Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
Seder vid jul
De sköt av ett pistol- skott när de satt opp ”spärveneka” på julafton. Om den äldste nös vid bordet när de åt jul- kväll så nös han ut den minste under året och tvärtom. Det var en gubbe här som hette Elias, han nös vid jul- bordet. ”Varför gjorde du så, Elias?” sa’ de till ho- nom. Minste pojken dog också under året. När de spisat på julkvällen så slog de / duken över bordet, och så fick maten stå. På morron tog de av den igen.
Förberedelser till julen
Först på december kom slakten. Då slakta di e gris, å de la ner halva. Å så slakta di e ko å la ner hela. Sen korva vi å sylta. Vi gjorde två sorters sylta, pressylta (fläsksylta) å slarvsylta. Vi la i e ho å la press på den. Då fick vi pressylta. Slarv- sylta gjorde vi av de som fanns på benen på grisera. De hela tog nog en vecka. Sen kom laket (tvätten). Vi hadde e stor, stor så. Sen kom brygginga, å den to ett par dar. Vi hadde tre kar inne. Så köpte vi malt å la i blöt över natta å kokte i e kittel. Så slo vi jäst på de. Sen slo vi i de tre karen å fick tre sorters dricka, olika starka va klart. Sist kom baket. De to e hel vecka. De va / också de sista före jul. Rengöringen gjorde vi emellanåt, to ett rum då å ett då. De va på Koön ja tjänte. De va ett hemman Gunnardalen, men nu e de styckat. De va 1903 de.
Jul (mat)
Om julafton fick en ingen riktig middagsmat. Utan då fick vi blodkaka, å den doppa vi då i det feta spat, som blev när de koka fläsket. Å så skulle en äta en bite fläsk, men en kokte inga potatis. På kvällen på julafton var det fisk å potatis, risgryns- gröt, en sup till maten, smörgås å ost. Att de rimma till gröten har jag då aldrig hört. Juldagen fick en inte koka någon mat, utan de tog po- tatis som var över från julafton å stuva den i "fläskeveta".
Lucia. Jul
Julslakten skulle vara undanstökad Lill Lucia. I ottan denna dag åt man den färska lussebiten. - Lussegubben är ej känd. Bruket att gå Lucia har blivit mera allmänt i senare tid. I julveckan bakades och bryggades samt väggar och tak sku- rades. Vid middagstiden om julafton avstannade allt arbete, och man klädde sig i sina högtidskläder. På eftermiddagen sattes necken upp. Julgran har förekommit så långt ber. kan minnas tillbaka. Bruket att taga in julehalm var vanligt i ber. i barndom. Den fick ligga inne över juldagen och annan- dagen. Man låg inte i den under natten. Julhögar åt barn och tjänare förekom. I julottan bjöds på kaffe och brännvin. Därefter sov man till ljus om dag. Kreaturen skulle också "ha juleotta". De fick då hö. På förmiddagen besöktes kyrkan. För övrigt skulle man denna dag vara stilla. Mat fick ej kokas, utan man åt smör, bröd, pannkaka och fläsk / som tillagats tidigare. Man satt mest och läste hela dagen. Den som gick på besök fick fiskevatten över sig. För trettio år sedan förekom bruket att gå med stjär- na annandagen. Deltagarna var utklädda. De sjöngo utanför husen: Tre vise män och konungar av Österland, de kommo ned ifrån Median till Betlehem. De skänkte sina håvor med största hjärtans rörelse och skänkte honom gåvor, guld myrra rökelse.
Diverse
Ortnamn: Där är en kulle här borte som heter Pessekållen än i dag. Den har fått namnet därav, att kvinnorna förr, när di gick till kyrkan, tog en genväg den vägen å då huka sej ner ve den kullen på pessa. "Naveröd hälvete" (i Röra sn) "somma" kallar det för "Präste Häl- le". Där skall en präst ridit utför å slagit ihjäl sej. Tattare: Utav tattare var här en som hette Alfred Ros. Han va son te gamle Andreas Ros. Tunnbröd: Det baka dom mycket förr. Det var ojäst å av korn. Det är synd, att det dött ut, för något godare att äta det fanns inte. Så länge det var mjukt, kunde en rulla ihop det å äta. När det var torkat, kunde man krama sönder det i handen å lägga det i vällingen. Det var något gott!! Dryck: Kinne-blana (kärn-blandning) det var det som blev / i botten på kärlet, när mjölken surna. Rö-blana, det var en blandning av kärnmjölk å vatten. Blanna, sa de bara blan- na, mena de hälften mjölk å hälften vatten. Det skulle vara det bästa att släcka törsten med. Julaftonssup: De söp alla, mest alla förr, å mest var det nog vid jul. När jag var sex (!) år, skulle jag vara med å supa på kapp. Å jag fick en sup i luftstrupen å höll på att kvävs. Då fick jag lova min mor, att jag aldrig skulle sma- ka något brännvin mer, å det har jag hållt allt sen dess.
Julafton (halm, lekar, julgran)
Halm hade vi inne vid jul. Den var i rummet, inte i köket. Den låg inne i fjorton dagar, å sedan såg den ut som hackelse. Ny halm tog vi in både nyår å trettene. Se, när det var barn i huset fick de snart ta ut den. Men var det bara två gamla, hände det allt att de hade den kvar än- da till påsk. De hade många jullekar för sej i julhalmen: 1) Hogge romp på krok: Det var två som la sej skaffötters. Sedan kroka de benen, å så sökte de få den andre över. 2) Slog Markus: Då band de för öga. Så höll de varandra i ena handen å slog varandra mä knytnävarna som var fria. Då skulle de böja sej, så den andre slog näven i golvet. Det var mest roligt för dom som såg på. 3) Rodde till Tyskland: Det var två stycken som satt på / golvet å hade var sin halmstropp. Å så lyfte de opp benen å slog varandra i rôva. 4) Tog jultyppa: De vred ihop utav halm tre ben. Den ställde de vid huvudet, å så slog de runt å tog den med fötterna, å så tillbaka. Julgran fanns i en å annan stuga när jag va barn. Det var små granar, men det var också sådana som sto på golvet å räckte nästan till taket. Ljus hade vi i, det kan en inte få nu. Någon halmkrona att hänga i taket har inte funnits här, inte vad jag sett åtminstone.
[Utan titel]
Ängebacken d. 22/3 1961 Dr. Bergstrand Göteborg! Tack för brefvet! Roligt höra att Dr. B. a inte är overksam. Boken om Mark var mycket bra, synd att man inte är född där, då hade boken för mig haft ändå större värde. När jag får tag i en bok från Orust, likaså från från Bohuslän, dem läser jag med ändå större intresse. Där träffar man personer som man i barn- dommen kände, personligen och till namnet. Hörde att Dr. B. drar till åren. Törs jag fråga hur gammal? Jag är 79. Före Jul läste jag 2 böck- ker af Sven Rydstrand Brodalen, som hette Stångenäs. Svennungsons bok om Hjärtum och Wästerlanda och Christenson bok om Fräkne Härad har jag läst förut. Dr. Bergstrand har väl inte något material ang. Donatorn Anders Falk, på Tofta, dennes Son Petter Falk och dennes oäkta Dotter Sofia (f. 1835) och hennes lefnadsöden. Om Prästerna vore mera intreserade för det som fordom timat, skulle det gå bättre att forska. Dr. B. känner inte till när / min Anfader Borgmästare Peder Brems regerade i Mastrand. Hans barn voro födda på 1650 talet. Sonen, Prästen Fredrik Brems f. 1658. Komini- ster i Tengneby, sedan Kyrkoherde i Öst. Karup 1699 d. 1732. Samma år dog Länsman Torgier Person (hans svåger) g. m. min Anmo- der Anna Brems. Har låtit utskrifva några ant. om Förbry- tare och våldsmän. Som jag närsluter. Tillgifne forskarvännen Albert Berntson adr. Ängebacken
Ett spökeri på Stenkyrka kyrkogård. Bojen i "Torsdarn"
Bojen i Torsdalen var båtsman och på äldre dagar skötte han sitt båtsmanstorp, som var beläget under hemmanet Utäng i Stenkyrka socken. En julafton hade Bojen fått hem ett ankare brännvin, och bjöd så till sig sina kamrater, för att de tillsammans med honom skulle fira jul, det var bland andra båtsmännen Vitlock och Brefot. På julnatten, då gubbarna blivit ordentligt fulla av brännvinet, började de berätta spökhistorier, och Boj, som var värst av dem alla, skroderade med att han inte / var rädd varesig för spöken eller för självaste "skam", och när de andra gubbarna be- tvivlade detta, beslöt Böjen sig för att gå till Stenkyrka kyrkogård för att i benhögen, som låg vester om kyrkogårdsmuren, hämta en dödskalle. Boj gav sig iväg, och väl uppkommen till benhögen sökte han med handen efter en dödskalle. Om en stund fick han tag i en skalle, men genast hörde han en dov röst som sade, "ta inte den, för den är min mors". Boyen släppte skallen men fick strax tag på en ny, så hörde han åter rösten "ta inte den, den är min brors". För tredje gången letade Boy upp en skalle, men samma röst förkunnade "den får du inte ta, för den är min". Då blev Boyen arg och röt "De ger jä skam i woms han ä, för no agar han mä hem". Så tog han dödskallen / under armen och spatserade ned för kyrkogårdsgången, men då han vände sig om, såg han en man resa sig upp ur benhögen och sedan följa efter honom, då Boyen började springa, sprang också mannen och Boy sprang hela vägen hem en sträcka på 1/2 mil. Väl hemkommen kastade han död- skallen fram över bordet med orden: "Här har i ham, men i får inte se på'n förlängen, för han vill ha'n tebagers mädesamma."
Julklapp (fästmögåva)
Sen gamla tider å te en tjugefem år sen bruka di te jul kasta in julklapparna. De skulle ske i hemlihet, så den som ga julklapp, smög ikring uttaför stället, tess han så att dä ingen va. Å då öppna han hastit dörren å kasta in paketet. Mest va de fästfolk som gjorde så. Di måste akta se(j), så ingen så vem de va som kasta. Blev di upptäckta skulle di in å trakteras på. Men för de mästa så smet di. Di sprang allt va springas kunne, så di inte skulle få tag på dom. Julklapparna va tyg å silver, bättre ju fi- nare de va. Uppe i Rämmedalen, en halvtemme frå körka, hände en gång på 1890-tale att två pojkar jore sällskap för å kasta julklapp te dottern i huset. De gällde å klara se(j) osedd, men di vesste de va svårt, för där va en så arger hunn där, som hette Björn. Men di va så bekanta mä hunnen, så di löckades hålla´n töst, mens di kasta / in julklappen. Å så sprang di. Men fleckans bror va kveckt ude på trappen å roba: - Björn, ta dom! Å Björn satte ätter dom. Den å pojka fassna i e snöfan (snö- driva) å den annre höll hunn fast. Å så infångades båda å ble inbju- na å trakterade tess långt fram på småtimmarna.
Lekar med julhalmen
Då jag härmed insänder min tävlings- skrift i Veckobladets pristävlan, sker det med anledning av den i Veckobladet synliga uppgiften, att framför allt meddelanden an- gående julhalmen emottagas. I Tegneby socken å Orust tillgick jul- halmens "användande" sålunda: Sedan den i de flesta fall imponeran- de kvantiteten mat och dryck var intagen, gick familjens äldre medlemmar åt ladu- gården efter behövlig mängd råghalm, vil- ken inbars i stugan och utbreddes på golvet. För de unga var detta aftonens stora hän- delse, och deras längtan efter Julen var nog i de flesta fall liktydig med längtan efter Julhalmen. Bland de lekar, som utfördes i hal- men, voro särskilt tre: att taga "Jultyppan", "ro åt Tyskland", och "sy kungens skor". Att taga "Jultyppan" tillgick sålunda "Jultyppan" utgjordes av en i den övriga halmen upprest halmlock. Den som / skulle "taga" typpan lade sig i golvhalmen med huvudet närmast "typpan". Uppgiften var nu att taga "typpan" mellan fötterna och föra den till fötternas plats. Huvudet fick ej rubbas ur sitt läge. Att saken hade sina svårigheter inses lätt. Att "ro åt Tyskland" fordrade åtskillig uthållighet. Leken tillgick så, att tvenne personer lade sig sida vid sida, men så, att den enes fötter låg vid den andres huvud. Varje deltagare ägde nu rättighet att, då kam- raten sträckte upp sina ben, giva honom ett kraftigt slag med en hopsnodd halm- dagg. Slagen utdelades växelvis. Då man skulle sy "kungens skor", flätade varje deltagare en "sko" av halm. Vid ett rop av deltagarna skulle arbetet upp- höra, kungen ansågs då vara kommen. Den, som då ej var färdig, erhöll handgriplig upp- sträckning. Så småningom avstannade lekar- na, och barnen insomnade var på sitt ställe i halmen för med nya krafter börja igen vid första uppvaknandet. Torp Tavlebord den 30 dec. 1919 Carl E. Johansson
Svantåsasägnen
Jätten i Svantåseberget gick varje julafton till Gömme gård. Folket på stället måste ge sig av vart de kun- de ta vägen. Men en julafton kom en, som gick omkring och förevisade björnar, till Gömme och hade två björnar med sig och bad att få tillbringa julen där. Han fick det svaret, att de inte fingo vara i fred utan fingo sö- ka sig logi själv, men han menade att allt skulle gå bra, bara han fick stanna. Och så fick han lig- ga på ommen, men det dröjde inte länge herrska- pet kom från berget. Då skickade björnägaren sina björ- nar på dem, och då det blev morgon och kyrkklockor- na började ringa till otta, så sa jätten, att han inte kunde stå ut med Gömme kattor och Långelanda ko- bjälla. Sen flyttade han till Norge. Men i berget fanns sil- ver och nyckeln till berget gömde jätten i Gömme koha- ge under Kåresten, men det finns två kohagar i Göm- / me och i båda två finns en stor sten, så det är inte gott att veta, vilken som är Kåresten. Då en hustru fått sju söner utan någon flicka emellan och med samma man samt de vuxit upp allesammans, utan att någonsin ha varit ovänner, så skulle de ge- mensamt kunna hitta nyckeln. Då jätten gav sig iväg, tog han inteckning på alla Halse töser, så efter den tiden ha de alltid haft svårt att bli gifta. Så en gång hände det sig att en från trakten kom till jätten i Norge, där han bodde på en holme. Då ville jätten skicka ett bälte som present åt en flicka i Hals. Denne tog bältet med sig, men han tyckte, att det var bra stort för att vara åt en flicka, i Hals var det ingen som var så tjock. När han så på återvägen kom till Sundsby på Tjörn, så stod där några stora ekar, då spände han bäl- tet om en av dem, och den for ögonblickligen upp med rötterna och försvann. Så det var meningen, att det skulle gått så med flickan också, den ville jät- ten haft till sig.
Jättar
Jätten i Svantåseberget gick varje julafton till Gömme gård. Folket på det stället måste ge sig av, vart de kunde ta vägen. Men en julafton kom en, som gick omkring och förevisade björnar, till Gömme och hade två björnar med sig och bad att få tillbringa julen där. Han fick det svaret, att de inte fingo vara i fred utan fingo söka sig logi själva. Men han menade att allt skulle gå bra, bara han fick stanna. Och så fick han ligga på ommen, men det dröjde inte länge, förrän herrskapet kom från berget. Då skickade björnägaren sina björnar på dem, och då det blev morgon och kyrkklockorna började ringa till otta, så sa jätten, att han inte kunde stå ut med Gömme kattor och Långelanda kobjälla. Sen flyttade han till Norge. Men i berget fanns silver och nyckeln till berget gömde jätten i Gömme kohage under Kåresten, men det finns två kohagar i Gömme och i båda finns en stor sten, så det är inte gott att veta, vilken som är Kåresten. Då en hustru fått sju söner utan någon flicka emellan och med samma man samt de vuxit upp allesammans utan att någonsin ha varit ovänner, så skulle de gemensamt kunna hitta nyckeln. Då jätten gav sig iväg, tog han inteckning på alla Halse töser, så efter den tiden ha de alltid haft svårt att bli gifta. Så en gång hände det sig att en från trakten kom till jätten i Norge, där han bodde på en holme. Då ville jätten skicka ett bälte som present åt en flicka i Hals. Denne tog bältet med sig, men han tyckte, att det var bra stort för att vara åt en flicka. I Hals var det ingen, som var så tjock. När han så på återvägen kom till Sundsby på Tjörn, så stod där några stora ekar, då spände han bältet om en av dem, och den for ögonblickligen upp med rötterna och försvann. Så det var meningen, att det skulle gått så med flickan också, den ville jätten haft till sig.