Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tjugondag Knut
Eljest hade de för sig att tjugondag Knut skulle ju- len ut. Då sopade de ut julen. Då fick karlarna ta på sig blaggarnsskjorta, och så fick de börja med att äta grovt bröd igen.
Annandag jul
Annandag jul var de ute och red Staffan. De gick ald- rig av hästarna då. De satt på hästarna och sjöng: idag, idag är andag jul tackom vi så gärna dä ä dä vi rider Staffan för allt för den ljusa stjärnan. Staffan var en stalledräng tackom vi så gärna. Han vattna sina fålar fem allt för den ljusa stjärna. Vi ser på eran korssten gul, att eran doter har lupit ful, vi se på eran korssten vit, för eran doter red vi hit. / De skulle ha mat och fägnad. Husets folk gick ut till dem med det. Överallt fick de brännvin. En del datt av hästarna till slut. Nej, hemma brukade de inte måka i andras lagårdar. Skulle inte det vara om julkvällen det? Känner inte till årsgång.
Tomtar
På ett ställe hade de en tomte och allt var så ordentligt och bra, och kreaturen voro feta och välskötta. Varje jul band de ett par vantar, som tomten skulle ha på julkvällen. De skulle ligga på huggkobben och grötfatet skulle stå bredvid. Men sonen där läste till präst och han tyckte detta var hedniskt bruk och vantro. Han tog vantarna och gömde undan dem i en låda. Efter den tiden började det bli förfall på gården, boskapen blev mager och ville inte trivas. Far och mor visste inte om, att de gjort tomten emot på något vis och kunde inte förstå, vad det berodde på. Men så hittade de vantarna i en av sonens lådor och då frågade de honom, varför han gjort så. "Dem skall jag ha, så att jag kan bevisa på yttersta dagen, vad tro I har haft", sa prästen. Detta hörde tomten, och den natten brann ladugården upp.
Vättar?
Det var en skomakare i Ryr, som hade lovat att göra ett par skor färdiga innan jul åt en granne. Men han fick ganska mycket att göra i julveckan, så att han fick därför inte kängerna fär- diga förrän sent på julafton, men då tog han dem och skulle själv gå dit för att lämna dem. På ett ställe i närheten av en kulle som de kallar för Björnekullen skulle han gå över en gammal tomt, men då fick han se att där satt en hel massa små varelser och åto vid / ett dukat bord. Där vågade han där- för inte gå förbi, utan han vände och gick hem ijen. När han kom hem frågade hustrun hans var- för han ej lämnat skorna, men då sade han bara att att han skul- le gå med dem på morgonen, vil- ket han också gjorde.
Julen
Julaftons morgon steg de upp ganska tidigt. Karlarna gick till vedskjulet och högg ved och fruntimren styrde med innesysslorna. Grytan med svinhuvudet skulle sättas på till kokning så tidigt att man kunda dop- pa i den till middagen. Allt arbete skulle vara slut- fört på middagen, då julen ringdes in. Därefter fick intet verkligt arbete uträttas. När svinhuvudet var kokat, så doppade man i grytan. Det skulle vara kokat vid 12-tiden på middagen. Speckeneka (julneken) uppsattes vid middagstiden. Den sattes på en stör vid lagården eller vid ett träd eller grindstolpe. Den gavs åt kreaturen för att också de skulle få julmat. Intet djur vid gården fick förbigås. Julveden höggs dels på lussemorgon och dels på julaf- tons / morgon. På kvällen tog de in ett stort kar, hällde varmt vatten i det och 'löga' sej, så tog de rena underkläder på sig. De badade hela kroppen i karet. Både kvinnor, män och barn badade. Före jul bakade de 'stompar' - småkakor av vörtdeg. De bakades av vetemjöl, om inte sådant mjöl fanns så bakade man det brödet av siktat rågmjöl. De där "stompene" krusades i kanterna, så att de ble- vo fina. 'Julbrödet' skulle ligga på bordet när julen ringdes in. Först lades en bra stor kaka på den 'stompene'. Jag vill minnas att det var en 'stomp' för var och en i huset. Överst lades julosten. 'Julhôgen' låg mitt på bordet. Och den skulle ligga över juldagarna. 'Julstom- pene' skulle gömmas till 'stomponsdan', ons- dagen i dymmelveckan. Mor grävde ned dem i rågbingen. Nämnda dag grävdes de fram och så gjorde man kalas på dem. Men de voro nu så hårda att de måste lösas upp i / dricka, öl eller mjölk, innan man kunde äta dem. Kreaturen och fåglarna skulle ha med av välfäg- naden julkvällen. Mor gav kreaturen av julbrö- det och så smulade hon sönder litet bröd och lade vid speckeneken åt fåglarna. Ingen bestämd tid eller dag då de tog ned jul- kärven men då man tog ned den kastades den inte bort utan man gömde på den, ty de ha- de för sig att de skulle ge kon av den, innan de for till tjur med henne för att det skul- le bli lyckosamt med kalvningen. Grishuvudet skulle kokas så helt som möj- ligt, ty det skulle stå helt på bordet och så skar man skivor av det allt efter som man ville ha. På julkvällen tändes en 'reseld' i spisen. Den skulle värma stugan julnatten. Kreaturen fick bättre foder julkvällen. Då fick de var sin vandel gott hö. Till julkvällen åt vi endast risgrynsgröt i / mitt föräldrahem. Ingen fisk förekom. Man drog alltid för fönstren medan man åt julkvällen, ty om vargen kom och tittade in genom fönstret på julbordet skulle det bli stor olycka. Om någon vågade gå ut och se på fönstret under det julkvällen avåts, så kunde han få se, om någon av familjen skulle dö under året. Den som skulle dö satt huvudlös. Mor stöpte ett ljus, som liknade en krona. Det var ett ljus för varje medlem i familjen. Det ljuset tändes på julkvällen och ställdes på julbordet. Dens ljus som brunnit fortast ned skulle dö först. Det märket hade de i mitt barndomshem. Annandag jul tidigt på morgonen tog de ut häs- tarna och 'red Staffan'. Vet inte annat än att de red från stuga till stuga och sjöng. Då blev de trakterade i stugorna. Det var mest brännvin de blev bjudna på. När som helst under de första juldagarna var man / ute och gick 'julebock'. Flickorna togo på sig karl- kläder och pojkarna fruntimmerskläder, så dol- de de ansiktet med att sätta fårskinnslappar över det. Så gick de in i stugorna och pratade. Ju gal- nare de kunde vara att prata desto bättre var det. Ibland kunde sällskapet bestå av fyra och fem och i somliga sällskap var det endast ett par, som skulle föreställa en gammal gub- be och hans gamla gumma. Så snart tredjedagjul var inne, började man med jul- kalasen. Då bjöd grannarna varandra undan för undan. Både gamla och unga voro tillsammans då. De äldre karlarna pratade med varandra eller spelade kort. De yngre av båda könen dansa- de. Även de äldre deltog i dansen. Julen tog slut den 13 januari. Från julafton och fram till den dagen skulle man inte baka något eller koka något sovel. Det som i matväg la- gades före jul skulle räcka till tjugondag Knut. När de tog det sista av brännvinet, sovlet eller / brödet sade de att de 'söp, sopa eller bar ut julen. De 'gjorde slätt'. Mormor klädde väggarna till julen. Hon hade en särskild väv liggande för det ändamålet. Det var en vit linneväv. Den var jämt så stor att den rack över väggarna. Andra brukade sätta la- kan på väggarna. Man gav tomten gröt och vantar julkvällen. En gumma från Sund hade kommit för tidigt till 'julottekyrkan'. Hon kom medan de döda ha- de gudstjänst. Det skulle vara kl. 4 julmor- gonen. Hon kände igen många som satt i bän- karna. Men så kom det en kvinna fram till henne och sade: 'Du måste skynda dig ut in- nan det blir slut. Hon sprang strax, men scha- len blev sittande i dörren.
Julens mellandagar
Julbocken det börja bestämt inte förste jula, förrän efteråt. Det var en som klädde ut se te julebock. Han hade horn på se och gick på fyrefötter. Så gick di omkring i stö- vene och hade en donk mä se, och di fick brännevin efter som di hade ra te gi dom. Och mat också. Och sen gjorde di bal på di grejene som di hade tiggt ihop. Det kunde di hålla på och tigga i fjorton dar. Di hade en visa och sjöng, men jag minns inte riktigt. Det bodde ena änka i Amorialand, " " " " " " Hon hade en bock som aldrig drack vann. Men så hände det sig allt sent en julekväll, att bocken han var kommen i bondens säng. - - - - - Den bocken han gav sig i sjön till att söm. Så sömde han över till Amorialand. / Och när han kom i land fick han ett glas öl och brännvin och pengar till överflöd.
Svår snövinter
1838 var det en förfärlig snövinter. Det snödde från onsdan före jul till ons- dan före vafferdan. Alla hus i Eckre låg alldeles ihop då, och ingen kunde komma ifrån byn ut till vägen. Di fick gräva u n d e r snön från boningshusa till lagårn. Så hade di inte nog bränsle hemma utan skulle försöka gå till skogen och ta hem ved. Di hade skarbogar på sig, det var ett slags snöskor, med ett par bräder under var fot. Men snön låg så högt i skogen, så di fick ant än toppar. Di kunde inte komma ner och huga rota. Så när snön smält på sommarn, så såg skogen så rolig ut, för di hade huggt av alla topparna på träna. Den 17 maj skotta di upp landsvägen det året.
Påsk
Påskafton brukade en del här i Dalen slå fast en skära vid föjsdörren, så att påskkärringarna skulle skä- ra sig, när de ville gå in och klippa fåren vid öronen. När fastlagen gick in skulle man ta reda på 'stompene' från julen. Kurvemåndan skulle man äta den korv man gjort av julegrisen, fläsketisdan åt man fläsk av julgrisen till middag, 'stompeonsdan' åt man upp 'stompane' som gömts från julbordet. Då kokades 'ölost' (öl och mjölk tillsammans) och så blöttes brödet i det eller doppades i ölosten, 'askonsdan' kokade man lut av aska och tvättade kläder. 'Läfsefrädan' skulle man äta av det läfsebröd som man bakat till julen. Samma dag kallades också 'långfrädan'. På morgo- nen blev man risad med en vidja, om man / inte kom upp tidigt. Samma dags morgon brukade man röka stugan med ene. Man höll en brinnande kvist ut i rummet och rökade. Namn på hela veckan: 'Dom- levecka'. Påskdagen kallades "köttsöndan" då skulle det vara extra med kött till måltiderna. 'Smörlör- dan' (påskafton) åt man smörgås och ägg. Så åt man påskekorven till påskdagsmiddag. Den korven var gjord av kött, fläsk, och korngryn samt riven potatis. På långfredagen fick vi inte äta mjölk. Man ko- kade en potatisgryta, stötte potatisen och bakade en pannkaka. Denna pannkaka uppstektes i fläsk- flott så fick vi spisa den långfredagsmorgon. Det var så bestämt i mitt föräldrahem med all- ting i påskveckan. I den veckan spann inte man varken ull, lin eller 'blår'. Rocken skulle stå stilla. Det hette att man 'åt opp jula' under domlevecka. Fram emot kvällen började de skjuta det var på påsk- afton. Det var en gammal sed. De höllo på till / långt inpå påskenatten. En del ville väl hålla sig vakna för att vakta fähusen för påskkäringar att de inte kom åt att stjäla bort kreaturen. Påskkvällen sparang de unga och andra och kastade påske- brev. Numera är det barnen som springer omkring. Minns inte att någon utklädsel förekom. Det var bara då de 'gick julbock' på julen.
Julafton
På logen vet jag inte om någon brukade ha något ar- bete för sig på morgonen, om inte att ställa iordning hövåndler åt kreaturen, men på vedbacken var ganska vanligt att karlarna höll till, för det skul- le ju vara så mycken julved. Den skulle räc- ka fram till nyår, om det var riktigt. Bäst var det, om en slapp att hugga ved förrän efter jul. Vanlig råghalm bars in i stugan. Om denna inbär- ning gick till på något särskilt sätt, vet jag inte. Jag minns ju inte något vidare till det själv. Men halm hade de på golvet. Och den skulle vara inne för att Jesusbarnet hade legat på hö å strå i Betlehem. På den tiden fick de inte slösa med hal- men utan den bars tillbaka till ladugården så att korna fick äta upp den. / En "julbock" gjordes av halm. Den stod under julbor- det. Men det var väl mest för att barnen skulle ha något att titta på. Julgran var inte vanlig förrän på 1870-talet. Det var väl en och annan som hade förut, men det var i förmögnare hus, i prästgårdar och på herr- gårdar. Till julen bakades både grov å fin kaka och jullimpa, vörtlimpa. Om en inte fick titta under julbordet vet jag inte, men en fick rakt inte lysa under bordet. Det skul- le bli ovänskap innan årets slut. Om julafton på kvällen kastades råghalmstrå i taket. Meningen med det var att en skulle se hur många snes råg det skulle bli nästa åt. Så många strå en fick att fastna i taket, så många snes råg skulle en få. Kreaturen fick särskilt foder. De fick en extra hövandel var sig av det bästa hö som fanns på gården. Det var meningen, att de skulle veta om att / det var jul. När de fick denna julfägnad så skulle en säga: "Ät väl, trivs väl, lägg hulle på ra- va, det är julekväl i kväll." Två julljus stöptes. De skulle brinna om julkväl- len, men jag tror inte de fick brinna ut, för de var bra till allting sedan. Fick man ont så smörjde man sig med dem, å jag tror att kreaturen fick smaka på dem ibland också. Julbrasan bestod av ren kluven ved. Björkved bru- kade de ha till den, för att hon skulle brinna grant. Benämning: juleld, julbrase.
Lucia
På lussottan steg man upp tidigt. Då skul- le man upp och ha kalas. Den som steg upp först tog en björkvidja och risade de andra med. De skulle in- te få ligga längre. När mor hade givit oss kaffe så gick hon till lagårn och gav kreaturen var sin vandel hö. Det var inte så många gånger på året som kreaturen fick smaka hö, men på lusse skul- le de ha. Och för att de skulle känna välfägnaden riktigt, så talade hon om för var och en ko att det var lusse. På aftonen dagen före lusse kokade mor en gryta med sovel. Det fick inte ätas på kvällen. Först på morgonen kalasade man med det. Särskilt åt man mycket fläsk den morgonen. Så gick man ut till vedskjulet och högg ved vid lyktskenet. / Mor bakade "stompar" som delades ut till var och en lussemorgon. Stompar låg också på julbordet undan julen. Ett kors låg på bordet på mor- gonen. Det var bakat av bättre mjöl. Det skul- le även ligga på julbordet. Minns inga särskilda seder. Lussebrur minns jag inte.
Jul
När ve for hem från julottan skulle ve allti köre i kapp. Den som kom först skulle bli först färdig mä alltia om vår'n.
Jul
Mor var alltid så rädd för att kreaturen skulle få något i sig av "spekkeneken"(julkärven).Om en blospeke (ett slags fågel) hade suttit i neken skulle kreaturen få rödsjukan. Hon brukade där- för alltid ta ned den i god tid och bränna upp den.
Julen
En del tog in halm om julkvällen och strödde över golvet. Den låg på golvet under de första jul- dagarna. Det var så rysligt noga med att när den togs bort att man fick varje strå med. Och halmen bars till ladugården. Den skulle kreaturen äta upp. Man le- tade noga på golvet, och om man fann korn på golvet efter halmen fick man "svâr" gröda nästa år. Ju fler korn man fann, desto bättre var det. På vissa ställen hackades granris och ströddes på golvet i stället för halmen. Halmen skulle vara på golvet, när kyrkklockorna ringde in julen. De hade en "fâbel" med det att man skulle man skulle gå ut på fönstret och se in. Fick man då se någon sitta utan huvud vid bordet, så skulle den dö innan nästa julkväll. / "Julnek" uppsattes åt fåglarna. Den uppsattes vid middagstiden. Brukade sätta en vid stugan och en vid lagårn. Så brukade far. På kvällen intogs ett kar fullt med vatten. Först tvättade sig de äldre mycket noga sedan fick bar- nen kläda av sig och bada. Såg inte julgran i min barndom. På annandag jul på morgonen kom de ridande på häs- tar och somliga red rätt in i stugan. Två rytta- re kunde följas åt och rida in. De gjorde så om inte någon kom ut och låtsades veta om dem. De sjöng. De trakterades med brännvin. De kal- lades för Stefaniriddare och ritten kallades Stefaniriing.