Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När näcken lärde någon att spela, tillgick det så: Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade näcken dit en till som var så lik den förra, att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som näcken själv genast, men tog han däremot näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att näcken dödade den personen.
Spöksägner
De dödas julotta, ja, det har jag hört. Det var ett fruntimmer som hade sett ljuset i kyrkan; hon hade ingen klocka, och hon kom för bittida. Då var det ett av fruntimrena, som viskade till henne: "När du går ut, så tar de kåban av dej, och då ska du låta kåban följa med !" Hon skyndade sej ut, och de döda kom efter och tog av henne kåban. När det blev da´n, var den nopad så att det låg en liten bit på var grav.
Spökeri
På Balgö hade drivit i land en drunknad sjöman, och han hade ett skrin med pengar bundet fast vid sej. Det var ena som tjänte piga här sedan. Hon såg honom aldrig, men hennes medtjä- nare såg honom. När de gick och mejade säd, gick han i ijämte. En kväll låg de bägge pigorna i sin säng och bonden och hans hustru låg i sin säng. Hu som nötta se´ t. (Hon som brukade se spöket) började ropa: "Nu kommer´t, nu kommer´t", och så vände hon sej mot väggen och tryckte dyna mellan knäna. Spöket kom fram till sängen och började töja i täcket, men hon höll fast i det. Rätt som det var tog de ett hårt tag i ena sidan på henne och sen försvann det tvärt. Men pigan svimmade. (Nej, jag har inte hört att hon fick något märke i sidan.) De hade bud på en gammal knekt att han skulle leta upp / liket och ta bort spöket. Han hittade liket och lagade att det kom till kyrkogården, och sedan såg de aldrig till spöket mer. Pigan hade varit hos en präst, och han hade sagt, att hon skulle fråga vad han gick efter, men det tordes hon inte.
Spökeri
På Balgö var ett spöge. Det var ett lik som hade drivit i land och någon hade plundrat det och lagt över det, så det inte skulle röjas. Men folket fick inte vara i fred för spöget. De hörde när det kom in, och det kunde ta "påbröjsla" (täcket e.d.) och kasta av dem. Till slut var det en karl som frågade vad det ville. "Jag vill ha mina strumpor och strumpefiler, min röde rock å min halseknapp, å jag vill åt Kristi jord," svarade det. Karlen följde med det ut, och när det kommit till den platsen, där liket låg, blev det (spöget) borte där. De grävde upp liket och fick det åt kyrkogården, och sen slutade det att spöga.
Spökeri
Det var en man här i byn som dog när jag var liten. Harugglan skrattade om nätterna; det trodde de var den döde mannen, som skrek och spöga´, han hade varit så ogudaktig. Men här for smålänningar, och de visste var det var. De sa att de var haruggan. I Veddige på ett ställe var det en hustru, som dog, och mannen gifte om sej, så att barnen fick en stemor. Hon var inte snäll mot barnen och det blev skrivet falskt på något papper. Sedan kom den döda och böstade på dörren om nätterna. Till slut öppnade hustrun på dörren en natt och sa: "Det som är gjort galet här, det ska rättas." Hon slutade gå.
Spökeri
Det var spökeri på Balgö före min tid. Far talte om det. Det var en sjöman som kom i land, hade förlist. Han var inte rik- tigt död och innan han dog, sa´ han att om de lagade att han kom Kristi jord, så fick de ta det han hade. Men när han var död, grävde de ner honom någonstans på ön och behöll allt han hade. Men sen fick de aldrig någon ro. Det var en piga häri- från landet, som tjänade hos en bonde därute, och hon var i syne och såg den döde sjömannen nästan varenda kväll. De sa att han kom in i stallet om nätterna och la sej på hästarna, så de blev så svetta att skummet datt av dem. Men så kom en finne till Balgö för att ta reda på vad det berodde på att de aldrig fick någon ro. Han gick rakt på en fläck ute i markerna och stack ner sin käpp i jor- den och sa: "Här ligger något som I ska gräva upp och föra / dit det skall vara ". Han visste inte vad det var som var nedgravat där. De gjorde som finnen sagt och sen blev det lugnt. Densamma finnen var i Årnäs på ett ställe. Där hade en hust- ru dött, och mannen var var inte snäll mot barnen. Det blev ingen ro där om nätterna. Han talte med finnen om detta. Finnen ställde fram hustrun i en skål med vatten, och när mannen fick se den bilden, svimmade han.
Spökeri
De var i Tjäråsen, en stor skog i Bellefors. Där låg ett ställe mitt uppe i skogen, de kallade de Stubbes. En son på det stäl- let - han hette Gustav - gick till en vindfälla med höga rötter inne i skogen och sköt sej där- knöt en sno i trycket och satte foten i. Den sa de gick igen. Han blev begraven på kyrko- gården i Bellefors, men ändå gick han igen, och flera hade mött honom och känt igen honom. På sådana ställen skulle de ovillkorligen ha något med sig och kasta. Det skulle skydda dem ifrån den där onde anden.
Spökeri
Det värsta spökeriet här har varit var på Balgö. Det var ett fartyg som förliste och liket av en sjöman flöt i land. En av bönderna på Balgö - de kallade honom Pål-Ola - och hans drängar hittade liket och de fann en lapp, och på den hade sjömannen skrivit, att han ville bli begraven i Kristi jord och att den som förde honom till kyrkogården fick behålla det han hade. De gräv- de ner liket i sanden och tog både klädeerna och allt annat de fann i dem. Men sedan blev det et sådant spökeri i deras hus. De fick inte behålla påbråjsla (påbudslan) om nätterna, när de låg. Fruntimmerna hade blomkvastar i barmen, och det ryckte ifrån dem dem. Och de löste kreaturen i lagården. Det hade det en klok gubbe från Grimmared att han skulle göra bort spökeriet. Jag var väl femton år då. Far och vi satt och skämtade om det och undrade, om gubben skulle kunna / göra något. Då blev det ett dunder över oss så förskräckligt. Det var säkert den döde sjömannen som hade en ssådan makt. Men så kom en finne hit och min bror och jag rodde honom över till Balgö. På natten träffade finnen sjömannen, som sa: "Jag vill ha mon röde rock, mina strumpor och mina strumpefiler." Sedan frågade finnen honom, varför han gick igen och spökade, och då svarade han, att de hade ta- git det han hade men att de inte hade forslat honom till Kristi jord. Så ville finnen veta, var de hade begravt honom, och då följde den döde med honom ut till stranden och visade var han var nedgrävd, och där satte finnen sin käpp. Dagen därpå tog finnen med sej bonden och hans drängar och grävde upp sjömannen, och sen forslade de skelettet till kyr- kogården i Torpa nattetid, för att det inte skulle oberveras. De hade inte någon präst till att läsa över det, och det behöv- det inte heller. Sedan var det slut med spökeriet på Balgö. Det är nog trettiofem år sedan nu. Samme finne var i Årnäs. Där hade en hustru dött och bonden hade tyckt bättre om pigan och gifte om sej med / med henne och de fick barn ihop. Men han var orättvis emot de barnen, han hade med den första hustrun, och därför gick hon igen och spökade. Finnen talade med henne, och se´n sa´ han åt bonden, att haan fick göra rätt mot sina första barn, så skulle det bli lugnt. Och det behövdes inte mer, än att han gav dem det de hade rättighet att få, så slutade deras mor upp med sitt spökeri.
Mara
Mara - det var ett tal att här skulle vara sådana, som vöre mara. Det var ett "olsle" . "Långt och kallt te Knäre´," det skulle en mara ha sagt. Knäred - det är borte vid Små- landsgränsen.
Mara
Mara hade somliga ont av. Det skulle vara sådana, som blivit för- skjutna av sina fästemän, de blev maror och kom och plågade karlar om nätterna. (Känner ingen berättare om maran som katt eller om äktenskap med maran.) Har aldrig hört talas om varulv.
Årsgång
Smålingar hade ofta nattkvarter hos oss i min barndom, när de körde till (eller från) Göteborg. En gång berättade en smålänning, hur de gick årsgång. Det var en som var ute nyårsnatten. Först gick han till kyrkogården och gick runt kyrkan tre gånger. Se´n fick han se alla gravar uppkastade, som skulle bli uppkastade det året.. Och när han kom hem emot sin gård, mötte han en likfärd, och han såg alla sina släktingar och sin hustru; hon gick allra sist och grät så vådligt. Då förstod han, att hon skulle dö det året, och hon gjorde så med. Han hade sett en åker med så grant korn på, sa han, så han han hade aldrig sett så grant korn. Men bonden, som ägde om den åkern sa, "Då har du allt sett fel, för på den åkern har jag satt råg." Men rågen gick ut, och bonden plöjde upp åkern på våren och sådde korn, så det slog allt in, det med.
Gåtor
1. Hurtig, hurtig, snäll ibland de mindre profeter. du är en profet snäll, säg mig vad du heter ! Pappa är ju inte skuren, men två gånger födder i buren, med ögon, öron, hatt och skägg, rött som blodiga tårar. Strumpor å skor drager han ej, men han haver båder stövlar och spårar. Å hustrun tager han i sin famn mitt för prästens näsa. Svar. tuppen / 2. Dä stod en man på tientärta å kallte på sin rosenberta: släpp ut vår sniensnärta, för det kommer ? - ? - ? tar bort våra damerskvinner ! Svar: Bonden stod på harven och ropade till hustru att hon skulle släppa ut hunden, ty en räv kom och ville ta fåren. 3. Lella, lella lätta hoppa över stätta mä fem vida käppa ! Svar: Fåret med fyra ben och en svans. 4. Vit som en svan, svart som en ramm hoppar som en hare å går som en man. Svar: Skatan. / 5. Vit som ett ägg, räcker runt kring en kyrkevägg. Svar: Nystanet. 6. Jag hade liv och levande bar men nu är jag döder och levande bär och svävar över de döda. (Medd. var inte säker på att hon mindes rätt, och tydligen är formuleringen något felaktig.) Svar: Skeppet. 7. Ett fähus fullt med vita kor och en röd kalv dansar på floen Svar: Tänderna och tungan. Krämmare (=tattare) kunde så många gåtor. Jg varpå ett ställe på Balgö en kväll, och där var fullt med krämmare. Jag fick lära mej många gåtor utav dem. Men annars var det vanligt förr, när en hoper ungdom kom tillsammans, att de "sa´ gåter", men det mesta var fula, och såna vill jag inte tänka på. / 8. Lelle lulle låg på tak trilla´ ner och slog sej bak, ingen man i detta land lelle lulle laga kan. 9. Va ä dä som gapar över vatten men aldrig får en tår ? Svar: Koskällan. 10. Dä ffnns i sola men ine i måne, dä finns i Halland men inte i Skåne, dä finns i ändan på Daniel. Svar: boktaven l. 11. Två små grå ligga å klå, en unner å en på, å lellegubben står. Svar: Maltkvarnen 12. Där stod en man uppå e tuva mä gröner tröja å röer luva,. Jag säjer hans namn, men ti still. Svar: tisteln. / 13. Det var en som blev dömder av med livet, men han skulle bli be- nådad, om han kunde säga en gata som ingen kunde gissa. Han sa: Ut gick rådlös, in kom råd, femtan tungor i huvudskulten låg - Men det var en visa om det. Det var bara en gubbe här i byn, som kunde sjunga den, och jag hörde den bara två gånger och det är ö- ver sexti år sen: - - - Va ä vitare än svanen, - Änglarna ä vitaren än svanen, åskan ropar högare än tranan. - Var firar man den präktigaste jul ? - - I himlen firar men den präktigaste jul - "
Ordspråk, ordstäv, talesätt
Gömma heter att ha, sa skål-sigen, när han stoppade skinnbyxorna i oxa (det var där taket ligger intill väggen.) "Många tacker, långa som hacker, de skulle vara mycket länger, de skulle vara som humlestänger.