Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Åskan var trollens värsta fiende. Trollen ansågos även här på trakten ha varit fula, gamla och rika. "Rik som ett troll," säger man.
Naturföremål
Helsjön botade fullt så bra, innan det blev badhus där. Tofta-Karl kom dit med en krycka under var arm. Han ba- dade och klente in sej med gyttja och lät den torka, och se´n var han i och tvättade av sej den. Och han drack av vattnet. Han var där en liten tid var sommar tre år i slängen, och sen var han fullkomligt bra. Här var t.o.m. smålänningar som bodde på vår nattstuga, 13,14 stycken. De tog med sej gyttja från sjön och hade rullat den i långa stänger och åt den som bröd och sköljde ner den med vatten från sjön. Andra rörde ut gyttjan i vattnet och drack det som grogg. Det fanns en sjöjungfru i Helsjön; jag minns inte hur många år det var emellan att hon visade sej där. Hon sim- made som en vanlig fröken i sjön och det långa håret fladdra! / Mitt för där skollärare Bergstrand bor nu gick de i, när de skulle bada. Då kastade vi i var sin liten peng, som sjö- jungfrun skulle få. Folk vågade aldrig ta upp sådana pengar, men gubben Eliasson, Bergstrands svärfar, plockade upp mån- ga pengar där, och det fick han aldrig ont av. Ett rös låg strax utanför där Bergstrand bor nu. Det var en karl från Rammedal, som fått någon sjukdom och dött där. Jag var liten då, så det är nog sexti år se´n. Där kasta- de folk pinnar, rötter och stenar, och se´n jag blev så pass, kastade jag alltid en pinne, när jag gick förbi, i det röset, jag med. De kastade, för att han (den döde) inte skulle röra dem.
Naturföremål.
Varpet strax ovanrostorp i Idala - där hade en karl från Varekulla kört ihjäl sej i mina föräldrars tid. Där hade de kastat ihop ett väldigt stort rös av kulestenar, för var och en skulle kasta en sten röset, när han gick förbi. Var det vinter och snöigt, tog de pinnar på träden och kastade där. Det var för att de kunde bli kramade av den döde annars, och så skulle det vara en åminnelse. Och på Skäre skog var ett stenrös på den platsen, där Sten- stôvegubben sköt en annan karl, som skulle gå och fiska.
Naturföremål.
Vattnet i Helsjön var särskilt hälsosamt klockan på natten, när alla fåglarna var tysta. Mycket folk badade där, för det skulle vara hälsosamt, och tog bra och smörjade på sej - och det var många, som blev friska där. Förr skulle ungdomen till Helsjön om pingst. Där hade de tält och granrishyddor, som de bodde i. De skulle lägga några styvrar i sjön, när de badade eller tog av vattnet där. Det var la till sjöfrua. Folk var rädda för att ta någon av de pengarna, men svärfar till skollärare Bergstrand tog upp många och fick aldrig något ont av det.
Naturföremål.
Det fanns ett stort stenrös på Gamle Hultabacken änna intill körvägen. De kallade det för varpet. En bonde hade varit i sko- gen efter ett timmerlass och de hade hittat honom död på den platsen. Det var så länge sedan, så ingen av mina förfäder kun- de minnas honom. Var och en skulle kasta en sten där, för att hans ande inte skulle ha någon makt med en. Det var flera häs- talass sten på bara berget. Det var en jätte på Texelberget. Han skulle kasta en sten mot Idala kyrka. Den gick utåt Kärrakulla och blev liggande där. Jät- ten hade tagit den i strumpebandet och kastat den.
Naturföremål
I Anders Edvins hage på Idala skog ör ett stort stenrös. Det var en som var bonde till Vetters i Stockared, han var full och hade lagt sej där och blivit funnen död. Det var säkert nå- got efter 1850. Där skulle alla kasta en sten, när de gick förbi. Var det fruset eller mycket snö, bröt de kvistar av träden och kastade där. Det gjorde de för att det skulle vara ett minne och för att om de föraktade en sådan plats, så gick det illa för dem. Där har jag stannat många gånger och lagt en sten eller kvist.
Naturföremål.
Ett helt brudfölje har drunknat i Hällesjö. De red på isen och den brast. Se´n har folk mycket varit där med sjuka hästar, de skulle bli bra av att dricka i sjön. Då kas- tade de alltid styvrar i sjön. Staffans ryttare brukade rida till Hällesjö och vattna sina hästar. (Känner intet annat stenrös över död man än det av många omvittnade vid Hällesjö (Helsjön). Känner ej till benämningen varp.)
Husdjur.
Ville inte kon till tjur, skulle de ge henne rågmjöl. (ej bränd havre eller jordäpple.) I Stockared var en man som var till redo att dänga en bytta kallt vatten i änden på märra, när hingsten gått av henne. Vita hästar ville de inte ha - de är laja att hålla rena. Svarta kor hade de inte här förr - de tyckte inte de var vackra. Uppåt Mark band de remsor med krut i runt halsen på får- räven vill inte åt krut, sa de. Bin - somliga stänkte vatten på dem eller försökte förvilla dem med att slå på en panna så satte de sej. Vid Helsjön bor en man, som har sågat av en stock med en bisvärm och tatt hem. Blomstersvärmen är den förste svärmen. Den andre kallades y- ding. Ibland kan blomstersvärmen svärma. Den kallas för gyllingen.
Husdjurens sjukdomar.
Förstoppning - man skulle gni kreaturet på sidorna med halm. Korsförlamning fick hästar- intet medel däremot. Rösjuka - man skulle ge kreaturet en tjärad sill. (ej eget urin). Mista dröpjet - då tog man från ett annat kreatur det det sköt upp gav det sjuka. Men vad sjukdom ett kreatur än har, så dröpjar det inte. Smult och ister har de gett kreatur, som inte haft ordentlig av- föring. Olsten har de och gett in mot förstoppning. Svinasjuka, svemling, fallandesjuka fick griser - suggan hade sett något och blivit rädd, när hon var med griserna. Kastsjuka - om de hade en bock eller get i lagårn, skulle inte korna kasta. Så hade de i Backa härom året. Röschlevisleblåsna - då rökade de dem med skinn av rösch- levissler (vesslor.) / Trollsskott var det tal om. Sånt trodde de att besvärligt folk skic- kade ut. Inkar kallades os - de band tagel om dem för att de skulle lossna och falla dän. Det har talats om att djur begravts levande för att göra slut på sjuklig i lagård. Vet inget exempel.
Slakt.
De skulle alltid slakta svin på natten förr. Jag vet inte varför de skulle göra det så tidigt, men det kanske var för att inte barnen skulle vara med, då kunde de leka slaktare och slak- ta varandra sen. Svinotta. De fick inte säga "hår", för då skulle de inte lossna. På hjärtat skar de bort ullsöra, för det var inte dugligt. Förr nyttjade de inte lungorna till mat, sa de gamle. Lung- orna skulle aldrig nyttjas till människoföda utan skulle häng- as upp i träd. Gallert torkade de förr och strök på, när de fick frostskador. Meltera av svin nyttjades till korvmat, men inte av nöt. Kom småherla och ville vara med, när de slaktade, kunde de skicka dem till något ställe för att låna ett rumpedra eller sängabôr. / Kons magar: Vomma, pjälten - slanta kallas den lappamagen också. Nätmagen kallade de ruta. Blåtarma var de små, stor- tarma och bunnen.
Jakt.
Sköt man en katt, blev det otur med bössan. då skulle man skjuta ut en liten orm ur bösspipan, så skulle lyckan komma igen. Mötte man en käring, när man skulle ut och jaga, blev det otur. Men bara man kunde reta henne och få henne arg, gjorde det inget (att man mött henne). De gick på orrspel om våren; då låg de i riskoja eller skyttskoja och passade orrarna. I Munkstorp marker sprang en hare, som Landa skyttar sköt upp all sin ammunition på utan att träffa. De lånade ben på kyrkogården och använde till lycka med fiske och skyding.
Fiske.
Innan kanalen grävdes här, d.v.s. före 1874. var här så gott om fisk. Jag var med en karl flere gånger och fiskade, när jag var småpojk; han hade fyra metespö, och det nappade och han drog upp så till han hade lagt ut dem. Han kunde få ett helt pund fisk, medan jag inte fick ett napp. Det sa de skulle bero på att han hade lånat ett ben på kyrkogården, som han hade insytt i något klädesplagg. Han brydde sej aldrig om att jag klev över hans metestänger.
Fiske.
Man skulle börja meta när som alelövet är så stort som ålaöre. Man skulle spotta på masken och säga: "Lycka te!" Tattare stod efter ån och metade. De ville inte att någon skulle kliva över deras metestänger; då skulle det inte bli någon lycka mä´t.