Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påskseder
Om påsk målades kors över alla dörrar i bonings- och uthus. Först och främst de senare.
Påskens sju dagar
Detta ska vi göra på påskdag nummer ett
En berättelse. Folklivs- och karaktärsskildring
Hemmave bodde de en gubbe som va så bedröve- litt full me vidskeplighet å rädd för påskekärringer å sånt. Varje påskafta strök han ett stort tjärekors över fälunsdörrarna å grov men stål under stalltröskeln, för att inte påskekärringarna skulle komma åt märra hans. Grannarna visste om detta kär å tyckte att han va sjå- pete, men di låddes inte om nåt, men di tänkte allt di skulle befa'n för jockleri. Ja, så ble de påsk å gubben strök tjäre- kort, sa gevet å grov men stål. När de ble tyst på natta, så smög sej ett par å grannarna in i stallet å söla ner märra de värsta di kunde, för de skulle se ut som påskekärringar rest framme. Så hade di lagat te ett stort värekorn, som di hängde om halsen på märra, å de hade förstås påskekärringarna glömt i farsta. Sen gav di sej iväg å tyckte di hade gjort ett bra arbete. / På påskda'ns morra skulle gubben ut i stallet å fera märra, men när han lätte på stalldörra å fick se hur märra såg ut, så ble han lyx förskräckt å tordes rakt inte gå in. I stället sprang han te gummarna å ba dom komma å titta på eländet. Ja, di ställde sej förstås gruveligt rädda å där stod di allihop å glante in le märra. "Å jenningen", gnydde gubben "ja sen han tjärat dörra å gjort ner stål under tröskeln i ###, mm har kärringarna vart framme å sölat ner märra å smörjehornet har di glömt kvar." De va ingen som tordes gå in. Men så sa en kar: "Vi kan inte låta djuret stå på de viset. Vi måste krypa å märra, annars blir ho rakt fördärvad." Då hitta di på å tog en lång stång å lyfte å värekornet me. Te slut va de en som tåga sej in såpass, så di fick lett ut märra, så di kunde hyfsa å'na. När di gjort de, så stod di där me närekornet å visste inte var di skulle göra å de. "De blir te å tränna opp'et", sa di te slut. Å då gjorde di ordning ett stort stenrös ett bra stycke från gården å laga te en bra tyr där å kasta på värekornet. / grannarna di va fula di å visste nog va di tog sej för. Di hade lagt en bra dask krut i kornet å hela sten- röset haka förstås i lufta. Nu ble gubben förstås över sej given å både svor å ba. Men grannarna tala om för'en hela spektaklet å gubben ble spett galen, när han begrep att di drivit me'n. Men inte vet ja, om han sluta upp me de där jockerit, men han gick då aldri te några grannar mer å ba om hjälp.
Påsk: Drängen som for till Blåkullen. Häxor och trollkarlar
Det var en dräng som tjänte på ett ställe. Så frampå natten när käringen trodde han sov så to hon fram sopa eller raka och smörjehornet. Men han sov inte utan han lå och lydde på va hon skulle säga. Så när hon hade smörjt färdigt, så skulle hon ge sig iväg. Och han hörde, men han hörde fel. För hon sa så här: Härupp och härut te helvetes knut! Å då sto de iväg mä henne. Å när hon hade foret, så ste han upp och smorde och gjorde i ordning och han to raka eller sopa eller vilket det var hon hade lämnat. Och han skulle fara han med. Och han sa: Härupp och härner! Och det ble allt galet, för han for, det bar upp och ner i skorstenen så so- tet rök. Men så håga han på det rätta. Och han kom te Blåkullen, och där var fullt kalas, och han var med och åt och spisa, och han så käringen och talte mä'na, men hon ble ju för- lägen och ba han inte skulle säga nåt. För hon velle inte låta kärn sin veta att hon va ute på såna äventyr.
Husdjuren
Nötkreatur har de haft för mjölkens skull så länge jag minns tillbaka i tiden. Å den mjölken har en haft att laga mat av. Men hästar har inte mjölkats för när "e mär" har fölat, så har "diungen" fått pôppa henne. Men mâremjölk är bra för kikhosta, för det vet jag att sådan mjölk har varit använd till. Der var bra vanligt att de hängde något som var av stål eller silver i den flaska i vilken de skulle mjölka kon efter hon hade kalvat. Å den nålen eller silver- ringen, skulle vara där för att inte "nôa on makt" skulle kunna komme å förgöre mjölken eller kon. När de hade mjölkat, så bredde de ett skynke över flaskan eller också satte de lock på, för det var inte bra att bära in mjölken så att luften kom i henne. Nålen fick hänga i flaskan de tre / första gångerna, som kon mjölkades, sedan togs hon upp och så stack de henne i en kakbit som var doppad i mjölken och så skulle kon ta den kakbi- ten av nålen. Det skulle vara så bra för då kom kon att mjölka god mjölk. Nog gick det an att sälja mjölk, men förr i världen har de haft så litet med mjölk att sälja, det kunde ha varit små skvättar, som grannarna kom och köpte eller som en köpte av gran- narna, när korna "la å" att mjölka. Men en läm- nade inte ifrån sig mjölk för än en hade haft vär- me i mjölken. Om den som fick mjölken hade ont i sinnet, så kunde hon tialla på korna genom den mjölken, om inte en hade haft eld i den. Men var det eld i den, så kunde inte "själve håken" göra nå- got vid kreaturen. Det gick inte an att ställe osal- tat smör från sig. Det skulle vara några saltkorn i det. Trollkäringar kunde ta bort det om det inte var saltat. Nöthår har använts till spånad å att stoppa upp fina möbler med. Så brukade de ha sådant i kärrdynor. / Om påsk gjordes kors på fähusdörrarna för att inte påsk- käringarna skulle kunna ta makten från kreaturen å så brukade de ha eggjärn i tröskeln å i taket över kreaturen. När något ont fick makt över en ko, så slu- tade hon att mjölka. Hon "magra å". Hon var som om hon inte trivdes eller ville till livet. "Dä onne sög krafta ur koa". Å det stod inte till att få en sådan ko varken till att äta eller dricka. Det finns de som kunde ta kraften med sig från andras kor till sina egna. Å de tog kraften med sig med ögonen eller det var också farligt om någon tog hår av en ko, för sen kunde de trolla med det håret på den kon som de hade tagit det ifrån. Det var bra att ha rönn- pinnar sittande i fähusdörrarna och stänger var bra om de var av rönn. "Det onda" hade inte makt över rönn. En skall se efter så att en inte går över den plats där en häst har "tômla säj". Å om ett havan- de fruntimmer gick över en sådan plats så kunde barnet, som hon skulle föda, bli sjukt. Det var smittosamt på sådana platser. Fåren klipptes / frampå försommaren, när det började bli varmt. De unga fåren eller "lammen" klipptes vid midsommartiden, så bru- kade de äldre fåren klippas på hösten. Men det var noga, för det fick inte bli kallt åt dem. När mor hade klippt fåren, gav hon det en brödbit och bad att det skulle komma tillbaka från skogen nästa år med lamm vid sidan. När bina svärmade, så passade en på att ha vatten på dem. En kastade vatten med en visp eller kvast. De flög inte så långt då, för de trodde att det skulle bli regnväder. När bina hade satt sig, så hängde en ett skynke över dem, så att inte solen skulle skina på dem. En kupa ställdes vid "biklonga" å så östes de in med en silversked el.d. För att bi- na skulle trivas i kupan, brukade de smörja kupan invändigt med litet honung eller ett långt gräs med vita blommor (älggräs). Visen hade kommando i kupan. Det var han som bestämde när de skul- le svärma å hur de skulle bygga i kupan. När han ville så tog han så många bin med, som han / tyckte, å så flög han. Det blev bättre tur med bi om det var flera ägare om en kupa. Ett par personer skul- le ha "bisvarmen" ihop. Honungen användes att ha på bröd i stället för smör, så brukade de lösa upp ho- nung i kaffe å ta in för hosta å "bröstvark". Det var också bra att lägga honung på brännsår å på svullnader. Honungen mjukar upp svullnaden. Stall och lagård. En hästsko har de hängt upp över stalldörren eller också en skata. För de räknade på att detta skulle beva- ra kreaturen från sjukdomar och trolleri. Ingen som hade fähus och djur var noga med att någon främmade person gick in och såg på kreaturen. Det tåldes inte ens vid att en gick förnära inpå la- gården eller svinhuset. De var rädda för varandra och trodde varandra om ont. Å det finns de som kun- de "kônster". Maran "re på djura". Det skulle vara e markatte som kom åt dem. Å hon re på dem, så att de blev svetta. Det var på det en kunde se att maran hade / "vôre ôt" ett djur. Men de hängde en "markost" i ta- ket över kon, när maran blev för farlig, å då blev hon sittande i den. En "markost" var som en stor boll, som växte på träden i skogen. Det var en gren, som hade växt ihop till en "marost". Betesgången Mins inte om någon viss dag då kreaturen släpptes ut första gången på våren. Jag tycker det är som att de släppte ut kreaturen när det blev något på marken att äta. Jag mins att de hade eld över kreatuuren, när de släppte ut dem för att de inte skulle bli "bergtagna". I min barndom brukade vi valla kreaturen i skogar- na, så hade de "hag", som de släppte kreaturen i. Ett hag låg inte långt från gården och det var instängt, så att en slapp att valla. Men för det mesta fick en person följa kreaturen från morgon till kväll. En "hôling" för varje gård. Det var mest 10 o. 15-års barn, som fick vara med kreaturen. Ende- ra en gosse eller en flicka. Kan inte minnas nå- gon särskild dag för betesgångens upphörande. / Det berodde på hur hösten var. Kom kölden och vintern ti- digt så insattes djuren tidigt. När en hade köpt en spädgris, så tog en in grisen i stugan när en kom hem med den. Då fick han vara inne en liten stund för att han skulle trivas.
Från kyndelsmäss till midsommar.
Från kyndelsmäss till midsommar. Dalsland, Rölanda socken. Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hällan, Hökedalen. 1923 Bestämda fest- och märkesdagar. Kyndelsmässodagen. Vid kyndelsmäss ansågs hälften av kreaturens "innestöa" vara förbi, och det gällde att se efter om man hade hälften av fodret kvar. / Droppade det från taken på kyndels- mässdagen, så betydde detta att det skulle bliva ett gott smörår. Jungfru Maria tvättade sina kläder vid denna tid och fördenskull var det såpa i vattnet. Den, som ville ha rena, skinande kläder skulle passa på och tvätta dem vid denna tid. På kyndelsmäss-söndagen skulle var- enda kvinna, såvitt hon orkade, iväg till kyrkan. De som hade mycket lång väg att gå, måste ge sig iväg på lördagsafton och så övernatta hos någon bekant på vägen. Det sades, att skatan lade första pinnen till sitt bo på kyndelsmässdagen. Några märken på denna dag för årets väderlek och fruktbarhet kännes icke till. / Men Pålsmäss var en sådan märkesdag, den första mest betydande för året. Det hette om denna: "Skiner solen denna dag, om inte längre än att man hinner sadla en häst, så skall det bliva ett gott och grödeligt år." Petter Katt. Petter Katt har kastat en het sten i vattnet, hette det. Denna dag var nästan en fest- och glädjedag, det var vårens förelöpare som var kommen. Härefter skulle isen täras av stenar, pinnar och han skulle "ätas" undan för undan. Fyrtio martyrer. Nionde mars var emotsedd med stor / spänning. Den spådde väderleken för fyrtio dygn framåt. Tredje dagen (11:e mars) var den egentliga utslagsgivaren – om det blåste nordan och var kallt de två första dagarna men på tredje dagen kastade om och blev milt, så var detta utslaget; "tredje dagen bryter". I mitten av Martyrerna kunde en smärre ändring komma och därför vänta- des med spänning på denna dag ifall "vin- tern var rasande" Gregoriusdagen. "Gregori gång, natt och dag lika lång." Att springa Gregorius var allmänt i bruk. På morgonen skulle man sätta iväg och springa barfota i is och snö. Ju längre man kunde springa och ju / fortare, desto bättre. Om man sprang riktigt duktigt, så kunde man vara säker på att slippa ifrån "stenbörder" och annan ömhet i fötterna under sommaren. Vårfrudagen. "Vafferdagen" ansågs för den första vår- dagen. Sådan som denna dag var, sådan skulle sommaren i det stora hela bli. Lärkan skulle låta höra sig då; hade hon kommit förr, så hade hon fått "sitta inne". Första april. Att narras på denna dag var allmänt i bruk, och dagen erhöll en festlig munter- het av detta bruk. / "Ärlevintern." Efter sädesärlans hitkomst – någon av de första dagarna i april – skulle det bli en köldknäpp, och denna kallades för "ärlevintern". Adertonde april. Då utgick Fyrtio martyrer, och sedan kunde man vänta mera ostadigt och nyck- fullt väder. Om snöandet i april hette det: "April- snö likasågott som fåragö." "April våt å maj kall, fyller bondens lada all." Första maj. Då maj gick in var det fäst och det / skulle då vara en hel del extra till mat och dryck. Ägg var något ovanligt i mat- väg på den här trakten förr i tiden. (En två à tre höns på varje gård var det van- liga). Men på första maj vankades det ägg och smörgåsar, hembryggat dricka – och supen, ej att förglömma! Man skulle dricka märg i benen, hette det, man behöv- de att bliva stark i vårantiden. Korsmäss. Vid korsmäss blev det en köldknäpp. Nu skakade sig älgkon så kraftigt att hennes kalv föddes. Straxt efter korsmäss skulle göken komma. Om man på fastande mage fick höra göken första gången för året, så blev man "dårad", man blev / illamående. Det hette om göken: "Gal göken från bar kvist, så blir sommaren torr förvisst." Midsommar. Till denna högtid skulle stugorna fejas in- och utvändigt, bl.a. så skulle stenfoten och skorstenen vitlimmas. Unga björkar spikades upp vid dörren och inne i rummen fästades björk- löv uppe vid taket, på muren och kring skåpen. På midsommarafton gick man ut i backarna för att plocka "midsommar- koste", ju flera sorter blommor man kunde få i denna, ju bättre var det. / Ungdomen skulle rå sig själv på midsommarafton, och när de kommit samman i följen, så drogo de iväg till majstångsdansen eller till dans på någon loge. Majstång restes oftast vid något förnämligare ställe i bygden t.ex. vid officersboställena, "herrskapsställe". Majstången var en reslig stång med tvärslå såsom ett kors, den virades med blad och blommor och på tvärarmarna hängdes kransar. Varje ungdom fick hänga på sin medförda krans eller "koste" och det gällde ju att ha så fina sådana som möjligt. När stången var färdig börjades ringdansen, och hela natten förgick under dans, sång och glam – "midsommarnatta ä enga stönn". / Midsommardaggen var den säkras- te boten för skabb. Man sökte upp någon plats i ängen där det var mycket blom- mor och där skulle man rulla sig naken i daggen tidigt på midsommarmorgonen. Många gamla berätta, om huru de blevo av med den förskräckliga skabben genom detta bad i daggen. Fastlag, påsk och pingst. "Sju veckor fasta och sju veckor vår blir det så länge världen står." Med fastans ingång följde en hel del föreskrifter. Att ställa till med dans eller / gillen under fastan var synnerligen hedniskt. Lysning till äktenskap fick heller inte ske. Dymmelveckans dagar hade särskilda namn: köttmåndag, fläsktisdag, klockons- dag (askonsdag), skärtorsdag, långfredag, påsklördag. På klockonsdag fick inte spinnas, ty då blev tråden till rep åt påskkäringarna, sådana som de hade behov av vid färden till Blåkulla. På köttmåndag skulle det kokas kött- soppa, och på fläsktisdag skulle det vara fläsk till middag. Skärtorsdagen hölls såsom "lätthelg". På långfredag gjordes på lagårdsdörrarna kors av krita, på påskafton tjärades kors. / Detta skulle skydda för påskkäringar, som ville in och mjölka eller skada korna, klippa fåren och sådant. På långfredags morgon gällde det att komma fort ur säng, annars blev det ris att få. Man skulle inte trampa barfota på golvet denna dag, ty då fick man bölder under fötterna. Rägn på långfredag bådade en torr sommar. Minsta möjliga arbete skulle utföras i "domleveckan". Storstädningen skulle vara undangjord före denna vecka. Påskaftons middag började karlarna att skjuta, för att skrämma bort häxorna, och på kvällen tände de yngre väldiga bål för att med eldens hjälp hålla "styggelset" på avstånd. Det var liv och rörelse i / bygden på påskkvällen. De yngre, som voro ute med påskbrev fingo vara för- siktiga, så att de inte blevo fångade och igenkända, ty då var det förstört. Påsk- breven voro fullritade med höns, kyck- lingar och ägg, sopar, rakor och smörje- horn och så var det påskrim, förstås. Prov på påskbrevsrim. I. Nu är det påska med buller å bråska, då ska vi ut å rida med vapen vid vår sida. Sopa, raka, smörjehorn sänder jag dig till resedon. Sopan är liten å rakan är kort men smörjan i hornet är tämligen gott. Smörjer du väl, så rider du fort, så mötes vi åt vid Blåkulla port. / II. Jag skulle min smörja koka, men glömde att dörren kroka. In kom galne mor Britta med en kopp kardemumma och en kopp salt, å dä var dä värsta av allt. I påskbreven var det vanligtvis kara- meller, konfekt eller andra godsaker inlag- da. Adressatens titel var "påskgubben, "påskherrn", "påskfröken". På påskkvällen åts alltid ägg och gröt. Den som var ute på påsknatten kunde allt få se många märkliga saker, då var påskkäringarna i farten, och redo fram / genom luften på kvastar eller halm- kärvar. Man måste skydda sig och sina kreatur för de leda påskhäxorna – tjärkorsen på lagårdens dörrar fredade kreaturen. Man trodde, att påskkärin- garna samlades på någon bestämd plats till fest och att den "Stygge" själv då var med. Om en påskkäring under sin luftiga färd blev igenkänd och ro- pad i namn, så föll hon ögonblickligt ned, och vad värre var, hon blev sedan halt för hela sitt liv. Om Blåkulla hade man inte något klart begrepp utan det var "en mystisk ort långt, långt borta". Det lever ännu sägner om häxor och deras fester. Här äro att par i kort- het antecknade. / Det var en påskafton för längesedan som några soldater här från denna trakt lågo i fält nere i Tyskland. De voro inkvarterade hos en gumma. Nu på påskafton tänkte var och en på sitt hem och samtalet kom att röra sig om vem av dem som hade den bästa och trognaste hustrun. En soldat T. var särskilt ivrig att framhålla sin lagvigda, som ett mönster av dygd. "Kan du veta om din hustru är trogen nu när du är så långt borta? Vill du se huru hon har det, så skall jag föra dig hem i natt", utbrast vär- dinnan, som hade lyssnat till soldater- nas samtal och blivit intresserad. T. var med om detta, och på kvällen fick han sätta sig bakom värdinnan på / en halmkärve och så bar det iväg mot norden. "Akta dig, så att du inte fastnar på Göteborgs domkyrkotorn", varnade häxan. När soldaten om natten kom till sitt hem sovo alla och allt var tyst. Då tager soldaten försiktigt ut en föns- terhalva och smyger sig in. Och vad han då får se gör honom rasande. Hustrun sover tillsammans med en främ- mande mansperson. Och på kvällen ha de säkerligen hållit kalas, ty bordet är fullt med mat och godsaker av alla slag. Soldaten som var rysligt hungrig slår sig tyst ned vid bordet och äter sig mätt, sedan ser han sig om i stugan och får se ett par nygjorda kängor stå på soffan. / Nu gick det upp för honom, att den usling som förstörde hans hem och lycka, var grannen – skomakaren. Han gjorde raskt sitt beslut, smög sig tyst ut genom fönstret och tog den ena kängan med sig. Han fick sätta sig upp på halmkärven, och så bar det iväg till Tyskland igen. När tjänstgörningen var slut och han komme hem, skulle hustrun få svara för sin otrohet. Kängan skulle han ha med och visa dem. – – – – Det var i en kvarn som häxorna brukade samlas till fest under påsknatten. En man hade en påsknatt gömt sig i kvarn- vidjan, för att få se om det skulle hända något, och frampå natten började påskkärin- garna att komma, det kom en hel mängd / och till sist kom själve den "Stygge" också. Påskkäringarna hade knyten med sig, och det var smör som de skulle skatta åt "Fursten i ondo". Det var en käring som hade för litet smör och fick till straff att vara "lysekäring", lysa medan de andra festade. Mannen som låg gömd var oförsiktig, och de fingo syn på honom och rusade då förskräckta iväg. Mannen hörde huru de under villervallan ropade åt den "Stygge": "Kvitens för smöret, kvitens för smöret!" På påskdagen kunde man i kyrkan få se påskhäxorna om man lyftade selen från hästen och spottade under den, man / fick då se huru häxorna sutto baklänges i kyrkan, med ryggen mot prästen. När solen på påskmorgon gick upp bugade den sig tre gånger. Var pingstdagen varm skulle som- maren bli kall, trodde man. Arbetslivet under vårhalvåret. Det var en hel del arbeten som skulle göras undan före vårandtidens början. Tunnbrödsbakningen skulle ske "tras" på vår'n, och då skulle det bakas så mycket att det varade till höstbaket före / jul. Av havremjöl bakades papperstunna en meter i diameter stora kakor, vilka gräddades med det samma och sedan lades upp på varandra till höga "ruvor". Bak- ningen började vid 3- à 4-tiden på morgonen och om "bakekäringarna" voro flinka, så blev det en massa kakor under dagen. Det var ett slammer av "kävlen" och ett muntert prat och glam, brödbake- dagen var rent av något festligt. Natur- ligtvis var det något särskilt med det som hände en sådan dag. Kom det någon främmande den dag som man bakade tunnbröd så kallades han för "brödfot", och det var ett lycko- tecken när en sådan kom, det skulle vara lycka och välsignelse under den tid brödet / varade. "Brödfoten" skulle undfägnas och så skulle han hava bröd med sig när han gick. Om kakorna ville reva sig om kävlet så betydde detta, att det på gården snart skulle bliva att linda småbarn. Den sista kakan skulle bakas åt hästen, den var tjockare än de andra och kallades hästläfsa. Det var många märken för tiden då sådden skulle börjas. Göktytan och gulärlan visade sig när rätta tiden var för handen. Det var en liten fest som kallades "börjebete" när vårarbetena tog sin början. Vårandtiden, som kal- lades för "plogen" eller "plogane", räckte i många veckor, ty åkern handhackades / för det mesta, och detta var ett arbete som behövde både tid och krafter. Såkakan, som var bakad om jul, tog man fram vid "börjebetet", hästen skulle ha en smakbit av denna kaka. Ärterna skulle sås först, man skulle vara mån om att få ut dem tidigt. Vid Erik skulle linet sås. Och på denna dag brukades det att bada och tvätta hästarna. Vid Urban skulle all sådd vara avslutad. "Den som sår efter Urbani ti', får store ax men lite i." Man trodde, att tegarna skulle kunna bära bättre skörder om man skaffade jord från kyrkogården och strödde ut på dem. Men att taga jord på detta sätt var inte hederligt och många voro de som / bittert ångrade sin "synd". På Valborgsmässodagen eller vid kors- mäss skulle kreaturen ut på bete. Det kunde hända att trollen voro framme och bedrevo sitt iltyg, kreaturen kun- de vara omöjliga att få hem, och då hade de blivit "häfta av troll". Man fick försöka att driva bort trollen genom att skjuta över kreaturen. I bergen kunde man hitta en underlig "metall", hårdare än allt annat och konstig formad som man kallade "bergesmi", och lade man denna i bösspipan då man sköt, så verkade det på trollen så att de funno för gott att ge sig av. På Kristi himmelsfärdsdag "drogs medda", och det var hölingarnas glädjedag. / Korna behängdes med kransar, och de yngsta fingo namn. Skällorna hängdes nu på – före "drag medda" fick inga skäl- lor komma i bruk. När kossorna kom- mo hem, så fingo de mjölkeblom (kabbeleka) och mjöl i sin bytta, och i denna låg det även ett ägg åt hölingen som fick äta sin middag ute denna dag. Man trodde, att jättarna som bodde i de stora bergen även hade kreatur, stora hjordar, och att dessa voro ute på bete om natten. Många har berättat om huru de hört jättekornas skällor och jättarnas lock under natten. Väderleksmärken och annat. Första söndagen i advent visade väder- / leken för vårandtiden; andra söndagen för slåttern; tredje söndagen för skårn; fjärde söndagen för hösten. Nedanets sista torsdag är märkesdag för nästkommande ny. Lördagsny är sällan gott, hette det, det bådar kyla och rusk för hela nyet. "Måndag krank gör hela veckan blank." Långa alhängen spådde grödeligt år, men korta kallades hungerknopp. "Mars med sitt skägg lockar barnen om vägg, april med sitt skinn skrämmer barnen in." När kråkan kom tillbaka från "sille- bygden" då var fläsket från höstslaktet spiket. "Kråkan ä så go som en orre när ho kommer frå sillebygda", hette det.