hade ännu inte fått något värde. Det är inte underligt att många av mina skolkamrater kom till skolan på vintern med så dåliga skor, att de förfrös tårna. Många brukade ta med sig ett par potatisar och kanske en halv salt strömming som matsäck för hela dagen. Jag gick en mil till skolan, från Gårdsnäs och ända fram till Bona. Så det var inte bara misstro mot lasarett som gjorde, att folk vände sig till läkekunniga lekmän, utan fattigdomen gjorde också sitt till. Medan jag var i skolåldern, hörde jag ibland talas om att det inte fanns mer än några få patienter på Vadstena lasarett, vid ett tillfälle t.o.m. bara sju. De gammaldags tröskverken var otäckt farliga. Mycket ofta kom karlar hem till oss med skador som de hade fått under tröskning. En närking med en krossad fot hade först kommit till Örebro lasarett. Där skulle foten amputeras, men mor hans skjutsade honom till far. De kom mitt i natten; isande kallt var det, och deras häst var en gammal krake som drog långsamt. Karlstackarn var alldeles slut, när han kom fram, och han såg alldeles hopplös ut. Men far lade benstumparna till rätta och behöll patienten i 18 veckor. Han blev botad, men lite låghalt blev han. Från Motala Verkstad kom en mängd patienter. Där fanns bruksläkare redan i min barndom, men de som i stället ville vända sig till min far fick göra det. Av bolaget fick de betalning för sjukdagarna, så ingen behövde precis lida nöd under sjukdomen. Till sist gick det så långt, att far och mor höll mottagning i Motala varje lördag. De kunde inte upplåta rum åt alla sina sjuka, utan far använde mycken tid på sjukbesök. De som vårdades hemma i Gårdsnäs betalade en krona om dagen för mat, rum, förbandsartiklar, tvätt och allt. Det kunde ibland bli litet för mycket av förtroende. Det hände t.o.m. att sådana som hade huggit av ett finger kom bärande på en svartnad fingerstump och bad, att far skulle läka fast den igen. En lång tid skrev far upp alla benbrott som han hade botat, men när han kom till något över 800, slutade han upp. Hur många sjuka och skadade han hjälpte under årens lopp, det vet jag inte, men många var de. När han fyllde 70 år, ordnade arbetarna vid Motala Verkstad en fest för honom på Gästis i Motala, och där bars han i gullstol av sådana som han hade botat.
Folkmedicin
Anders Fredrik var torpare under Ribbingshov. innan jag säger mer, vill jag ha sagt, att det var väl att så'na gubbar fanns, för de kunde göra mycket gott ibland. Ingen doktor fanns, inga sjuksköterskor, inget sjukhus! Vart skulle de sjuka ta vägen? Till kloka gubbar och gummor, förstås. De kanske inte hade så stora kunskaper, men det kan hjälpa en sjuk person rätt långt, om han bara har någon att lita på. Anders Fredrik kunde stämma blod. Det var långt ifrån alla kvacksalvare som kunde det. Hur han bar sig åt, det vet jag inte. Han läste väl någon ramsa, kan jag tro, men blodflödet stannade, och det är säkert.
Folkmedicin
Det var en gammal gubbe i Tullerum som skulle läsa bort tandvärk åt mig en gång. Jag hade en så förskräcklig värk, så jag skrek. Gubben sopade rent på spiselhällen och sa åt mig att sätta mig där. Men jag ville först höra, vad slags bön han tänkte läsa. Han ville inte säga det, kanske för att inte lära ut konsten. Men han mumlade i alla fall hörbart, och det var ingen svensk bön. Tandvärken var om möjligt värre efteråt, fast den gick över med tiden. Jag var inte den enda som gick till gubben i Tullerum för tandvärk.
Folkmedicin
Åderlåtning, ja, se här! Här har jag ett märke efter åderlåtning. Vem som åderlät mig minns jag inte. Jag var emellertid tolv år då. Det var så många som höll på med så'nt, så det är inte lätt att komma ihåg alla. Hemma låg vi i smittkopporna, hela familjen och så drängarna, allt som allt fjorton stycken. Far fick för sig, att åderlåtning skulle vara bra. Vi vart åderlåtna allihop, utom några som inte vågade släppa till ådrorna. Far dog, men alla de övriga vart bra.
"Kloka" kobotare i Norra Vi
Här i Norra Vi hade vi i min ungdom på 1860-talet en torpare och kobotare som hette Anders Fredrik i Mon. Sockenborna gick allmänt till honom. Det var väl att så'na gubbar fanns, för de kunde göra mycket gott ibland. Ingen doktor fanns, inga sjuksköterskor, inga sjukhus! Vart skulle de sjuka ta vägen? Till kloka gubbar och gummor, förstås. De kanske inte alltid hade så stora kunskaper, men det kan hjälpa en sjuk rätt långt, om han bara har någon att lita på. T.o.m. en kobotare kan vara sjuka människor till nytta. Anders Fredrik kunde stämma blod, och det var långtifrån alla kvacksalvare som kunde det. Hur han bar sig åt vet jag inte. Han läste väl någon ramsa kan jag tro, men blodflödet stannade, och det är säkert.
"Kloka" kobotare i Norra Vi
Det fanns också en annan kobotare som jag hörde många gånger, när han läste över djur. De ledde ut djuret till honom, och han läste: Vita kalvar, svarta, röa, di som inte vill leva får di lägga dom på röra. Jag tycker, att det var en otäck bön, så han får inte skriva, vem han var. Somliga djur vart bättre, andra dog, och dem fick de lägga på "röra" stenrösena.
"Kloka" kobotare i Norra Vi
Jag minns också en gumma från Svinhult. En gång, när våra svin var sjuka, fick min son hämta henne. Det var en och en halv mils skjuts hem till oss. När gumman kom fram, gav hon grisen några droppar ur en flaska och läste något som skulle gälla för latin eller något annat fint. Så gömde hon grisen under kjolen och låste en ny ramsa. Hon var så pass, att när hon fick tag i en gris, kunde hon göra med honom, vad hon ville. Hon kunde också läsa bort orm. Det såg och hörde min man en gång.
Bot för sjuka djur
Gubben Fejer i Svanshals fattighus kunde lite av varje. Vi hade en ko som vart sjuk. Far gick till Svanshals och hämtade gubben, för att han skulle se på kon. Så snart han kom och såg 'na, sa han: Ja, du Frans, du har avundsjuka granna. Dä sir ja, för djura trivs inte hos dej. Men di ska snart få sej en örfil, granna dina. Söndagen därpå måste en granne söka Fejer för en ko. Så mycket kunde Fejer göra.
Bot för sjuka djur
Fejer hade kontrakt med gubben i Svaveltorp, och av honom hade han fått makt att göra lite mer än annat folk. Han var styv att bota sjuka djur. Han skrev ut apoteksrecept, och t.o.m. jag har en gång varit ägare till ett sådant. Det var ett: bra recept, och min sjuka ko vart bra. Sen måste jag låna ut receptet åt höger och vänster, och till sist var det alldeles utslitet. Så nog kunde Fejer sina saker, fast ingen vill tro det nu.