Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Jul.
Om de gick avigt runt huset tre gånger jula natt och de inte såg alla vid bordet, så dog den, som fattades, under året. Och jula natt var allt vatten i åns och källor förvandlad till vin. Och jula da fick de inte sopa, för då sopade de ut jula. De so- pade ut välsignelsen för hela året.
Forna förhållanden.
Tjugonde dag Knut körde julen och alla julkalasen var slut hos de bättre situerade folken i byarna. Hytternas folk hade inget att kalasa med. De var glada när julen var över, så de kunde komma bort för att göra dagsverken igen, för hytterna var snart tömda på innehållet av mat, som de kunde åstadkomma före jul. När det åter blev vardag, skulle spinnrockar och karder fram. Ull och blåner skulle kardas och spinnas. Var inte linet brôdat, så fick de sätta igång och brôda ett par dagar. Då var att samla några stycken kvin- nor. Det var i regel inte svårt att få brôtahjälp, för då vankades kalasmat och ifrån minst sju härader blev alla nyheter blandade till- sammans av brôtalaget. Hösten var den bästa tiden för brôtning, för då kunde de brôtande sitta ute på någon backe i närheten, där hören skulle torkas. För torkning fanns på en del ställen därtill avsedda gropar, / på andra ställen fanns tjôlna, men på många ställen måste hören torkas framför den lagom varmt eldade ugnen. Den som skulle göra detta måste vara en påpasslig, duktig kvinna, för eldfaran vid hör- torkning var ganska stor. Skulle brôtning försiggå på vintern, måste en plats inomhus iordningställas, till exempel på logen eller vagn- huset, där alla vagnar och kärror och andra redskap förvarades. Dessa måste då utrymmas, brôtorna tog plats. Dessa liknade en ställning på fyra ben. Emellan frambenen såväl som bakbenen var en ribba spikad, smala bräder ställda på kant och fastspikade med ändarna på ribborna. Emellan dessa bräder blev ett mellanrum, där käftarna skulle ligga. Käftarna var av trä och hade form av stora knivar. I den ena ändan på bräderna såväl som på käftarna var borrade runda hål. En passande stark pinne sattes igenom första brädan, så igenom en av käftarna. Andra brädan och andra käften likadant. Tredje brädan, där den sattes fast på pinnen, skulle käftarna lyftas, när hörvånneln stacks inunder och brytningen blev emellan bräderna. Käftarna var naturligtvis så långa att handen, som höll i ändarna gick fri utanför ställningen. Hörhalmen bröts i små bitar vid brôtningen. Inuti halmen låg linet, blottades när halmen var avslagen. Dessa små halmbitar kallades för skävar. Efter brôtningen skulle hör och blånor skiljas. Detta kallades / för att häckla. Häcklan var en bräda på ungefär något över en aln. På mitten av brädan var en klunga spik med lite mellanrum, inslagna ifrån undersidan. På dessa vassa spikändar ränsades den finare hören ifrån blånorna. Man tog en vånnel hör, så mycket man kunde hålla i handen, och drog igenom spikarna tills det fina linet var kvar i han- den, medan man med den andra handen höll brädan stadigt på knäna. Linet var de mycket rädda om. Detta snoddes tillsammans till dockor för att förvaras tills spinning skulle ske. De som varit med och brôdat och häcklat skulle utom dagspenningen även ha en ohäcklad hörbrua, men den som torkat hören skulle ha två. För dem som inte själva höstat någon hör, blev det på så sätt ett tillskott till hörförrådet för varje dag de var borta och brôdade. Blånorna måste kardas före spinning för att få bort kvarblivna skävar. Om blånorna var kardade väl, så gick det lättare att spinna och tråden blev vackrare. Karderna lades på en ställning, som sattes fast på spinnrocken. Det fina linet däremot skulle inte kardas, utan rullades jämt och stadigt på hörhuvudet, som i likhet med blånställningen sattes fast på spinnrocken. Ifrån hörhuvudet drogs tåtorna jämt och förvandlades till garn. Spinnrocken skulle trampas jämt, så att ett vackert rurrande ljud hördes och nyporna / fick vara flinka, så tråden inte blev hårdare snodd än vad som skulle vara. Händer och fötter fick foga sej efter varandra. Det var inte alla som kunde spinna lingarn, för av detta skulle bli de finare linvävarna, som till exempel drell, damast och dylikt. De flickor som inte kunde spinna lin och väva var inte så efterfrågade till maka åt de rika bondsönerna, som de som kunde detta arbete. Ryktet går ofta före människan, så ock vid detta till- fälle. Ynglingens mor var nog den som hade bestämmanderätten över sin son och valet av hustru skulle ske, för det första efter egen- domens storlek, för det andra efter arbetsduglighet. De ungas tycke och kärlek för varandra kom nog i sista hand. Den som förde hem en rik och duktig brud, han hade funnit en oersättlig skatt. En duktig husmor är väl något som uppskattas även i våra dagar, men inte som i gamla tider, då flickorna fick i en tidig barndom lära sej arbets- metoderna. Nu ska de, när de blivit husmödrar, genom långa föredrag läras att ta vara på matrester och sy om gamla kläder för att i den kolorerade veckopressen bli omtalade för sin duglighet. Många händelser omtalades ifrån gamla tider, då arbetet stod högt i kurs. En flicka satt och rullade lin på linhuvudet varje gång fästmannen kom på besök. Han började ana oråd och frågade henne / därför, om hon spinner av linhuvudet för var gång hon rullar nytt lin på, för han hade inte sett henne spinna. Hon skrattade och frågade honom om han tror att hon bara rullade det ena lagret hör på det and- ra. Hon satte linhuvudet på spinnrocken och gick ut för att uträtta något annat. Han passade då på att sticka en nyckel genom linet inpå linhuvudet. När han kom nästa gång satt hon som vanligt och rullade på lin. Han frågade även nu om hon är så duktig att spinna, så att linhuvudet har varit tomt. Hon gav svaret: "Ja, visst!" Då sade han: "Jag ska be att få min nyckel!" Hon blev förstås svarslös, och när han tog fram sin nyckel från linhuvudet, blev spinnförfalskningen upptäckt. Han sade då: "Den flicka som inte kan spinna lin, får aldrig bli min". Sade adjö och gick. Om hon lärde sej att spinna eller om han fann någon flicka som kunde denna konst, det har väl ingen fått veta. I nästan varje stuga hördes surret ifrån spinnrockarna, där det var någon gammal farmor eller mormor. På flera ställen var gamla gummor "sålda på sockna". Dessa gamla fick karda. En del spin- nerskor var mycket noga med att karderna, om det var ull eller blånor, blev väl kardade. En sed som flera hade, var att "sova ryba". Detta var att sova en stund i skymningen, för att sedan orka sitta uppe / tills långt inpå kvällen eller hela förnatten. Om linvävarna skulle bli färdiga och komma ut på blekbacken i tid på våren, var det inte att sova bort allt för många eller långa stunder. Det var ju i allmänhet husmodern som fick äran för de präktiga linvävarna. Därför var det hon som fick köra på sina under- lydande. Pigorna fick höra befallningar som t.ex.: "Skynde dej ifrån lagårn, så du kommer dej i väven en stund!" Alla stora handarbeten skulle vara färdiga innan våren kom, för då skulle kvinnfolken vara med på åkrarna. En del arbeten, som inte hunnits med, lämnades bort. Hela säckar med lin, blånor och ull lämnades till hytternas kvinnor. En stor del av dem kunde inte gå bort; de hade hytta full av ungar. Men de måste hjälpa till att tjäna lite till att försörja ungarna med. Det var många som fick trampa spinnrocken med den ena foten och vaggan med den andra, om inte något av barnen kunde sköta vaggan.
Annandag jul ("måga", stjärngossar)
Natten mellan juledan å annandan var ungdomarna ute tidigt, för annandan på ottan skulle de gå å måga på ställe- na. Var det då hos en ordentlig bonde, gick de å städa för korna, måga ut å gjorde rent. När det var klar, gick de å väckte opp folket å skulle ha traktering för detta besvä- ret. Men var det en som de inte gilla, drog de ihop ris å stö- rar. Å så hävde de in gödsel, så korna kunde stå under buken i gödsel om morran. Det var inte så enkelt att få måkat ut det, för det var lager med ris å grankvist å käppar blandat i för att göra det så besvärligt för dom som möjligt. Det hände också, att de gick å välte bikuper, å de släppte vattnet på kvarnarna. I Torp socken skulle de ha släppt på vattnet, så hela kvarnen gick över ända. Kvarnen / var förståss där efter, men i alla vall. På 1890-talet var den seden allmän, men sedan förekom den bara i enstaka fall. Stjärngossar gick det mest i skärgårdarna, men det förekom allt lag som gick härifrån också. Men det blev slut på det, för det blev mest sådana ungdomar som var begivna på fylla som gick. För var de kom, skulle de in å ha en sup var, å mot slutet de gick blev just inte så högtidligt med sjung- andet. En skulle vara bock, å en föreställde Judas.
Annandag jul (stjärngossar, "måga")
Stjärngossar: I Smedjeby var de en gång å gick stjärngossar. Å hemma kom de utanföre fönstert å sjöng, å så sa de: - När ni hört vår sång skänk ett ljus te våran stjärna! Ända från Hälleviksstrand eller Stocken eller nånn annan av skärgårdarna (i Morlanda) kom det stjärngossar hit. Jag kan då howa (komma ihåg) ett par gånger de var har. Det var en tio stycken, å en var utklädd till bock. Det var en visa de sjöng också, men den howar jag inte. De skulle han någon fägnad på ställena där de sjongde, å fick de inte något, så sjongde de om det. Så fick de brännvin förståss mest på var ställe, det skulle så va. Sen var de inte så roliga läng- re. Fast det är annars synd, att de där gamla sederna är bor- / ta, för det var också vackert många gånger. "Måga": På annandan på morran gick de å måga. Då gjorde de rent å snyggt i laggårn, ungdomarna på grannställena. Men var de arga på någon hände det allt, att de måga in också, så de fick ett farligt arbete sedan till att få det hyfsat igen.
Julfirandet å Tjörn med omnejd under förra tider
Julfirandet å Tjörn med omnejd under förra tider Jul - hur härligt klingar ej det ordet. Ingen tid på året är känslosträngarne så vibrerande ingen gång är samhörigheten och medkänslan för sin nödlidande nästa större än under julhögtiden. Längtan till hembyggden är större då än eljest. Förhärskande är önskan att få fira julen i hemmet. De fattigas sträfvan går ut på att då, för en gångs skull få föra en mensklig tillvaro. Barnen motser fröjdefullt julen med dess fester och lekar. De äldres tankar går då gerna - om än vemodsfullt till- baka till deras egen ungdomstid med ljusa minnen från flydda och ofta lyckligare tider. Det stora löftet "frid på jorden" tränger sig då in i allas sinnen. Julen är en hvilans och fridens tid med arbetshvila och tankar på något högre som skänker frid i hemmen / och ro i sinnena äfven för sargade själar. Mycket af våra förfäders sed, tro och föreställningar vid julfirandet har tyvärr gått förlorat för oss. Den gamla bondekulturen är i utdöende, säkert beroende på att allt som haft samband med ordet bonde har haft dålig klang. Mången bonde har varit nog enfaldig att ej vidkännas hvad han är. Ingen behöfver blygas för att han kallas bonde namnet är som bekant uppkommet af ordet boende = bofast man och ingen lösdrifvare. Ända från den gråa forntiden skilde börd och sam- hällställning öfverklass och bonde åt, men ett var gemen- samt för dem nämligen tro, sed och bruk tills det långt inpå 1700 talet gick isär. Således är den gamla bondekulturen rester af öfverklassens kultur som bonden med sitt sega fasthållande af det gamla uppbevarat åt efterverlden. Vill härmed anteckna mina hågkomster från midten af 1800 talet samt hvad de gamla berättat rörande julfirandet å Tjörn med omnejd från flydda tider. / Ganska tidigt på året tänkte man på julbordet genom pålägg af julgrisen. Bruket af fläsk stammar från hedenhös då det ofrades till fruktbarhetens Gud Frej för godt år 1). Denna Gudaspis (i Valhall) tycks intet prester och munkar kunnat undvara eljest hade det nog fått dela samma öde som hästköttet. I god tid på hösten tänktes på julkärfven hälst "kornig" [kornig? Ja, ty man tog ofta en kornkärve, då havre ej ansågs fint.] för sparfvarne. Vidare malt till julölet från 1-4 tunnor alltefter hushållens storlek, men det skulle också räcka till nästa jul. Hvarje hushåll maltade sjelf sitt malt men alla hade intet "kölna" *) men i hvarje större by fanns en dylik der maltet torkades. Vid bryggden förekom vissa försiktighetsmått. Ej fick någon komma in som ansågs ha "ondt öga" såg denna på arbetet misslyckades jäsningen. I äldre tid skars krin dricktunnan med en knif, dricka tappades öfver knifseggen hälst korsvis. Korsning ansågs 1) se Norges Bönder sid 133. *) Kölna Keltiskt ursprung / högst nödvändigt sålunda korsades öfver bröd, kött, fläsk och den kokande grytan för att intet trollen skulle ha makt att taga något. Seden att knäcka bröd korsvis är sannolikt uppkommet af denna tro ty knackebröd kunde ej trollen taga från menniskorna. Till belysning af denna tro anföres följande sägen En julafton gick en bonde förbi Vällarebergen i Myckleby socken å Orost och fick då se berget liksom upplyftat och dess skimrande salar starkt upplysta. Kring julbordet satt hela trollfamiljen och trollmor ser- verade och de glubska småtrollen slukade allt som fram- sattes. Trollfar satt i högsätet och berättade att denna dricka har ja taget i den gården brödet i den fläsket i den och köttet i den gården o.s.v. mer vågade bonden ej höra på, satte i väg innan trollen fick syn på honom. Ett brottstycke ur en annan sägen pekar äfven på samma föreställning. I ett berg på Lafön i Morlanda socken å Orost hade ett troll sitt tillhåll. / Strax invid bodde en bonde hvars äldsta dotter stod på vänskaplig fot med bergagubben och var också den enda i huset som förmådde se trollen. En julafton hördes in- från i bondens stuga ett stort buller utanför väggen. Dagen efter träffades bondtösen och bergatrollet som frågade hörde du bullret i går kväll? Ja men hvad var det? Jo, det var jag som stötte ned en gärdesgård och blef ledsen öfver att jag oroade eder. Hon frågade då hvad skulle du ute att göra julafton? Jag var ute att skaffa mat till de mina. Nå sade hon då du är ute och går hvarför tittar du intet in till oss. Nej sade han i lefver så enigt i edert hus så der har ja intet makt att gå in och taga något från eder. Sentensen är att enighet råder i huset är allting drygt och behöves ej korsas öfver maten för hvarken troll eller annat otyg. Stockelden på arnen utgorde under hedentid stugans belysning längre fram kom i skogsbygden torrvedstickan och vid kusten såsom å Tjörn tranlampan med säkerhet i bruk / här från början af 1500 talet till inpå 1860 talet. Genom kristendomens införande blef vaxljus i kyrkorna kända folket härmade det och vid högtidliga tillfällen såsom jul stöpte dessa sina talgljus. Julljusen var både 3 och 5 armade i välsituerade hem doppades dessa till sist i vax för de ej skulle rinna bort. I god tid före jul var slakt, bryggd, bak, vedhuggning och städning m. m. undanstökat och i ett välordnat hem återstod ej mycket att göra utom "julnegens" uppsättande, ladugårdens uppsnyggning. Julafton skulle äfven djuren ha kalas rikligt och godt hö. I äldre tid säges det stänktes drick eller julöl delvis äfven bränvin öfver höet och för hvarje djur som fodrades sades då "Ät och drick, lef och trifs för i da är det juleafta". Det gälde att raska på med "syslorna" julafton ty det hette att den som först blef färdig julafton fick först gjordt vårarbetet nästa vår. Den som blef långt efter med vårarbetet kallades "sölekock" och ingen ville heta det. / Till ett godt julbord hörde utom den obligatoriska osten och gröten, hvetebröd kött, fläsk, korf och fisk antingen färsk eller saltlånga med senapsås (lutfisken hör intet hemma här) samt julöl och bränvin, hvilket alla utom barnen skulle afprofva, men den som ej tyckte om bränvin hade rätt att spruta det på golfvet eller som det hette "spotta ut det" deraf ordspråket om drinkaren "han spottar intet i glaset" Skrifbröd förekommer ej nu de gamla ansåg det för en läckerhet och bakningen tillgick på följande. Först baktes och stektes en mycket tunn kaka så kallad tunnbröd (äfven lef) En tjock smet af fint hvetemjöl och mjölk någon gång tillsatt med socker och grädde ströks öfver brödet och fördelades med en s.k. sågtandat skrif gjord af näfver om 10-15 centimeters läng sattes derefter i ugnen för att gräddas begge sidor fick lika behand- ling. Detta förnyades 2-3 gånger och kallades derefter 2 och 3 skrifvad äfven 7 skrifvad nämnes och var då en rätt försvarlig tjock kaka. Vi måltiden tändes julljusen. Gamla och unga / samt tjänstefolk åt vid samma bord. Efter mål- tiden lästes en bön och sjöngs en psalm innan man gick i bädd. Med tanke på de döda stod julmaten orörd under julnatten och på en del ställen framsattes tallrik knif och sked samt stol som stod tom under måltiden och ej rubbas under natten allt för de dödas räkning. Som en målande bild af tron på besök af de döda un- der julnatten anföres att på gården Västra Röd i Valla socken bodde för cirka 100 år sedan en god och barmhertig änka till henne kom en julafton en fattig kvinna som sak- nade både hus och hem och bad om smulor till sitt julbord denna inbjöds af änkan att fira julen hos henne hvilket med tacksamhet antogs. Vid midnatt då alla i huset sof utom den fattiga kvinnan som låg och läste sina böner och nedkallade Guds välsignelse öfver den gifmilda värdinnan och hennes hus. Då fick denan höra dörren öppnas och någon gick fram till bordet och tände ljus hon såg då att det var tvänne män änkans afledne man hvilken inbjudet en gäst äfven den från / de dödas rike men denne kände hon intet. De döda satte sig till bords åt och drack fylde supbägarne med bränvin och skålade. Derefter läste den forne husbonden en text och sjöng en psalm. Då de gick från bordet syntes det som f.d. mannen såg vemodsfullt åt sängen der hans förra hustru sof de "rättfärdiges sömn" liksom dermed uttryckt en varm säng var behagligare än den kalla grafven. När bettlerskan berättade sin syn tviflade en del derpå och beskyltes för att ha taget för mycket till bästa. "Nej" sade hon "je lå lys lefvannes vagen å såt (såg det) å att de ä dagsens sanning de kan je ta nattvarden på". Under julen iaktagas vissa förebud, såsom nyste den äldste vid bordet julafton dog den yngste och nyste den yngste dog den äldste innan nästa jul. Sak samma om någon nyfiken granne såg (osedd) utifrån in genom fönsträd när husfolket satt till bords var der då någon som snart dog syntes denne hufvudlös. / Första gång på året man såg nyårsnyet = nymåne gick man ut och såg rätt på månen och höll en psalmbok bakom ryggen och lät den falla upp, kom likpsalm = begrafningspsalm upp bådade det döden och vigselpsalm äktenskap under året o.s.v. Om de dödas julotta går en sägen här att för lång tid sedan innan klockan var känd som tidmätare och endast tuppen på sin pinne angaf med sitt galande hvad tiden led, var det en änka som varet gift 2 gånger som ämnade sig till julottan. Vaknade om natten klädde sig och gaf sig i väg. Kommen ett stycke från kyrkan, såg hon den starkt upplyst. Troende sig sent ute raskade hon på gick in längst bakom och såg kyrkan fullsatt och presten stod för altaret alltsammans upplyst af ett magiskt sken. Hon satte sig i en bänk lutade sig ned med en kort bön. När hon såg upp förundrade hon sig öfver att allt var så tyst fick då se sina begge döda män resa sig ur bänkarne / och komma till henne. I häpenheten såg hon då till sidan och får se en grannhustru med hvilken hon varet god vän äfven denna död kort förut äfven denna komma till henne och hviskade i den lefvandes öra "skynda dig ut och häng hufvudduken löst öfver axlarne" hon lydde rådet och kommen till dörren var det som tusen händer grep efter henne. Hon undkom lämnande duken (schalen) i sticket hvilken hon såg de döda ref i "räcklingar" (trasor). Förlamat af skräck sjönk hon ned vid "rista" (kyrkogårdsporten). Kom sen till medvetande, såg kyrk- upplysningen borta och nu förstod att hon varet på de dödas julotta dit ingen lefvande menniska har tillträde. Kraflade sig hem och gick aldrig mer till ottesång. "Ottesang" [ottesång vill jag minnas står i Karl XI kyrkolag] är af gammalt ursprung af okänd an- ledning kom det ur bruk och först in i vår tid blef den rätt vanlig i landsbygdens kyrkor men minnet af detta slags kyrkfirande hängde länge i ty de gamla berättade att om möjligt kl. 3 juldagsmorgon stod en af husfolket upp och serverade de öfriga / af julmaten hvilka sittande i sina bäddar njöto af välfägnaden och lade sig derefter till hvila ja kanske derefter tog sig en "tupplur". Djuren skulle äfven ha "ottefoder" utom en rik hö- gifva skulle dessa ha af julmaten rester från julafton. De som hade nissar (tomtar) i sin tjenst måste äfven tänka på dem julafton med gröt och en "smörklick" midt i grötfatet och utsatt i fähuset. Ingen vågade trottsa dem ty man visste att nissar voro ett snarstucket pack och förargade man dem blef det ofärd öfver husbondens djur eller annan egendom. Så berättas att på gården Rörvik i Valla socken Tjörn bodde en rik bonde under förra hälften af 1600 talet vid namn Tolle Arnesson 2) som höll sig med en dylik tjensteande hans husfolk hade satt ut gröt men då nissen ej såg smör i gröten blef han vred och i harmen bröt han nacken af en å bondens kor. När ilskan lagt sig åt han upp gröten och fick så se att smöret låg på botten i grötfatet. Ångerfullt grubblade nissen öfver hur han skulle kunna bota skadan. Ja han hade sett 2) Tolle Arnesson hade 1/2 mtl Tångeröd i pant f.d. ägarne kunde ej återlösa det öfverlämnade Tångeröd 1651 till Tomas Dyre och Margareta Hvitfeldt se åtkomstbrefven å Landsarkivet / att i granngården Lind fanns en likadan ko den tog nissen och förde till Rörvik och sen släpade han den döda kon till Lind och lade i den förras bös. Härmed var allt godt och väl men om hösten när säden var inbergat och kreaturen släpptes i bete längtade kon till Lind och sen fick nissen fullt upp att göra med att mota kon. Man såg då intet nissen men sten och jord yrde i luften när han tvingade kon att stanna å Rörviks ägor. Juldagen borde alla stanna i hemmet ingen borde [äfven ej koka mat juldag i äldre tid] hvarken aflägga eller mottaga besök dock fick ej Gudstjensten försummas. Spillningen fick ej föras ur ladugården juldagen deraf blef otur. På vissa håll samlade ungdomen sig före dager annandagen och rengjorde grannarnes la- dugårdar gömde sig derefter öfverlämnade åt ladugårds ägaren att gissa hvem som gjordt arbetet. Å andra håll gick ungdomarne till ägarens stugofönster och räckte upp skoflar och kvastar till tecken att mättning kräfdes i form af "traktering" framför allt bränvin. Å ett ställe kom dessa till en snål bonde / denne grälade på ungdomarne och mente arbetet kunde jag gjordt sjelf. I harm deröfver gick dessa till fähuset några ställde sig innan för och andra utanför fähus gluggen och lämpade in så mycket gjödsel i fähuset att dervarande djur knappt knude röra sig. Om julen gicks med julbocken som det kallades på folk- språket. Ett sällskap af pojkar gick då från hus till hus en af dem var utklädd till julbock på det sätt han gick framstupa stödd på en staf ett skynke eller filt var kastat öfver ryggen ett uppstoppat bockhufvud med försvarliga horn stack fram med konstgjordt skägg och en pung under hakan. Den förklädde stötte i golfvet med sin staf drog i ett snöre hvarvid bockens gap öppnades en röd klut föreställande tunga räcktes ut och ropade "bää" pengar i mitt skägg". De dervid hopsalmade pengarne fästades upp af sällskapet. Halm på golvet är af gammalt ursprung och bibehållet sig här såsom julhalm kan ses af / att ett af våra äldsta eddakväden "Rikstula" från Harald hårfagers tid 3) således vikingatiden hvari säges att "dörren till höfdingens sal stod öppen och halm var bredd på golfvet" (dåtidens stugogolf var af stampat jord) och sannolikt är vår julhalm en kvarlefva från denna tid. Denna sed fort- lefde här till inpå 1850 talet då brandstodsbolagets stad- gar lade hinder i vägen men julhalm begagnades i smyg tils på 1860 och 70 talet. Från min egen barndomstid mins jag att efter hemkonsten från kyrkan och middagen var undanstökat läste far juldagtexten ur postillan innan vi barn fick lof att ta in julhalmen. Ehuru far läste både fort och säkert blef väntan oss lång och vi tänkte just inga fromma tankar öfver för- fattaren som gjordt julpredikan onödigt långt och det dröjde intet länge derefter innan julhalmen kom in der vi opåtalt fick leka hur vi ville. Bland jullekar kan nämnas "ta jultyppan" en tingest gjord af halm stäldt på 3 ben och högst 1/2 meter hög 3) S. Bugge Norrona fornkvädi sid 141. och Albert Janssen Norges bönder sid 50. / som stäldes bakom huvudet på den lekande som låg på ryggen och kastade benen öfver hufvudet och tog jultyppan med fötterna och slände den åt motsatt håll. "Dra rot" = dra kafle tillgick så att tvänne personer satte sig på halmen med fötterna mot hvarandra lade en kafle tvärsöfver mellan begges fötter derpå fattade begge i kaflen och försökte så dra upp hvarandra. Den som då hade största kroppstyngden hade gifvetvis fördelen på sin sida men genom smidighet och beräkning kunde äfven motståndaren bli den vinnande. "Sy kongens stöflar" en lek som tillgick på det sättet tvänne gossar satte sig i halmen med benen mot hvarandra derpå bands begges högra fötter i hop vid ankeln. Derefter togs 2:ne strån eller korta stickor som kastades i kors under utrop i corus "sy kongens stöflar", "sy kongens stöflar" hvar är kongen nu" Vanligtvis uppgafs då en plats ett stycke från huset och fortsattes dermed, kom på gården och sist i dörren då gälde att dra sin motståndare till dörren och den andra att hålla igen. Hvad mening som låg deri / har ledsamt nog fallet i glömska. Urgammal är icke leken man vet ju från hvilken tid ordet stöfvel är uppkommet = af latinet ist stevelent. En jullek som i Sörmland fått namn af "bryta stubbe" och i Västergötland "krokhas" kallas här för "hugga rumpekrok" Leken tillgick på det sätt att tvänne pojkar lade sig på rygg bredvid hvarandra "skafföttes" med hufvudet vid hvarandras höfter och genom ett hastigt grepp med benen försökte kasta hvarandra öfver rygg. Leken var ej så farlig för nacken som det troddes ingen tog skada deraf kanske beroende af att ungdomen har böjligare nackar än de äldre ty enligt ordspråket har "gamla bockar styfva nackar". Att ro till Tyskland var äfven en omtyckt jullek och tillgick så att tvänne pojkar lade sig på rygg "skafföttes" med höger sida ihop försedda med hvar sin halmstropp (dagg) turvis kastades benen upp och slog motståndaren i ändan med daggen. Elaka personer flätade en sten / eller jernbit i ändan af daggen för att motståndaren skulle ge upp rop af smärta men sådant förekom icke inom syskonkretsen. På somliga ställen togs julhalm in julaftonen och barnen låg deri öfver natten i syskonsäng. Var det släktkalas med jul och dessa blef nattgäster sof äfven deras barn i julhalmen och i syskonbädd med husets barn. Var julhalmen utsliten som ofta hände måste ny halm tas in. (slut) Rörande trettondagstjernan, stjerngossar, de 3 vise männen Herodes samt Judas med pungen och Josef med yxa på axeln skall bygga båtar m.m. dertill är mitt materiel ännu för ofullständigt men skall återkomma dermed så fort ske kan. Det synes bli det intressantaste kapittlet i julfirandet kanske det mest för mig har nyhetens behag. Upptecknad af Olaus Olsson Bräcke pr. Hjälteby / Tillägg. 1. I hvardagslag begagnades ett slags klena ljus som kallades sueger (sveger) - månne ordet uppkommet af suessa = slänga omkring sprin- ga hit och dit. Vid ljusstöpning doppades svegerna några gånger i den smälta talgen till dessa erhöll groflek som ett pennskaft. 2. Bland barnens julfröjder var äfven "julhögen", som bestod af små kakor af råg, hvete, sk vört samt serupsbröd jemte från bagerierna inköpta "flätkakor" hvilka lades i en hög. kunde dertill läggas en julost i miniatyrform var julhögen färdig. Barnen täflade om att såväl få största julhögen som om att gömma den längst sällan förbrukades julhögsbrödet förän efter julhögtidens slut. En nu lefvande kvinna i Klöfvedals socken berättade att hon som barn gömdt af julhögsbrödet till sk kallad plomat d.v.s. första gång på våren plogen sattes i åkern (- se anteckningar derom förut)
Stadstraditioner: Stad och stadsbo.
Herrskapet Lundberg berättade för mig, att alla hant- verkmästarne i staden hade sin särskilda begravningsplats på Östra kyrko- gården. Andra döda begravdes om varandra. Mera ljusskygga individer skaffade sig sällan logi i Uddevalla utan höllo mest till på Kasens tegelugn utanför staden. Folkskolepojkarne kallades av elementarläroverkets lärjungar för "råttor", vilket dessa kvitterade med att kalla elementar- läroverkets elever för "grisar". Pojkarne från Gustafsbergs barnhem, som låg utanför staden, kallades för "hundar". Det var ständiga kalabaliker emellan "råttorna" och "grisarne", varvid de förra oftast avgingo med segern. Ibland kommo emellertid "hundarne" till "grisarnes" hjälp, och då fingo "råttorna" stryk. När det var snö, blev det snöbollskrig, annars fingo knytnävarne fälla utslaget. Vandrande gesäller togo ofta in på ett kafé på Kil- / bäcksgatan, som kallades för "Glada livet". Här kunde de få både mat och brännvin samt logi för en mycket billig penning. Något hotell fanns icke på denna tid i staden, men det fanns ett s. k. schweitzeri med full utskänkning och ett fåtal rum. Det låg på samma tomt, där nu Stadshotellet ligger. På Stadskällaren i nuvarande Rådhus fanns det endast mat och sprit att få. Detta var de två mera offentliga spritrestaurangerna i staden. Sedan fanns det ett kafé i vartannat hus, där det fanns såväl mat och sprit som logi att få. Herrskapet Lundberg berättade en gammal lustig ramsa för mig, som handlar om på den tiden mycket kända personer i staden. Den lyder så här: "Det låg en lort i borgmästarns port. Lägg den på mitt tak, sa fru Spak. Lägg den i mina tönner, sa Alexis Lönner. / Gör en karamell, sa fru Nomell. Gör henne röder, sa Kalle Schröder. Gör henne tjock, sa fru Kock. Gör henne smal, sa herr fiskal." De, som skulle vara fina på det, sade emellertid "ett gull" istället för "en lort", vilket på uddevallaspråket är ett och det- samma. Borgmästaren på den tiden hette Sandegren. Familjerna Spak och Nomell ska ha hört till stadens stöttepinnar. Lönner var bränn- vinsbrännare. Schröder var kassör i Göteborgs bank. Kock var direktör för Kampenhovs fabrik och fiskalen på den tiden hette Kilberg. Alla voro släkt eller släkt till släkten med varandra och stadens grädda. Hantverkssammanslutningen "S. M. S" brukade ha sina sammankomster i andra våningen på Rådhuset. "S. M. S" uttyddes av folkhumorn antingen till "Stadens mesta supare" eller till "Stadens min- / ste supare", men det betydde i verkligheten "Sällskapet Myrstacken". Annan- dag Jul brukade typograferna få använda Rådhusets tredje våning för en fest- lig sammankomst.
Tomtar. Hur man kunde få se tomten. Pigans tomte. Tomten och bonden.
Hur man kunde få se tomten. Om man ville se tomtar, skulle man gå ut tre tors- dagskvällar efter varandra och vissla på ett särskilt sätt, jag tror det skulle vara långa, utdragna visslingar. Den tredje torsdagen, man var ute och visslade, visade sig tomten. Det var ej alldeles säkert att man kunde få se honom, men kom gjorde han och man kunde få tala med honom. Kunde man då behandla tomten på rätt sätt, visade han sig även. När jag var barn ta- lade man om två bönder, varav den ena hade tomten till vän och den andra hade i honom en fiende. Tomten bar säd från den ena bondens loge till den bonden, som han var vän med. Bonden, som fick släppa till säden, vågade ej göra några anklagelser, för han var rädd att tomten kunde ha gjort något ännu värre då. / Pigans tomte. På en gård i Bokenäs i närheten av mitt hem, ha- de de en piga, som varje morgon, då hon kom upp, fann disken från föregående dag undanstökad och allt putsat och fint i köket. Hon trodde emel- lertid, att det var matmodern, som gjort detta. Till slut började emellertid pigan förstå, att allt ej stod rätt till och beslöt utförska hemligheten. Hon gick därför upp en natt, då det var månsken, och genom nyckelhålet kunde hon då se in i det upplysta köket. Här såg hon nu hur en liten grå, trasig tomte gick och stökade. Det var alltså han som hjälpt pigan. För att visa sin tacksam- het mot tomten gick pigan till en skräddare och beställde en ny, grå vadmalskostym, som hon ämnade förära den lilla trasiga tomten. Då kosty- men var färdig, tog pigan och hängde den över en stol på kvällen i köket. Morgonen därpå var kosty- men borta, men sedan den dagen fick pigan ej mer nå- gon hjälp. Man får ej spionera på tomtar, då försvinna de. / Tomten och bonden. Tomtarna bo oftast i fähuset, åtminstone gjorde de så i Bokenäs. En bonde, som hade en gårdstomte, bru- kade alltid ställa ut ett grötfat med en stor smör- klick i på julaftonen. En jul hade man emeller- tid inget smör att lägga i utan hällde istället sirap över gröten. Denna rann ned mot kan- terna, där den blev liggande. När tomten kom till sitt grötfat, såg han genast att smörklicken saknades och blev så ond att han gick och skar ihjäl en av bondens kor. Sedan vreden svalnat satte han sig att äta och då han av gammal vana började i mitten bildades här ett hål och häri rann sirapen ned. Nu förstod tomten sammanhanget och ångrade vad han gjort, varför han bar den döda kon till grannen och lade den i båset, varifrån han tog en levande ko, som han ledde över till sin bonde.
Kyrkovaktare Andreas Johansson
Herr David Arill Thorsby I förra århundradets senare hälft bodde i Stala socken Orust en person vars hågkomst borde bevaras åt efterverlden. Mannen ifråga bodde i en liten förfallen stuga i närheten av Stala kyrka och folkskola tillsamman med en äldre syster som skötte hushållet. Hans yrke var kyrkovaktare eller som han av Stalabor alldrig kallades annat än Stöden hans namn var Andreas. Han var till sin natur en mycket god menniska alltid tacksam för gåva, aldrig brutal eller retsam, vänlig mot alla så- väl barn som äldre, derför hade han alla till vänner och inga ovänner. Andreas drog sig fram med sin lilla lön för tjensten som på den tiden inte var värt stor i vad pen- ningar beträffar; men så hade han även in natura som bestod i produkter som han sam- lade ihop av hushållena i Stala socken före Jul, bestående i alla slag matvaror och de tacksamhetsbetygelser de då fick kan ej beskrivas. Han hade även små biförtjen- ster med eldning och vedhuggning i skolan. Han köpte sedan en nyare och bättre stuga närmare kyrkan och utförde der vid sitt nya hus ett arbete som gorde ho- nom all heder värd. Han bröt upp och odlade ett stycke mark som för mänskligt öga syntes omöjligt, men genom energi, seghet och viljekraft fick han i livstiden lön för sin möda i form av potatisskördar som blev honom till god hjelp i hans / annars knappa tillgångar. Stugan är nu borta, men de stenmurar av den sten han bröt upp i sin odling ligger der ännu som ett minne av gamle Andreas och han arbete. På gamle dar tröttnade Andreas på ensam- och ingick äktenskap med en äldre dam med vilken han levde lyckligt till sin död. Det berättas att då han i sällskap med sin hustru skulle hemta hennes tillhörigheter utspann sig en tvist om äganderätten till några stycken höns emellan hustrun och hennes förra husbonde. Tvisten övergick till träta och var nära att övergå till hand- gripligheter; men Andreas sin vana trogen tog saken från den gemytiga sidan fattade sin hustru i armen och sade - kom du lille Anna bry dej inte om Niklases höner vi ska allt rede oss med den hönan eller de hönsen du har och dermed var tvisten avgjord. Andreas dog vid sekelskiftet efterlämnade sin änka som levde några år efter honom men de äldre Stalabor har nog inte glömt honom ännu. Säckebäck Warekil d. 17/4 1933 Högaktningsfullt Axel Olsson Anhålles att ovanstående bidrag även ett förut insänt införes i Handelstidn. Veckoblad om det lämpar sig.
Julen. ("se in genom fönstret")
Om nån på julafton (eller nyårsafton?) gick ut och såg in genom fönstret, kunde han se, vem som skulle dö under det kommande året: den satt utan huvud i rummet. Farmor berättade de en gång, då vi satt i tussmörkret.
Arbetsfördelningen inom Lanthushållet. ULMA M 146
Fruntimmer fick sköta lagården helt och hållet över- allt utom på herrgårdarna, där karlar forade och vattnade och rensade ut gödseln. Eljest mjölkade fruntimmerna, fora, gav kalvarna och måkade. Jag såg aldrig någon karl, som mjölkade. Pigorna kunde lassa gödsel i dyngestan, men vanligen var det karlar, som både lassade och spred den. Det var bara karlar, som sådde. De sådde alltihop. Köra hästar var karlars arbete uteslutande. Fruntimmer körde aldrig plog eller harv, men de kunde vara med och fiska någon gång, de som bodde nära sjön. Vallhjon - det var mest pojkar på 10-12 år, sällan flickor. Bönder slog sej ihop, så hulingen kunde ha 100 får att se efter. De fick gå på en utmark, som bönderna hade ihop; / den var inte skiftad. Det var inte särgält, utan de fick gå ihop och hade hulingen ihop. De lejde hulingen för hela sommaren. Han började i april och höll på till Mikels- mässe, den 24 oktober. Han var på ett ställe och åt hela tiden; de andre fick ersätta den som hade honom i ma- ten. Han fick maten och lite pengar; de gav honom lite var. Och han fick komma till julen och få julkost av alla, som han vaktat får åt. Regna det mycket, fick han krypa in under något träd och tya sej till. Det var inte gott för honom. Han fick gå där ensam. Han skulle valla fåren, så de inte gick in på andras marker; de kunde ju hoppa över en stengård. En del hulingar hade lergök, andra ett horn, som de blåste i om kvällen för att fåren skulle samla sej. Han drev hem dem var kväll; de visste var de var hem- ma. För resten klippte varje ägare sina får i öronen, var och en hade sitt märke på sina får. Många bondgårdar vid sjön hade holmar, som de släpp- te sina får på. Där såg de inte till dem förrän till hösten. / De körde dem intill en bergklint och band dem med rep om benen och la dem i båten och klippte en del och slak- tade somliga. Klippte får gjorde bara fruntimmer; det var våren och hösten. - Jag har aldrig varit hulinge. I skärgården hade de mest stengärdsgårdar, men inåt land fanns det mycket skigårdar med hanker och långa slanor och en stätta här och var att gå över på. Har aldrig hört att fruntimmer svedde hank. Köksträdgårdarna fick fruntimmer mycket sköta, men jag har aldrig hört att de gjorde den grova grävningen. Skulle en ko kalva om natten på herrgårn, fick la- gårdspigan sköta det; det blev inga soving. Någon av de andra pigorna eller drängarna gick med henne och hjälpte till. På torpen var ju karlarna sällan hemma om dagarna, så där fick fruntimrena bära in vatten i lagården eller släp- pa ut kreaturen till vatten. Tvätta var fruntimmersarbete, men karlarna fick ibland dra mangeln, för det är ett tungt arbete. Hacka på pota- / ter och ta upp potater gjorde både karlar och fruntimmer. Plocka bär - det fanns inga bär just. Vi kokade aldrig någ- ra lingon hemma, men om sommarn hade vi kräm av färska blåbär ibland. Något vinterförråd av bär förekom inte. Inte hade de blåbär i bröd. Björnbär förekom det att somliga plockade och sålde till sådana, som hade dem till saft.
Varför bygger du Noa en båt
Varför bygger du Noa en båt
Renlighet. (Enl. ULMA:s frågebok nr. 9.)
En del sa "vaska sej", andra "tvätta sej. Tvål användes inte mycket, när jag växte upp, men såpa. Det blev sällan av att man tvättade sej på morron, för då var det så brått ut till arbetet. Men när man kom in på kvällen, tvättade man för det mesta händerna och ofta ansiktet med. Och när man skulle äta, tvättade man hän- derna först. Om sommaren tvättade vi oss för det mesta i en bäck. Kammade sej gjorde fruntimmerna ju var dag, men inte karlarna. Vi hade en grov kam, som vi kallade "grekåmm", och en finare, som fick heta "lusekåmm", för den som ha- de lus, var tvungen att finkamma sej. Kammarna var av ben, horn, trä eller mässing. Det fanns sådana på Inland, som gjorde kammar och kom till Stala med och sålde. De / de drog på en kälke och bar på ryggen mångahanda träsa- ker, spannar, byttor o. s. v. Hårborstar användes aldrig när jag var ung. Klippa hår kunde nästan alla, åtminstone en i vart hushåll, så det behövde vi aldrig anlita några främmande för. Minns inte att fruntimmer brukade ha några kammar eller smyc- ken i håret. Flott strök vi i håret för att det skulle ligga. Det förekom aldrig att man sköljde munnen eller borstade tänderna, men de var för det mesta bra, för vi åt så myc- ket hårt bröd. Raka sig gjorde karlarna själva. De använde rakkniv, som de vässade på en brynsänna och strök mot en rem. Rak- kräm förekom inte, men några hade raktvål, annars såpa. I vardagslag snöt alla sej i näven. Men alla hade näs- duk med sig, när de var i kyrkan, och snöt sej i den då. Ingen örslev begagnades, bara en pinne. Småbarna hade linda (den kallades ej fåna.) Först tog de tunna linntyg närmast kroppen, så grovare och mörkare utikring. Så hade de en revelist till att tulla om allra / uteste; den var som en bra lång schal, bred som en ordent- lig halsduk. Badade gjorde de aldrig om vintern, men till jul skulle alla tvätta sej i varmt vatten: huvud och armar, t. o. m. föt- terna och bena. Men de kröp aldrig ner i vattnet helt och hållet. Det fick var och en reda sig med själv. Badstuga fanns ingen. Om sommarn badade både yngre och äldre i sjön. Det var många gånger om sommarn, när jag arbetade på herrgårn, som vi gick ner till sjön och badade på mid- dagsrasten i stället för att sova. Karlarna hade sitt badställe och fruntimrena sitt. T. o. m. gamla, som var över sjutti år, badade. Simma kunde knappt någon på den tiden, inte ens sjömän och fiskare. Det förekom inte att man skulle "binda näcken". Det första vi tog på oss, när vi kom upp på land, var mössan eller hatten. Det var bara för att solen var stark och brände en i ansiktet. Vägglöss, dem kallade vi panker. Det fanns allt på en / del ställen. Det var att slå varmt vatten över dem och skrapa väl ur hålen, som de bodde i, och tvätta ut äggena. Klädlöss - en del hade. De ska inte koka ett plagg med lus i, för det är till att gö' (göda) dem. De ska hålla plagget i immen, så dör lusa. Vi hade en bakugn, som var klädd ini med tegel. Lade man in kläder med löss i i bakugnen, när den var het, så dog lössen, men kläderna blev inte fördärvade. Tvättade händerna gjorde de i ett handfat, men då fanns in- ga bleckfat utan handfaten var av trä eller lera; de var runda. Vattnet hade de i en hink med en rund järnskopa i. De hade för det mesta "tvättefatet" på en stol intill spisen vid dörren. De diskade kärl, skedar m. m. i vatten. De använde tvätte- trasor då men ingen tvaga. Skrapa grytan fick barnen många gånger göra; det ville de så gärna, när det hade varit välling eller gröt i den; det gjorde de med träskedar mest. Diskevatt- net slog de i ett stop eller en spann och bar ut'et. Hadda var till att hänga grytan i över elden; då hade de ingen brandring. Grytegrepar - det var de två örona på var sida / av grytan. Så hade de spiskrok och eldgaffel. De hade en trase, när de satt till bords, att torka händerna på; den fick vara för allihop. De laka' kläder. En del sa byka. De skubbade kläderna först i varmt vatten och såpa, men de hade inga tvättbrä- der på den tiden. Jag minns min syster var ute och tvät- tade åt folk ibland, och hon blev alldeles skinnlös på fingertopparna, så hon kunde inte gå i något arbete på många dar; för såpan frätte. Sedan la' de kläderna i ett stort kar, som stod på ett kors av trä, och hällde lut över dem. De öste upp luta flera gånger och värmde och hällde tillbaka den igen. Luta var kokt på aska. Björkaska var bäst, men de använde också aska av ene och gran, för det var inte gott att få björkaska. Jag sålde mycket aska till sådana, som inte hade. Det kom många upp till skog- bygden och köpte aska. Vi fick aldrig mer än 25 öre sättung- en. De la ett tätt lakan över kläderna och la aska på där och slog luta över; den blev starkare för var gång. / Till ylle fick de inte ha så stark lut. De fick inte koka ylle, för det tål inte så mycket. Ull tvättades i såpat vatten. Nej, inte i fiskvatten! Med en stake eller ett bösteträ körde de ner kläderna så de kom ner under vattenytan riktigt. Klappeträ eller böste- trä, sa de. Sådana köpte de av bollbor (män från Bollebygd) eller från Inland. De hade en böstepall av en plankbit på fyra ben. De hängde kläder till tork ute på stänger, som var fast i väggen och i stakar, nedslagna i marken. Bleka - de la linnet på gräsbackarna. Det var på vå- ren i slutet av april och i maj. Det skulle ligga ute i flere veckor. Det var närapå grått, när det kom ur väven, men till slut blev det vitt. Blaggarnet tålde mera blekning; det fick ligga längre. Linnet behövde mindre än blaggarn, för det var mera ljust i sej självt. Blaggarn använde de till lakan och säckar; de använde det inte mycket till särkar, nej dem gjorde de av linne eller bomull. Vi satte fast väven i backen med pin- / nar, som var slagna genom öglor i väven. Det förekom aldrig, att någon stal sådant som låg ute. Det fanns de som hade mangel med tunga stenar på, men de flesta hade kavelbräde och kavel. De styrde ka- veln med klappeträ't. De höll i handtaget på kavelbrädet med högra handen. Kavelbrädet var slätt; inga utskärning- ar i det. Strykjärn hade de med stora bultar; de la bultarna i elden så de blev alldeles glödheta och sen la de in dem i strykjärnet och värmde upp det på så vis. De strök skjortor, dukar och örngott m. m. Känner inte till nå- got gnidredskap. Sängen. I botten hade en del bara halmen eller rör- topp, som växte bland säden och i dikena i sjötrakter; det bruna spräckte ut som stora blommor; det var bra att ha i bustrar (bolstrar). Fattigt folk hade inga bustrar utan la' ett lakan på halmen. Allt emellanåt bar de ut all halmen och brände upp den, för det blev loppor i den, och sen tvättade de sängen ren och la' ny halm i. / Både underlakan och överlakan hade de alltid. Men det fanns inga filtar då utan de hade "fillakle" - det var vävda av trasor precis som mattor nu. Annars hade de sticketäcke. Under huvet hade de fjäderdynor; de hade mycket med fjäder. De hade mest låga träsängar till att dra ut, precis som utdragssoffor. De var mest från Bollebygd. En del gamla hade innebyggd säng för två perso- ner med ett förhänge; det var bra, för det släppte inte igenom några flugor. Ofta var det en pall vid sängen att trampa på. Det fanns inga skåp i sängarna. Nästan var vecka skurade de sina golv. Hemma var på ett ställe stora, vita "tak" av snäckor änna som sandhögar; vi kallade det skälir; det var en stor, hög bank sådant med små snäckor i, där sjön hade stått i forna dar. Många tog sådant och vatten att skura golv och väggar med. Annars kunde de ta fin sand. De låg på knäna och hade en granrisruska att skura med. På lördagkvällar var det många som strödde litet hackat gran- / ris på golven; det luktade gott. Taket skurade de till jul, likaså väggarna, för då hade de inga tapeter. Karlarna hjälpte till. Var det högt till ta- ket, stod de på en planka, som låg på stolar eller boc- kar. De använde bara vatten och en trase till taket, ald- drig såpa. Då hade de virat en trase om höger arm för att inte vattnet skulle rinna neråt kroppen på dem. Spisen limmade vi till jul och midsommar; vi hade en stor, öppen spis hemma. Limmet köpte vi hos hand- larn, som tagit hem det från Göteborg, och det var från Kinnekulle. Kvastar gjorde folk av björkeris eller av ljung, sällan av eneris. Avträde hade de inte på småställen i min uppväxttid. Det var att sätta sej på gödselhögarna. Vi hade en liten hög, som vi slog slask och matrester på. Vi satte oss på den högen och "lossa böxera". Den gödseln kallade vi skra- pegödsel - den använde vi till potaterna. Ville vi inte gå ut, t. ex. om det var nattetid eller för kallt, så använde / pissespann - det var ett trästop utan öra, som stod i köket. - De ha inte använt stock eller slana i st. f. avträde. Utomhus torkade de sej i ändan med en grästott. Annars använde de allt omslagspapper till det för det mesta. Pissa - det var att ställa sej omma en vägg som en kunde. De hade inga bestämda platser för det. Har inte hört att man använt urin att färga i. Mot flugor tog de pors och hängde upp i taket; det skyd- de de för. De hade stockväggar, men många klenade murbruk emellan stockarna; de klenade igen med lera och limmade med lim eller krita. De stänkte inte blåelse varken på spisen eller på väggarna. De vädrade aldrig - det var bara när man hade dörren uppen. De hade mest enkla fönster, inte innerfönster. Om vintern kunde de vara frusna, så man kunde inte se något genom rutorna på månader. Skor smörjade de för det mesta med fisketran. Blank- smörja fanns inte. Av tran blev de mjuka och svarta. En / del använde talg till skorna. Mal hade de inget medel mot. De hängde ut kläderna och piskade dem på våren. Byta skjorta brukade de var lördagskväll. Många hade en särskild skjorta, som de använde på söndagarna.
Stadstraditioner: Stadens handel med landsbygden.
Uddevallas handelsområde i forna tiden var först och främst Bohuslän norr och söder om staden och så Dalsland. Uddevallaköp- männen gjorde inga resor för inkör på detta handelsområde, utan bönderna förde sina produkter till dem. Däremot foro uddevallaköpmännen årligen till höstmark- naderna i V:a Ed i Dalsland och till "Sandens marknad", som ägde rum nära Kvistrums gästgivaregård. Även stadens hantverkare gåvo sig iväg till des- sa marknader, som vanligen pågingo i tre dagar, och där det såldes produk- ter av alla slag. Varje bonde hade sin handlande i staden, där han dels sålde egna produkter såsom spannmål, smör och ägg, och dels gjorde sina inköp av specerier och annat. Några särskilda forbönder kände herr Krok ej till att det funnits i Uddevalla, utan var och en körde hem sina inköp. Några särskilda inköpare kände herr Krok icke till, / att det funnits i Uddevalla. Det var vanligt, att handlanden bjöd på en sup, när affärerna voro avslutade. Vid Jul kunde det till och med vankas en cigarr och en tvål. Att bönderna fingo kredit var inget ovanligt. Innan årets skörd var bärgad, hade bönderna i regel ont om mynt, men då skörden var klar, reglerades vanligen skulden till handlanden. Hantverkarne i Uddevalla brukade ej fara ut på lands- bygden för att taga upp order på sina alster. Ej heller idkade hantverkar- ne och handlandena i Uddevalla gårdfarihandel. Handlandena i Uddevalla gjorde för det mesta sina upp- köp hos de stora handelshusen i Göteborg, dit de brukade att resa ett par gånger om året. Varorna fraktades sedan med båt till Uddevalla. Några torgdagar existerade ej i det gamla Uddevalla. Angående bondkvarter och huru bönderna bodde, då de besökte Uddevalla, hän- visar jag till, vad jag skrivit under: "Svenska städer och stadsbor". I Uddevalla fanns tre tullar: Norrtull, Södertull och Östertull. Norrtull låg i närheten av där Sannes Minne nu ligger. Söder- tull låg i närheten av Sörkällegatan och Östertull låg i närheten av nu- varande elementarläroverket. Herr Krok har inget minne av, att det erlades / någon tull vid dessa tullar. Staden hade två torg: Stora Torget, som nu kallas för Kungs- torget, och lilla torget strax öster om nuvarande elementarläroverket. Då ingen torghandel förekom i Uddevalla, så fanns det ej heller något salutorg. Kom emellertid en bonde in till staden med något, som han ville sälja, t. ex ved, och icke hade tingat bort detta, så ställ- de han sig på Stora Torget med sitt lass, och sedan gav han sig till att springa ikring i husen och bjuda ut sin bed. Bönderna runt Uddevalla sålde mycket av sina produkter till hemmen i staden. Ett sådant bestämt ställe, där man levererade t. ex. smör, kallades för ett "smörstöe" o.s.v. Hade bönderna varor med sig, som icke i förväg voro borttingade till "stöet", så var det att springa ikring i husen och bjuda ut det medförda tills det blev sålt. Barnungar kunde gå löpa milen eller mera med en butelj grädde och sedan gå från dörr till dörr för att få grädden såld. Ingen stadsbo köpte emellertid vare sig smör eller grädde utan att avsmaka varan först. Smöred avsmakades genom att man tog något smör med tumnageln och stoppade i munnen, och gräddes avsmakades genom att man satte flaskan för munnen och tog sig en tår grädde, som sedan väl vändes i munnen.