Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skrock och vidskepelse
Maten skulle stå framme hela jula, å alla som kom så skulle di äta, annars »gick di ut mä jula», sa di.
Jul: annandag, måka.
På annandan sto de upp så tidit, så snart klocka va över tolv. Då skulle de gå te varandra å ge djura foder. På en del ställen kasta di in gösseln ätter golvet, för dä skulle bety lycka på nått vis. Å så fora di djura, så di hade mat hele dan. Å dom ga även griser, om di feck tag på nått å ge dom, nån tunna eller nått. Den som kom först då, den va duktiast. De skulle göras hemlit, så dom i gården ente feck veta vem som varit där. Men dä hände allt, att man feck ita dom, å då skulle dom fägnas. De här va inte på nått ont di kasta in gösseln. De va bara en gammel se(d) detta. Min far gjorde så. De har nog hållt på mä de änna inté våra dagar. De kan nog hända att nåra å di gamle gobba håller på mä de än, de vet ja inte.
Annandag jul ("måga")
På juldagen fick man inte besöka någon. Det var en regel som det hölls noga på. Men när di "mågat" annandan i ottan, mellan 2 å 4 på morran eller så, då "låg världen öppen" för ungdomen å andra med till ett hejdlöst kalasande. "Måga" på annandag jul det har jag varit med om - en en- da gång. Då var ja nettan år, det var 1891 - samma år de bygg- de Tegneby nya kyrka. Vi måga hos Abraham Kristensson här, vi gjorde så fint i laggårn för honom. Han kom ut å tacka oss å så blev vi inbjudna, å där blev ett riktigt gästabud. De måga här så sent som 1894 - det vet jag - men om det förekommit senare kan jag inte säja. Meningen var att de skul- le göra rent på ställena; de gick från det ena till den and- ra då på morran. Men det hände att de hyva in gödseln också, om det var någon de var arga på. / Hos en torpare, som hette Anders Persson, hade de varit en gång å mågat å gjort fint. Men han ble arg, för han tyck- te inte om det. - Inte en gång te ska di få mågat hos mej, sa han ef- teråt. Nästa år på annandan i ottan gick han vakt. Då kom där en tre-fyra-fem stycken ungdomar. Å när Anders Persson kom ut, så tog två av dom å dansa runt på gården med honom, me- dan de andra var i laggårn å hävde in all gösseln. Vad arg Anders blev! Ja, han blev så "hemmelens andans galen" - å han kom fram å beklaga sej för far min. Men han sa: - Låt dom va! Bry dej inte om de, de ä de bästa. Låt ongdoma hålls! - Nää, kommer di igen nästa år, så skjuter ja dom, sa Anders. - Men om de kom några mågare nästa år, vet ja inte. På ett ställe hade de gjort ett giller utanför dörren, så när de öppna på morran fick di gösseln över sej. Staffansritt eller sång på annandan förekom aldrig, inte har jag då hört något sådant här.
Dymmelveckan. Blåkullafärd
Dymmelveckans dagar var: Svarte måndag, Vite tisdag, Aske-onsdag, Skär-torsdag, Lång-fredag, Påske-lördag. De dagar, som föregick lidandesdagen, betraktades alltid som centrum för oväder. - Alla spinnrockar uttogos lördagen före dym- leveckans inträde. Bakning och rengöring skulle under den- na vecka. Om påskafton sköt så många som hade pistol och gevär skott efter troll och deras biträde påskkäringarna, som då var på fest hos Hin onde. De reste skärtorsdag natt och kom tillbaka på påskafton om kvällen eller på natten. Då möttes de som sagt av gevärssalvor. Blev de sårade, damp de ner som krymplingar. En del klarade sig för skotten och kom hem och skötte sina jordiska sysslor till nästa påsk. En del återvände, skrämda av skotten, tillbaka till Blåkulla igen. Under hela fastlagstiden var det förbjudet att an- / ordna nöjestillställningar av något slag. Fastlagstiden var slut om påskafton. Den dagens morgon lossade man ett skott upp genom skorstenen för att fördriva trollpackor från hemmet. - Långfredagen och påskdagen besöktes kyrkan. Särskilt långfredagen var en stillhetens dag. Då övades läsning av både ung och gammal. Evangeliet och Akten lästes högt och tydligt av var familjemedlem för sig. - Till frukost åt man under påsken smörkaka och bryn- ost. Middagen bestod av mjölgröt med smör, socker och kanel. På morgonen och på eftermiddagen vankades kaffe med dopp. Som kvällsmål förekom potatis och kött samt efteråt mjölk. Ingen slakt förekom vid denna tid. Men man börja- de nu äta av spikfläsket, som upptagits i mars och hängts på spikar. Det slaktades på en medelstor gård före jul två stora svin, vilket gör fyra stora skinkor och fyra mittstycken. Bogarna är ärtefläsk. Till samma ändamål användes skin- kornas ben. De två mittstyckena gick åt till stekning från jul till midsommar. - Fårlåret och koköttet torkades i svag ugnsvärme. Denna konserveringsmetod användes för att köttet inte skulle bli för hårt. Fårköttet äts som skinka 'speket'.
Räkneramsa och lekar
Räkneramsa och lekar Empel, pempel, pirum, parum, kråkan satt på lirum, larum. hon sa ett, hon sa tu, ute ska du vara nu. (Så räknade man ut varandra,) En annan som jag bara kan slutet av: …..ut du slapp att sitta i din gamla pappas hatt. Lekar: ”flickan hon går i dansen” och Gustafs skål”. Då sjöng man: Gustafs skål den bästa skål: Sveriges land, hej falderi, faderalla, lalla, Gustafs skååål. (Man stod i två rader och gick emot varandra och bugade sig, när man sjöng: ”Gustafs skål”. Sedan dansade man. Det / är en gammal jullek, som kan förekomma än. En annan lek, som man brukar leka om jul, den är nog gammal, allt före min tid. Hon sjöng: Stjärnor på himlen blå de lysa. Stackars flickan som står i regnet och fryser. Nappa fort den du behagar och nappa. Prästen kommer med sin långa, svarta kappa. Du ska heta far och du ska heta mor och så vår lilla nätta piga. Först var flickan i ringen, hon tog prästen, han tog ut en, så blev de ett par. Till slut tog man in i ringen den lilla, nätta pigan, som fick stå i ringen nästa gång ”Urka lurka, upp i kyrka, mot söder eller väster?” Så skulle den säga, som var i mål. De andra hade sprung- it och gömt sig oftast i en klunga. Den, som var i mål, skulle springa och ta reda på de andra och då hände det han sprang åt fel väderstreck. Man byta gärna klä- / der och vrängde mössor för att inte bli igenkända. Helst lekte man denna lek i skymningen: När jag var liten, 10 år, var jag med om att leka den. – Annat roligt lekte vi: Vi slog munk. Man ställde en spann eller bleckbunke på en sten och så stod man på avstånd och skulle råka munken med ett stort trä. Också vi flickor var med, om vi fick lov av pojkarna, - En lek kallades pjäxa. Pjäxa var kulor. Jag tror att det var 5 stycken. Man började med en kula och hystad. Jag har glömt hur det gick till sedan.
Julafton (halm, gran, julklapp)
Julehalm hade de i Hälleviksstrand, men det var inte i alla hus. För där i Hälleviksstrand var ju fiskeläge då - nu finns bara gamla fiskare kvar, som inte fiskar - så de måste köpa utav bönderna, sådan där långhalm. Julafton på kvällen la sej barn å ungdom å tjänstefolket i halmen å sov där om natten. Halmen var bara i stôva, inte i köket. Den togs in ett par dar före julafton å det dröjde inte länge förrän det var nertrampat, så det var bara bôs.. Det var inte så många av hälleviksstrandsborna själva som hade sådan julehalm, utan det var mest de som flyttat in dit ifrån "lann" (=från landsbygden innanför). Det sista stäl- let de hade julehalm var till Maria Dammgrens; hon var ifrån Tegneby socken. (Inte mer än 10-12 år sen de sluta!????) Julgran: De fiskare i Hälleviksstrand som hade råd köpte / sej gran. Det var från bönderna. Men det var inte så mycket granskog eller annan skog heller förr. Det har blivit mer, sedan de börjat plantera på kalmarkerna. Ljus hade vi i granen då med. Då hade en ljushållare av virad ståltråd. När en satte ljusen i den på en gren, gick det en bit av tråden ner under, å i änden på den var en blyklump, (se bild nästa sida!) för att ljusen inte skulle välta utan stå rätt opp. Det var oppifrån Dalsland strax ovanför Uddevalla å Vänersborg som de kom före jul å sålde sådana ljushållare å andra julsaker, karameller å pepparkaker. En del baka sina pepparkaksgubbar själva, men en kunde också köpa utav handlare. (Det var dal- bönner som kom hit å sålde sådana julsaker. Nej, inte dalfolk. De var ifrån Dalarna.) Julklappar kastades in, när jag var barn. De öppnade dör- ren å slängde in paketen, å sen sprang de. Se, en skulle inte låta någon ha reda på vem det var som var där med den. Därför bruka de ha någon duk för ansiktet, eller också drog de ner luvan över ögonen. Det var de som lejde andra till / att springa å kasta deras julklappar, för ingen skulle få reda på vem det var ifrån. Det var skrivet på paketen, men bara vem den var till, aldrig från vem den var, förståss.
Sägner om jättar
För många år sedan, då jättar- na hade fritt umgänge med människorna, hände det en jul att en jättefamilj blev utan "dräck" (ett slags hembryggt öl) och där- för gick jättegumman till en gård för att få låna. I den gården bodde det en förskräckligt snål änkeman och hans dotter. Dottern var dock ej lik sin far utan hon lurade ofta honom och gav tiggare och dylika. Både fadern och dottern voro inne då kvinnan kom och frågade att få låna "dräck". Bonden svarade genast att de ej hade någon "dräck" att låna bort, men dottern följde med gumman ut och gav henne någon "dräck" i ett ämbar. / "Ditta ska du ente ha gjort för ente" sade jättekvinnan. Någon tid efteråt, när flickan var en- sam hemma knackade det på dörren och då hon gick och öppnade så stod på trappan det äm- baret, som jättekvinnan fått, fullt med "dräck" och bredvid detta stod det en låda med presenter, broscher och andra smycken, till flickan. Dessa smycken gingo i arv i flera år till flickans efter- kommande. På Orust, i Röra socken, bodde det en jätte och i Bokenäs mitt emot, tvärs över sjön bodde det en jättekvinna. Dessa ville kom- ma till varandra, men de kunde ej gå för sjön var för djup och ej heller hade de någon båt. Så skulle de försöka att lägga en brygga och bägge började de att bära sten och kasta i sjön. Jättekvinnan bar i för- klädet men så en dag tog hon för stor börda / så att förklädet gick sönder, och slutligen trött- nade de bägge och satte sig att fundera ut ett nytt sätt att komma över. Stenarna som de bar ligger där än i dag. Så en kväll skulle en person från Orust ut och segla och med detsamma som han lade ut från land märkte han att båten blev hårt lastad fast han ingen såg i båten, men han hörde en röst som sade att han skulle segla rätt över till andra sidan. Det gjorde han och då lättade båten genast. Det var jätten som han seglade över, och på det viset kommo jättarna ihop.
Julafton
Fågelkärven De gömde en havrenek, när de tröskade upp. Den skulle sitta på en lång stake på lagårn. Julhalmen. Vi hade aldrig klätt eljest än vi hade julhalm på golvet. Den togs in julafton, när de kokade i köket. Den bar vi barn in. Den skulle ligga så slätt. En måste skifta om nyårsafton och den fick ligga tills den blev utsliten. Barnen ville gärna ligga i julhalmen på natten. Julgranen. Julgran hade vi i min barndom. Vi klippte pappersblom- mor och satte på den och så ljus förstås. Doppa i grytan. På middan när de kokte fläsket, doppade de i grytan. Julklappar. Båtsman kom alltid julafton och skulle ha en kaka / och en bit fläsk. - Julklappar hörde en aldrig talas om. Julbordet och julbröden. Vi barn fick alltid fyra kakor var, en vetekaka, en vörtekaka, två rågkakor och så en dövelkatt däruppå. En rågkaka skulle alltid hänga kvar på stången tills de började våren. Julbrasan. Jag vet aldrig att de talade om julbrasan. Kreaturen. Så skulle de ta av den vita gröten och sticka i munnen på var ko så mycket som en halv sked. Julaftons kvällsvard. Smör och bröd, långfisk och vitgröt hade vi alltid. Vi hade aldrig skinka eller grishuvud. Det vet jag aldrig att de rimmade på gröten om jul, men vid kalas, bröllop och så rimmade de. De skulle alltid låta ma- ten stå på bordet om julnatten, för de döda skulle kom- ma och äta. - Vi hade aldrig mer än två ljus på bordet hemma. Tydor och märken julafton och julnatten. Om det blev som ett spån som gick upp i ljuset, skulle nå- / gon dö under året. Lekar i julhalmen. "Sticka ut öga på Tore." De ställde två stolar emot varandra med en bits mel- lanrum, och mellan stolarna skulle två karlar stå med ryggen emot varandra och en stör mellan bena. På den ena stolen stod ett ljus, som brann. Den karlen som stod vänd mot ljuset skulle försöka skydda ljuset, och den andre skulle försöka släcka det med stören. Om han träffade det hade en "stuckit ut ögonen på Tore."
Folktro, utdöd och ännu lefvande
De hade mycket konstigt och besynnerligt i gamla tider. Ackurat som då dom skulle kristna ungar, så skulle dom ha en hake i listen (= lindan). Och då de skulle kristna en unge, skulle de ha en kaka med silfverpeng i. Om modern bar vatten, innan hon gick i kyrka (= kyrktogs), så skulle ungen sickla (= drägla). När de hade fått en unge i huset, så fick inte främmande folk komma in, innan de hade varit ute och tagit i glöden. Om jul så ritade de ringar med kors i i taket. Om det var en, som låg i sängen, så ritade de ett kors; om det var två, så ritade de två, och således bort igenom (= o. s. v.). Och öfver alla dörrposter skulle det vara kors. Men allt sådant är bortlagdt nu. Om en skall gå någonstädes och det första, en då möter, är ett kvinnfolk, så är det ett dåligt möte. Men om hon har förkläde, är (det) inte farligt. Om en mister strumpebandet, så är karlen hos andra kvinnfolk. Om en mister förklädet, så mister en fästeman. Om en kan springa barfota öfver tre egendomar, så skall en få den, en vill ha. Om en går på vägen och är rädd för spöke eller är rädd för att gå på villestrå (= vilse), så skall en vränga västen. Om en nyser på onsdag morgon, får en förtret. Om en nyser på lördag morgon, så får en ett bref från den, en tycker om. När en bakar tunnbröd, skall en skära ämnet i fyra bitar och sedan baka ihop det igen, så att de kan få brödslefven hel igen. Då skall de få den, de vill ha. Om de inte sopar brödet väl, utan det blir rödfläckigt, så skall de få en rödskäggot karl. En skall aldrig begynna ett arbete på torsdag. När en skall brygga, skall en ha eldmörja och ha i det, en brygger. Om julkvällen skulle de alltid förr i tiden ge korna mäsk eller något särskildt, och så skulle de säga till dem: »Ät väl och lef väl och trifs väl och minns den heliga julekväll.
Hösthalvårets märkesdagar.
Men det är bara ett par dagar jag har hört något om, som jag kan minnas. Det är först Sju sovare, det skulle ha varit 7 karlar som hade sovit i 700 år. Så kom de till ett ställe och ville köpa nån sorts mat, för de hade ju kunnat hinna med att bli hungriga en så lång tid. Då de så skulle betala, så hade de allt pengar, men de var förgamla, och så fick de ju upplysning om att de pengarna går inte. Men det tyckte de var märkvärdigt, för de gick i går sa de. Så att de kunde inte tänka sig annat än att de hade sovit blott en natt. - Och så är ju Sju sovare en märkesdag i avseende på väderleken, om det regnar och är mycket ruskigt den dagen, så blir det regn och rusk i 7 veckor, kanske inte alla dagar, men för det mästa. Och det har allt hänt att det har slagit in, kanske inte alltid men ibland. - Och så är det ju fruntimmersveckan, men den är ju så allmänt bekant, så den behövs ju inte vidare redogörelse om. / Ja så om Olof vet jag endast om Skatan, att man då har sagt Olsmässeskata. Och så om Lars, vet jag heller ingenting annat än att om det är mycke varmt några dagar då, så säger man Larsmässevärme. Men några andra dagar har jag inte hört något om annat än Korsmässa, då flyttar svalorna. Och så om Gallus, om det regnar den dagen så skulle det bli bra skörd nästa år, det har man haft ett ordstäv om: regnar det på Galle, så kan man så på berg å halle, det är ju den meningen att då kan man så var som helst, för då växer det bra. Så var det Anders, om det är frost den dagen så blir det blid- väder till Jul, det är det ordstävet: om Anders braskar så ska Julen slaska, eller tvärs om. - Men vilken dag slåttern skulle begynna, eller vara avslutad har jag aldrig hört nånting om. Det får bli då skörden är färdig, och det kan vara mycket olika. Det beror på hur fort det växer, och det är väderleken det beror på. I forna tider fick gräs ock klöver bli nästan moget, och då blev det hårt och styft och sämre näringsvärde. Ibland har man kunnat slå klöver före midsommar, så att den har gått an att plocka ihop och stacka eller häsja midsommarafton. Men ibland kan det bli 14 dagar, eller 3 veckor senare. / Men om den där "torparetorken" har jag aldrig hört nånting. Och inte vilken dag man skulle ta upp de första potäterna. Det kan ibland vara möjligt redan vid midsommarstid, om de har växt så mycke att det går an. Annars blir det möjligen fram i juli månad. Men egentligen första dagarna i augusti, om de gamla kan räcka till dess. Och höstrågen kan man så efter den 20 augusti, om det passar. Men annars någon gång i september. Det kan också gå an någon av de första dagarna i okt. men då blir det så liten gröda, så att det är frågan om att den kan övervintra, så att det blir hjälpligt. Om den s.k. bislakten vet jag inte mycke, men det är visst egentligen första hälvten av september, som man ska skörda honung, eller beskatta bina. Och så ska de hava socker i stället till vinterfoder, om man inte behöver döda dem. Och det ska vara då alldeles medsamma, så att fodert hinner mogna, eller förvandlas till honung, så att det blir hälsosamt för dem. Men när man ska sluta plocka blåbär, vet jag ingenting om, dem kan man plocka så länge det fins några, kanske fram i september. Och svalorna flyttar visst vid Korsmässetiden, för det har man ju en ramsa om dem som de sjunger om sommarn då de sitter i lagårn: Korsmässehöst flög jag bort, då va alle laer fulla. Korsmässe vår kom jag igen o.s.v. / Och vilken dag kreaturens betesgång skulle upphöra har jag heller inte hört något om. Man brukar ju här på Orust, ta in dem mot slutet av september, då det blir långa mörka nätter. Och till och med någon gång förut, om det är regnigt och kallt om kvällen. Men så får de allt ut med dagen så länge det fins något grand bete, då det inte är snö eller hårt frost. Och blir det något vidare rimfrost som det ju blir på hösten då det är vackert väder och klar himmel. Så får de ju stå inne tills rimmet går bort. Och då får de ju ha lite foder både morron och kväll. Men så är det allt bra för dem att de kommer ut en stund på dagen, och så kan de få vatten ute där som är så beskaffatt så att det fins en dam eller någon vattenpuss om det har regnat. Och så kan man hålla på tills in i november, eller så länge det är bar mark. Men någon risk att de går ute på Gallus eller Mikaeli har jag inte hört sägas. Och rötmånaden börjar ju 23 juli och slutar 23 augusti, som det ju är angivet i almanackan. Den där s.k. Brittsommaren blir ju alltid på hösten då det är blidväder i oktober och november, eller som man säger, varmt för årstiden. Då brukar det gro och växa. Såsom spillsäd på åkrar och gräs på ängar, och blommor på fruktträd och törnbuskar. Men nu får det bli något mer en annan gång.
Hemmet.
Av havre bakade vi runda "bröslevar" - de var mycket tunna och vida, stora som ett stort såll. Vi la dem på en sorts ställningar, som hängde i taket på vinden. En sådan ställning bestod av en träbotten med fyra vidjor eller tåg. Sådant bröd stod sig i många månader. Det var hos Mel- lins. Träbotten var rund. Sådant bröd smulade vi ofta sönder i mjölk, vi soppa' det i mjölken. Ibland bakade vi sådant bröd av vete eller råg. Det var tunt som papper. Hos Mellins på Borröd var det ofta tjugofem personer, som skulle ha mat. Vi bakade mjukt bröd var vecka, tre tråg. Var annan vecka fick vi stå uppe en hel natt och baka tunnbröd av råg med korn inblandat, och sen fick vi stå hela dagen och baka mjukt bröd. Det blev runda kakor, som skars i fyra fjärdingar. Fol- ket fick en fjärding bröd med smör på till frukost och en till / "ökt" klockan 5 på eftermiddan. Det mjuka brödet hängde inte på stänger utan förvarades med papper om i stora koppar- kittlar. Tunnbrödet hängde på stänger på vinden. Vi bakade limpor bara till jul. Vi hade vassle att knöa i eller mjölk. Limporna var av vanligt rågmjöl. Alla tjäna- re skulle ha var sin julhög av två runda kakor och en limpa. Surbröd bakade vi aldrig. Bönor använde vi mycket hemma. En del odlade mycket bondbönor, de som hade lerjord. De skulle bli mogna, sen hängde vi upp dem på krakar till tork. Så tröskade vi dem och förvarade dem i bingar. De malde dem inte utan de kokte dem tills de blev kokta(!). Vi åt fläsk eller kött eller salt sill till dem. Bönorna var bra för arbetare, för de var närande. Skalen fick följa med - folk hade riktiga tänder på den tiden. Så satte vi litet karavanser; de växer som ärter i pung- ar. Vi satte dem mellan potätisstånd. Vi stuvade dem och åt. De blir mera vita till färgen. Vi hade spekefläsk eller kött och korv till dem. De skulle vara mogna. / Far hade stål och flint och asp, när han slog eld. Han sågade av en asp och lät den stå ett år, så den murknade. Det trät skulle gnistorna falla på, när han slog stål mot flint. Sen' fick man ha en svavelsticka och hålla intill stickan, så tog den eld. - Känner inte till vrideld, gnideld.
ETT MORDDRAMA I STIGFJORDEN.
ETT MORDDRAMA I STIGFJORDEN. På hösten omkring år 1853, när ostronfisket var påbörjat, hade uppköpare från Mjörn varit ute och gjort affärer, och blevo då överrumplade av dimma och kunde inte taga sig hem igen. Då erbjöd sig en ung pojke från Örnviken vid namn Abraham Anders- son, född 1833, att lotsa dem till Mjörn, ty han kände mycket väl till farlederna i fjorden, så han tog en eka och följde dem hem. När han sedan skulle ro hem igen, så rodde han upp till en hol- me som kallas Björnholmen, där han på bortvägen sett att en man från Mjörn och hans dotter, som hette Elsa lågo och fiskade. Där började han skoja med flickan, men det tyckte tydligen inte fadern om, ty han tog en åra och gav pojken ett dråpslag så att han sjönk ihop, varpå gubben tog av honom hans träskor, som voro utsirade med ut- skurna blommor och målade. Därpå kastade han liket i havet och lät ekan driva - liket drev iland vid en udde på Hälsö och ekan vid en annan holme, där man senare hittade dem. Vid jultiden skulle nämnda man från Mjörn och en granne till honom ro till Nösund för att göra uppköp till julen, bland annat brännvin. När de sedan voro på hemväg så råkade de ut för dimma, så att de klarade sig inte, utan kamraten yrkade på att de skulle ro upp till Örnviken just till den ihjälslagne pojkens föräldrahem och be att få ligga över natten. Den andre blev naturligtvis nervös och ville fortsätta, men det blev omöjligt, så de måste taga sig iland och be om natthärbärge. När de då skulle gå in i stugan, så ville dråparn sätta trä- skorna utanför. Då sade pojkens far, som hette Anders Olsson (född 1805), till honom att han skulle ta in dem, så att de inte blevo iskalla, och gick och hämtade dem. Då han kom in igen utropade han: "Herre Gud, det är ju Abrahams träskor" - han kände igen dem på ut- skärningarna. Då sjönk den andre ihop men försvarade sig troligen med att han hittat träskorna, och därmed fick saken bero, tills Mjörnbon på dödsbädden bekände den hemska gärningen. Händelsen har berättats av den mördades systerson Oskar Edvin Olsson i Örnviken, född 1894. Ängebacken den 1/10 1948 Albert Berntson
En sägen om bergtroll
Det var en gång en jul för många år sedan som allesammans i en bondgård foro till julottan, utom en ung flicka och en hund, som blevo ensamma hemma. En stund efter det de hade farit till jul- ottan kommo några bergtroll, som bodde i ett berg strax intill gården, in i huset och sade till flick- an att hon var tvungen att följa med dem, ty det var en av dem som ville ha henne till brud, och så ville de med våld taga hen- ne med sig. Flickan blev till en / början mycket rädd, men det dröj- de ej så värst länge förrän hon be- sinnade sig och sade att hon gär- na skulle följa med dem, men att hon först ville kläda sig till brud, för det skulle ej dröja så länge. Detta gick de med på, och så gick hon in i det rummet där hunden var. För honom sökte hon nu klargöra hur det förhöll sig, och så bad hon honom springa till kyrkan och få hennes far att kom- ma hem med detsamma. Hunden, som var ovanligt klok tycktes förstå henne, och då hon öppna- de fönstret och släppte ut honom därigenom, så satte han genast i väg. Flickan började sedan att kläda sig, och för att vinna tid så gjorde hon detta så sakta som / möjligt. Hunden sprang till kyrkan och kom sig in i bänken där flickans fader hade satt sig, och på honom började han att sparka alldeles förtvivlat. Fadern förstod att det måste vara något galet fatt, och därför sade han till de andra att han måste taga den ena hästen och köra före hem, så fick de taga den andra och försöka åka efter den allesammans när de skulle hem. Han körde hem så fort han kunde, och då han kom hem och tittade in genom fönst- ret, så förstod han genast hur det var fatt, ty då fick han se ett troll inne i stugan. Han fick då skyndsamt tagit två stålbitar och lagt i kors över tröskeln, och då kunde de inte komma ut ur huset. / Det var på hög tid att han kom ty just förut hade trollen börjat att bliva otåliga, och sagt att hon måste följa med dem antingen hon var färdig eller inte. Nu kun- de de emellertid, som sagt, ej kom- ma ut, och därför måste de bör- ja att tigga och be bonden att han skulle släppa ut dem. Men det gjorde han först när de fått lovat honom att aldrig komma tillbaka till gården mer.