Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Jättar
Mamma tala om sagor för oss när vi var små. Det var en gång en jätte, som skulle bygga en kyrka. Vad det var för en kyrka vet jag inte. Men jätten hade kom- mit överens med prästen att bygga kyrkan. Jag skall ha dina ögon, sade jätten till prästen, om du inte kan ta reda på mitt namn, innan kyrkan är färdig. Det lovade prästen. Och jätten började att bygga kyr- kan. Det gick dag efter dag, men prästen fick inte veta vad jätten hette. Det led så att jätten hade börjat bygga på tornet. Prästen blev förskräckt. Han gick fram och tillbaka efter ett berg. Då fick han höra att det sjöng i berget. Han stannade och lyssna- de. Då fick han höra att jättekäringen sjöng för ett barn. Hon sjöng: "Snart kommer Kinn far din hem med prästens huvud på ett silverfat." Nu / blev prästen glad. Han hade fått reda på jättens namn. När prästen kom till kyrkan så höll jätten på att ha de sista stenen på tornet. Prästen skrek till jätten: "Kinn, du skall sätta tornet rätt!" När jätten hörde sitt namn, så orkade han inte bygga högre utan han kastade stenarna, som han hade i händer- na och försvann. Den kyrkan blev aldrig färdig. Så talade hon om en annan jätte. Det var en jätte, som inte tålde att höra kyrkklockorna. En gång så ville han inte höra dem längre. Han flyttade så långt bort, att det inte fanns någ- ra klockor eller kyrkor. Så kom sjömän från Bohus- län långt bort och fick se en ö. De seglade dit och skulle se vad som fanns på ön. Den var inte bebodd. De gick och gick, men det fanns ingen människa. Men så fick de se att det rök ur ett berg. Då blev de glada och trodde att det var människor som bodde där. När de kom in, så fick de se en stor jätte. Den jätten var blind. Han kände att folk hade kommit in och sade att / det luktade kristet. Då bad han att han skulle få hälsa på dem. De vågade inte att ta jätten i hand. De hade ett järn som de värmde. Så stack de det i handen på jätten. Han tyckte att de var både hårda och varma i händerna. Så frågade han dem om de ville uträtta ett ärende. Det lovade de att gö- ra. Han lämnade dem ett dyrbart skrin och sade, att det ville han skänka till kyrkan. Så bad han, att när de kom hem så skulle de ställa det i kyrkan. Di skulle inte få öppna det på vägen. När de kom till sin hemtrakt, så blev de nyfikna på skrinet och öppnade det. Då var det inte annat än eld i det.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Spiritus
Sperkus var som en tordyvel. Den kunde en ha med sig i en dosa i västfickan. En kamrat som jag hade på sjön, hade en sperkus i en dosa. En fick al- drig se i den dosan. Ibland spottade han i den. När en frågade varför han gjorde så, fick en till svar att det skulle dra. Om en hade en sperkus, så fick en tur till pengar. Det var bara att spotta i dosan, så hade en dem. Det var inte vem som helst som ville ha en sådan, för det var den Onde som var med i spelet.
Husbygge och flyttning
Om katten sprang under bordet och satte sig, när en flyttade in i ett nytt hus, så skulle en trivas i hu- set och få tur där. När ett nytt hus skulle byggas, så lade man en koppar- slant under den första stocken. Den lades på ena hörnstenen. Konstigt nog, så var det inte många hus, som blev färdiga. De ville inte ha färdigt, för att de skulle få leva länge.
Häxor och trollkarlar.
1. Inte så lång från den gården i Mårlanda, där jag föddes och växte upp, ligger en gård som heter Bro. Till gården Bro hörde på sin tid en kvarn. Bonden som ägde gården då hade flera döttrar och en le käring. En av döttrarna hade kuttrasju med en dräng, som var anställd vid kvarnen och skötte denna nattetid. Käringen för- sökte ställa till alla möjliga förtretligheter för drängen i hans arbete. Det var hennes mening att bonden skulle bli missnöjd med honom och köra iväg honom. På hösten kom alltid kattor in i kvarnen. Det var svarta kattor som smutsade i mjölet, rev i säckarna och ställde till oreda. Drängen vände sig till en skräddare som skulle veta mer än andra och bad om råd. Skräddaren rådde honom att ta med sig en lykta och en skarpslipad yxa till kvarnen nästa natt. Där skulle han rita en cirkel i mjöldammet och runt cirkeln skriva Fader vår med en / svart krita. Sedan skulle han sätta sig själv i cirkeln och vänta. Om något kom inom cirkeln skulle han hugga till med yxan. Drängen gjorde som han blivit rådd. På natten kom de svarta kattorna. En av dem försökte komma åt honom och stack in tassen där det var en öppning mellan bokstäverna i Fader vår. Drän- gen högg till med yxan så att tassen gick av. På morgonen ville käringen inte stiga ur sängen. Bonden frågade om anledningen, men gumman svarade bara undvikande. Han grä- lade på henne, men ingenting hjälpte. Käringen låg kvar. När hon frampå dan ändå måste gå upp till sist, så visade det sig, att hon mist pekfingret på högra handen. Det var den drängen huggit av. Drängen fick i alla fall inte flickan. Hon blev liksom lite konstig och tacklade av och dog efter några år. Det gick för- resten så med hela familjen. De hade mycket pengar, men de dog fat- tiga allihop. Yngsta dottern blev gift med kommunalordföranden i socknen och han var god man för åtminstone sjuttio tusen kronor. Det var mycket pengar på den tiden. Men hon dog i alla fall på fattighuset. Inga barn lämnade de efter sig, så de försvann från jordens yta liksom. Det där med käringen och pekfingret är sant. På gamla / dar blev hon riktigt beskedlig och var snäll och givmild mot oss barn. Jag har många gånger från den där handen utan pekfinger fått mottaga kakor och frukt och sådant där. Och jag tittade särskilt noga på handen, för jag hade ju fått höra hur fingret kommit av. 2. Jag hade en morbror som hade ett fartyg. Det var på 1870-talet och båten var en brigg och hette Anna. Den gick på Eng- land och lastade kol och lossade i Norrlandshamnarna. Däruppe möns- trade en finne på. Så blev det en tur till Göteborg. Där skulle skutan ligga för ankar, medan morbror firade julen hemma i Mårlanda. Finnen mönstrade av, men hade inget annat arbete att ta vid och ingenstans att ta vägen. Så fick han följa med till Mår- landa. När de hade varit där ett par dagar, så kom finnen in till morbror och sa: "Gör sej iordning. Vi ska resa till Göteborg." Morbror protesterade och sa att han ämnade sig inte till Göteborg. Men då sa finnen: "Det är en tjuv ombord, men han står fast, för jag har ställt honom." De reste till Göteborg. När de passerade skutan, så såg / morbror en man stå framför kajutan. Han hade en tågända virad från ena axeln under andra armen och han stod alldeles stilla. När de kom ombord på skutan, så sa finnen till mannen: "Hur länge har du stått här?" "Sedan i går eftermiddag", svarade mannen. Han var alldeles stel i kroppen, för det var kallt och han hade fått stå orörlig. "Nu kan du gå", sa finnen till honom. Men i samma ögon- blick föll mannen omkull och blev liggande. Sedan låg han sjuk i flera dagar. Morbror frågade finnen vid ett tillfälle om han kunde trolla. Då svarade finnen: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kapten två baljor av en tunna!" Vid ett annat tillfälle frågade morbror honom samma sak. Finnen svarade denna gång: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kocken till en katt!" Detta hade han gjort ett par gånger. Han var särskilt pigg på att driva med kocken, som han inte tyckte om. Besättningen hade sett en katt i stället för kocken. Morbror måste till sist avmönstra finnen, för han blev han rädd för honom.
Skatter
Jag hade varit anställd några år på hotell i Oslo, eller Kristiania som det då hette, för detta hände 1905. Jag hade slutat min plats och varit hemma och återvände till Kristiania och hade ingenting för mig. Men jag kände en flicka på ett annat hotell och där hade en Kinamissionär tagit in. Han hade varit i Kina i tret- tio år och hade fått gett sig därifrån, för han hade blivit sjuk. När han bott på hotellet i några veckor, så tyckte han det började bli tråkigt att ingenting göra. Till Kina vågade han inte återvän- da, för att inte bli sjuk på nytt. Då gav flickan, jag kände, honom rådet att öppna ett hotell. Det blev han intresserad av. Och jag tillfrågades, om inte jag som sakkunnig ville hjälpa till att för- verkliga projektet. Och det hade jag ju ingenting emot. Han inköpte en fastighet vid Karl Johansgade 5 och lät omändra hela huset invändigt. Och så köptes förstås nya möbler och / allting som hör till ett hotell. Det var aldrig fråga om vad det kostade och allting betalades kontant. Hotellet kallade han Skrevsrud, för så hade en missionär hetat som han beundrade mycket. Själv hette han Emberland och det tyckte jag lät bättre. Men han ville hedra sin beundrade kollega och så fick Skrevsrud bli hotellets namn. En gång berättade han för mig i förtrolighet hur han fått så mycket pengar. Han hade kommit till Kina 1875 och upprättat en missionsstation. När den vuxit sig stark nog för att kunna stå på egna ben, så flyttade han längre inåt landet och upprättade en ny. Så fortsatte han genom åren. Slutligen kom han till ett ställe där det på en viss plats växte tre stora palmer. De stodo i tri- angel och han tyckte det var en bra plats för en missionshydda, då palmerna skuggade från tre olika håll. Han anställde några kineser för att gräva och göra en grund för huset, men de voro lata och han fick gräva det mesta själv. Härunder träffade han på något hårt i sanden och när han tittade närmare efter, fann han att han stött spaden i en nästan igenrostad järnkista. Han grävde fram kistan och konstaterade, att den var full av guld- och silversaker, hals- och armringar, buddabilder och liknande saker. Då lät han sätta en / extra botten i en av sina stora koffertar och packade ned kistans innehåll. Och så tog han en båt till England. Någon tull behövde han inte betala, för han hade missionärspass. Det blev ingen visi- tation. Det visade sig att det var en verklig skatt han hade funnit. Brittiska muséet i London betalade honom en million kronor för kistans innehåll. Och så reste han hem till Norge för att rekre- era sig. Några bekymmer för sin utkomst behövde han inte ha. Han bad mig att inte tala om historien med skattefyndet. Men nu är han död sedan flera år, så nu tycker jag inte det kan gö- ra något. Hans hotell Skrevsrud finns fortfarande vid Karl Johans- gade 5.
Död och begravning
Det hände i Sandvik på 1880-talet. Tre karlar hade en liten jakt som de fraktade varor med från Göteborg. Den låg förtöjd vid en s.k. vrage, som finns litet varstans. Det är fyra eller fem stolpar eller stockar som sammanbundits koniskt, så att de spretar ut vid sjö- bottnen, där de körts ner. En morgon skulle de ge sig iväg till Göteborg. Det var kallt och hade bildats rimfrost på däcket. Den som skulle kasta loss halkade och föll överbord. Och det egendomliga var, att han gick direkt till botten och blev inte synlig mer. De andra två draggade efter ho- nom i flera timmar, men utan resultat. Till sist måste de ge sig iväg, för de skulle vara i Göteborg på något så när bestämd tid. Efter en vecka kom de tillbaka och förtöjde vid samma vrage. Då för tiden tog det så lång tid för en liten skuta att lasta och segla tillbaka. Vattnet var alldeles lugnt och klart. Nu kunde de / se kamraten därnere på havsbottnen. Han stod innanför vragen och hade slagit armarna kring en av pålarna. Det var därför inte draggen hade fått tag på honom. Och så kunde de se att han hade en blåsa för munnen. Nu lyckades de få upp honom. Men innan han kom över vattenytan, band de för munnen på honom, för de ska man göra. Sedan rullade de honom på däcket och fick liv i honom. Han hade i alla fall varit i det kalla vattnet för länge. Han levde visserligen i ett par år efteråt, men han var aldrig frisk. Köttet hade blivit liksom upplöst, så det lossnade från benen och föll av. Att historien är sann kan vem som helst intyga därhemma. Den finns nog också upptecknad i någon av sockenböckerna.
Malning.
Bonden som hade gården Bro var som sagt kvarnägare. De som hade kvarnar på den tiden togo inte betalt i pengar för det de malde, utan de tullade som det hette, d.v.s. de behöll en del av sä- den eller mjölet. Det var nog en bestämd del de skulle behålla, men ingen kontrollerade dem och därför tog de som de tyckte. Det var inte så konstigt att gårdar med kvarnar alltid var rika gårdar. Bonden på Bro hade en stor svingård och till den gick en hel del av böndernas spannmål. Han sålde grisar och tjänade myc- ket pengar. Men en gång kom prästen Höjman och en bonde och skulle ha malt säd. När det var klart så kontrollvägde de mjölet. Och då ansåg sig prästen ha anledning att med myndig ton anmärka på den oskäliga tullen. Men bonden på Bro var en både barsk och resolut karl. Han såg prästen stint i ögonen, stötte hårt med sin järnskodda käpp i / marken och sa: "Ja ska säga pastorn, att det finns ingen lag på sånt!" Och det fanns det ju inte heller. Bonden visste nog att de inte kunde komma åt honom.
Stadstraditioner: Stadens handel med landsbygden.
Jag frågade fabrikör Andersson, om han kände till något rörande stadens tullar och den avgift, som där erlades, och berätta- de han följande. Såsom liten pojkvasker fick han ofta för sin moder springa ärenden från Lane Ryr och till staden, och då passerade han all- tid öster tull. På denna tid var emellertid bommen borta, men stolparne, som uppburit bommen, stodo kvar på ömse sidor om vägen. Tullavgiften kunde han icke komma ihåg, men han minns, att han hört att alla gående voro befriade från tull liksom det, som de buro med sig, då däremot alla åkande och det, som de medförde, var belagt med tull.
Stadstraditioner: Stadens handel med landsbygden.
Härom berättade fru Mellin detsamma som herr Krok. Bön- derna hade sina "stöen" och med sina handlande idkade de byteshandel. Hon sade emellertid dessutom, att hon minns, att bönderna oftast kommo till staden på lördagarne, och att alla voro mer eller mindre fulla, när de på kvällen foro hem igen.
Stadstraditioner: Stadens handel med landsbygden.
Härom lämnade fru Morell samma uppgifter som herr Krok. Hon berättade emellertid, att varje handlande i staden hade en s.k. bodkammare, där bönderna fingo ta in gratis, då de övernatt- ade i staden. Vid marknaderna voro alla bodkamrarne i staden överfulla. Alla lågo och sovo på golvet, män och kvinnor om varandra.
Piskning med ris
Fröken Olsson säger, att hon hört talas om, att det i Uddevalla funnits en och annan familj, där man brukat piska barnen med ris på Påskdagens morgon.