Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några "farligheter" ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder - vilket det nu var - och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finns". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant "näckbett" var, men det var mkt omtalat på den tiden. - Näcken var musikalisk. Ljudet, som blev av vattnet, kallades näckens musik.
Domare och rättsväsen
Inom stadens hank och stör ligger Galgberget. År 1895 när Oskar hade varit uppe på berget, blev det kallat Kungsberget. På det berget stod stadens galge eller spöpåle. Han stod i norra kanten på berget. Där fick stadens missdådare spö. - Skriket ärifrån hördes ända in i staden. De pryglade med långa spö. På den tiden var inte staden så stor utan Galgå- sen låg utanför staden. Vid södra sluttningen av berget låg stadens teater. Källarmästare Björlin byggde upp den. Berget har inte varit någon särskild samlingsplats för fester eller tillställningar men i alla tider har det varit en vallfartsort för den vackra utsiktens skull.
Stadstraditioner: Domare och rättsväsen.
På Galgåsen, strax söder om staden, hade staden galgen. Den åsen var avrättningsplats. Och när någon av- rättades där var hela staden och såg på. Det var så fullt med folk omkring stupstocken, att inte alla fick plats utan klättrade upp i träden för att kun- na se avrättningen. -Den halshuggnes kropp hängdes efter allmänna landsvägen utan för staden, för att alla skulle se hur det gick en brottsling. Spöpålen stod också på den åsen. Den dömde his- sades upp på pålen och piskades med spön. Var- je spö fick inte användas mer än en gång.
Stadstraditioner: Hantverkare.
Före innan rallarna kom och byggde Bergslagsbanan fanns inte någon - med undantag av någon bland de bättre, som åt färskt kött. Och det fanns inte en färsk köttbit mer än hos en fru i staden. Hon lejde att slakta, för rallarna skulle ha färskt kött. Och där- med blev det fler oc fler slaktare i staden undan för undan. - Denna frun lejde kampe-Gösta på Berget att slakta. (Namnet kampe-Gösta hade han fått därav att han hade slaktat och flått hästar. Han fick också heta "flåaren" för det. Det var näs- tan lika skamligt att slakta och flå en häst som att slå ihjäl en människa. Hästkött togs inte tillvara, utan hästskrotten grävdes ned). Denne slaktare bodde på Kyrkberget i Åmål. - Slakt- ningen skedde om natten. Kl. 2 på morgonen kom / kampe-Gösta och slaktade djuret. Han slaktade i en bod el. ett skjul. För varje slakt fick han en krona, brännvin och mat. - Så lejde hon en karl som bar ut det till dem som hade tingat. Men som sagt, det var inte stört fler än rallarna och bättre folk i staden som höll till godo med det färska köttet. Kött och fläsk saltades ned, när man hade slak- tat i november eller december. Och det skulle räcka mest hela året.
Maran.
Mara hade mor tydligt sett. Innan mor hann att släc- ka ljuset en kväll, så fick hon se en svart katt som sprang över golvet. Hon gick upp och skulle fösa ut de. Men det fanns ingen på letande ställe. Hon lade sig igen. Fram på natten så fick hon något tungt över bröstet, så att hon inte orkade röra sig. När det släppte, så var hon alldeles blöt på kroppen av svett. Men det hända in- te mer än den gången, för sen fick hon lära sig, att hon skulle ha stål i sängen.
Stadstraditioner: Årsgång
Om skärtorsdagsnatten skulle en gå till en kors- väg och ställa sig eller i en gatukorsning. Och där skul- le en få se sin tillkommande. Så skrockfulla var en del flickor i min mors tid. Att hon varit med om det själv ville hon inte erkänna. - Man gick till någon mer avsi- des gatukorsning. Så en fick vara i fred. - Då fick en inte tala till någon eller visa att en var ute i sådant ären- de. Om det kom något spöke, så fick en inte bli rädd, utan en skulle vara modig till dess att en fick se sin tillkommande.
Läkekonsten
Skabb var någon smörja som satte sig mellan fingrarna. Sådana som fått skabb kom till kopparsla- garna i staden och ville ha hjälp av dem. - En koppar- slagare fick inte skabb. - Kopparslagaren hade ett bläs- kar, i vilken han kylde av kopparn. Skabbiga personer fick vatten ur det karet och tvättade sig med. När de hade tvättat sig, gick skabben bort. Många gånger kom folk till far och fick sådant vatten. Jag minns särskilt en fru, som kom in i verkstaden och hade ett litet barn med sig. Barnet hade fått utslag på kroppen. Hon hade full en butelj med vatten. Hon bad att vi skulle hålla buteljen för myn- ningen av blåsbäljen och blåsa. Det gjorde vi, och så tog hon vattnet med sig hem. Det skulle hon tvät- ta barnet med. - Det var särskilt bra att blåsa / vid en kopparslagarehärd. - Förekom också att perso- ner kom och ville ha filspån, som de skulle ha till bot för sjukdomar. Kolera tog inte heller på kopparslagare. Av hörsä- gen vet jag, att folk var till kopparslagare och fick en bit koppar att hänga om halsen, för att inte kolera skulle rå på dem. Ute efter Karlstadsvägen stod en tall. Den var de och ###### i, när de fått tandvärk och bölder. Smeden blev garvad av rök, så det var inga smitto- samma sjukdomar som bet på honom.
Läkekonst
För tandvärk minns jag, att en skulle ta ett fingerben av en död, så skulle en sätta det mel- lan barken och veden på en tall och läsa: Räsen ut och räsen in, i ben och skinn. Gå bort, gå i tallen in.
Stöpning
Det fanns en gumma i staden som bota för one bette. Hon stöpte också över barn, när det blev något ont med dem. Men hon fick smyga sig till detta, för hon var rädd för att doktorn skulle få tag i det. Att stöpa med bly (stöpa). Avsikten med stöpningen var, att en skulle se efter var den sjuke hade fått det onda. Men det skulle allt göra gott också. Mor hade varit med flera gånger. Och det var ingen konst att stöpa. Gumman hade en liten järnslev med sig. I den lade hon blyet och lade i varmen, så att det smäl- te. När det var smält, så tog hon en skål med vatten och ställde på den sjukes bröst. Så tog hon en bröd kaka med hål i och höll över skålen. Så lät hon blyet rinna genom hålet, så att det kom i vattnet. / När allt blyet var i vattnet, lade hon stöpsleven och ka- kan åt sidan och så ställde hon sig att mumla och se på krumelurerna som var i vattnet. Sen fick den sjuke förordning på vad som skulle göras. Det kunde vara så, att gumman tog en trasa av den sjukes kläder, hår och naglar. Sen gick hon åt skogen eller vatten och lade ned det. Vattnet som hon stöpte i slog hon under golvet. Blyet tog hon tillvara, för det skulle användas för samma ändamål en annan gång. Det var större tro på sådant här, än vad doktorn kun- de uträtta.
Engelska sjukan
I Tösse bodde en prästfru, som kunde bota för engelska sjukan. Hon var mycket anlitad här i staden. På den ti- den var barnen så mycket utsatta för den sjukdomen. Prästfrun hade en slags smörja, som man smörjde benet med. Linnet, som barnet hade på sig, fick inte tvättas. Det skulle brännas upp. Så fanns det gummor ute i socknen, som de var till med barnen, när de hade fått engelska sjukan.
Frimurare
Folk var rädda för frimurare. Gammalt folk i sta- den hade fått den tron i sig, att frimurarna lockade till sig människor och skickade slaktade till "hund- turken". Han skulle äta sådant kött för att han skul- le bli som människor. - Hundturken hade rompa som en hund. - En frimurare hade det så hemligt, att han inte fick tala om för sin egen maka, vad de hade för sig i logen. Om han talade om det, så skvallrade det på hans bild som hängde i logen. Och då fick han inte leva.
Naturföremål
På "trollholmarna" finns det "jättegrytor". Det är som svarvade grytor i berget. Det var en sägen, att jättarna begagnade dem. Det bodde jättar ute på de holmarna. Men när de fick höra kyrkklockan, så flyttade de därifrån. Klockornas klang var oljud för dem. - Dn ene av jättarna hette Torkel och den andra Fogde.
Skatter
Det var en gammal sägen att i Näsviken skul- le ligga en kittel full med guld. När vattnet låg stilla och himlen var molnfri, så blänkte kitteln på sjöbotten. Det skulle vara någon från trakten här som under ofridstid dolt denna skatt där. Många var där och sökte efter den och fick upp den till vat- tenbrynet. Men då kunde de inte hålla tyst, och då blev kitteln så tung att han sjönk ned till bot- ten igen. - Di sa, att den kitteln var förtrollad, för den skull så gick det inte att få upp den. Minns många gamla som önskade, att de skulle ha den skat- ten, för då menade de, skulle de inte behöva göra något mer i sin tid.