Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Förtrollningen häves, och personen återfår sin mänskliga gestalt.
Förr i världen kunde de trolla, och då hände sig ofta, att de blevo trollade till vargar, men om man kunde säga namnet på honom, som hade blivit trollad, blev han till folk åter. Så hände sig också en gång, att en käring såg en varg stå bredvid trappan sin och lura genom dörren. Käringen menade då: »Om jag sku veta, att du är Matte, så sku jag giva korven åt dig». Och när hon hade sagt det, blev vargen till folk, och så var det hennes egen son, som hade varit trollad till varg.
Tomten i Styrshult
Min farmor var födder i Kind, i Kalvs socken på en gård som heter Styrshult. Där voro två bönder. Den ene hade en tomte, och den bonden var riker som ett troll. Men den andre, det var min farmorsfar, han hade ingen tomte, han, och han blev utfattig, för tomten drog ifrån honom och till den andre. Men tomten skulle ha gille var julafton, om han skulle trivas. Det skulle vara vitgröt och fisk och ett kvarter brännvin. På det andra stället hos min farmor hade de en gammal gubbe, som levde. Det var således min farmorsfarfar. Och så en julafton, så sa gubben: — Jag ska gå ut på darra (granngårds) loge och se, vad de satt ut till sin tomte. Ja, han gick. Men när han hitte brännvinet, så drack han ur det och pissade i flaskan i stället. När han sen gick in igen, fick han en örfil, så han datt på ändan. Och sen var han aldrig frisker en dag, så länge han levde. Men sen dabbade de sig på det stället, där de hade tomten. Bonden la sig på logen en natt och vaktade ut tomten. Och då kom den med två strån och pustade och stönte alldeles faseligt. — Tyckte du det var att stöna för — två strå, sa bonden försmädligt. — Det kan bli minner, sa tomten ilsket. Och sen flyttade tomten, och de blevo rent utfattiga på det stället också.
Josefina Pettersson
Josefina Pettersson Istorp. Tofta 1943 Lindberg, Hall. För mycket länge sedan fanns det gott om troll så förtäljer en gammal legänd, att i Vedige socken i Hallan skulle det bo troll i Tenebacka berg och i Kalvhults kulle men dessa inte voro riktigt sams. Nu var det så att det var bröllop i Kalvhult och när glädjen är som störst så saknas bruden. Ingen har sett var hon tagit vägen. Det blir en almän uppståndelse alla gör sitt bästa för att få rätt på den försvunde bruden men hur man letar så är och förblir hon borta och så småningom sjingras bröllopsgästerna En afton hör brudgummen röster från Tenebacka hållet det är Tenebacka trollen som ropar att bruden är i Kalvhult kulle och då anger när och hur han skall kunna röva bort sin käresta från trollen. En sjymning sadlar han sin häst och rider dit och då får han se en syn. Hela kullen står på guldpelare och en glans av oändeliga dyrbarheter blottas far han öga. När han hämtat sin kära så skall han rida in på den närbelägna kyrkogården med henne inan är ej förtrollningen bruten. Men trollen äro i hack och häl efter honom, då / ropar Tenebacka trollen. Rid ej vägen den hårde utan åkeren den bolde. Män vid kyrkogården måste han över vägen där är trollen så nära att när hästen tar språnget över kyrkogårdsmuren, han får ej rida genom grinden, hugger di av hästen på mitten, bakre delen blir liggande på vägen men man och hustru ramlar över muren in på kyrkogården. Gastar. En san saga från Istorp. När min far var barn hände det en gång att hans mor hade jälp med byk eller som det där heter lakningen och då användes alltid aska som rengöringmedel och då skulle kläderna sköljas vid rinnande vatten coh vad var lämpligare tvättställe än vid Viskan. Vid nämda tillfälle var min far och en hans lekkamrat med och pojkarna skulle förstås bada och då skulle di förstås se vem som var järvast och vem som vågade gå längst ut Viskan är kannhända mer än andra åar ojämn i botten så kallade höljer. Så ropar kamraten: Se så långt jag är: i detsamma är han borta, han komer upp till vattenytan tre gånger i det han ropar på jälp. men jälpen kommer försent och han drunknar. Några år senare är min far nere vid Viskan för att jaga änder, han hör då samma rop / han tycker det är kusligt och går hem. men han är knappast hem kommen när det kommer en väldig rägnskur. Det var en almän mening att hastiga oväde föregiks av sådana rop från pärsoner som omkommit på ett eller annat sätt. Gastar. En anan sannsägen från Horred. Min Fars Morfar var ute och red en kväll, när han kom mittför Basgårds kulle, går hästen så tungt samt svettas som om han hadde en förfärligt tung börda att bäre på. Jon så hete mannen drar sin slidkniv, han bar alltid sådan, sticker den raskt över hästens huvud rakt mellan öronen och låter den falla, straks blir hästen lättad. Dagen därpå går Jon att leta upp sin kniv han hittar den, men på spettsen sitter en liten benknota, han fattar kniven i skaftet och trycker spetsen mot vägen så att benknotan lossar och då far den med ett vinande upp i luften. Tomtar En sägen även den från Horred. Det var en gång en dräng som var ute och gick. Stora landsvägen Varberg - Borås går fram här. bäst han går tar han fatt en liten man, med långt skägg och röd luva, han bär på axeln några långa sädesstrå, drängen slår sig i samspråk med mannen bland annat frågar han vart mannen skall gå. / han svarar att han skall gå till Jansjö. när de gått en stund är de på Kanare järde då säger drängen, nä vi tar oss en stund, då blir den lille mannen förvånad och undrar vad det kan vara, de sätter sig på vägrenen, när de suttit en stund utbrister den lille mannen: "Hade jag vetat vad vila hade varit så skulle Byslätta ladar för långesen varit tomma. Spöken. När jag var i tonåren hade jag plats på en Häregård i Södra Mark. Det var vid sikelskiftet en högsommardag på eftermiddagen. härskapet hade gått ut åt skogen, ingen fans i det stora huset, utom vi jungfrur 3 á 4 st. vi var i köket, så vi samtliga hör kraftiga steg i övre våningen som när en kraftig kar går raskt runt hela våningen där var nämligen såkallade dubbla rum så man kunde gå ur rum i rum rundt hela huset vi undrar vem som kan vara där uppe nu. Jag har aldrig hört något mystiskt omtalas varför jag erbjuder mig att se efter, jag går uppför trappan ock så rundt hela huset. solen skiner starkt, varför alla gardiner åt solsidan äro väl neddragna, dessa rum äro därför rätt skumma, men jag varken hör eller / såg något. En kväll fram på hösten en månjus och vacker kväll är jag jämte en av jungfrurna vid brunnen för att hämta vatten, så vi får höra väsen från vagnsboden. där var brädgolv vi hörde båda huru vagnar drogos över golvet och ut på gårdsplanen. Det var sent på kvällen så allt gårdsfolket hade för längesedan gått hem, så vi undrade vad det var och geck dit för att se vem som arbetade i vagnsboden men den var låst och allt som del skulle vara. Men en äldre jungfru som varit på gården länge talade om att hon flera gånger sett en okänd manspärson gå omkring. Gastar. Del var en gång en bonde som var ute och körde en natt igenom en skog i Rolfstorp i Halland som heter Kleva. Bäst kör så, vägrar hästen att gå, mannen måste då gå fram för att se vad det är, då ligger där på vägen en nykalvad kalv och slår med öronen so di brukar inan di bli torra han drar undan kalven och kör vidare om en stund stannar hästeen igän och nu ligger den andra kalven på vägen och detta upprepas änu ett par gånger. / då utbrister mannen: Nu har nog skam skitit kalvar i natt. Då skrattar det i Kleva. En Stortjuv I början av förra århundrat bodde i Lindberg i Halland en man kallad Tjuva Päarn. han sade sig vara en medlare mellan fattiga och rika han var som di kallar strotjuv han tog från di rika och gav åt di fattiga. En gång hade han gått in i Lindbergs kyrka för att stjäla, men han räkte inte upp. Så stod där en likkista med en död han tog kistan reser den på ända och kliver upp men nu bär det inte bätter till än att gaveln på kistan ger vika och Tjuva Päar ramlar ned till liket, då skrattat det på läktaren, Det tycker han blir för kuserligt men sitt yrke lämnar han inte. En gång sitter han fången på Varbergs fästning då diktar han en sång till sen fästmö, en stråf lyder så här. Ja ditt namn det vill jag sjära in i vita älfenben, ja ditt namn del vill jag bära i mitt hjärta tills jag dör. Josefina Pettersson Attarp Tofta
Troll, folksaga
(Hobergsgubben) Den dumme jätten ### nr 1165 Det var en bondgård, som låg alldeles vid ett brant berg. I det berget bodde troll. Men det var snälla och hyggliga bergstroll. Bonden och hans husfolk hade myc- ket tillsammans med trollen och de hjälpte varandra med vad som var på ömse sidor. Men så bar det inte bättre till än att bonden fick sig en arvinge. Och det blev ju glädje. Men så kom han i tu beråd. Där skulle bli ett faddergille, det var klart. Och han visste inte hur han skulle ställa det med trollgubben. Det var inte roligt att bjuda honom. Vem kunde veta hur en sån skulle bära sig bära sig åt om han kom bland folk. Men det var inte heller roligt att låta bli att bjuda honom, för då blev han säkert förargad, och sen var det inte nådigt att honom till närmaste / granne. Och detta här gick bonden och grunnade på, så han kunde blett förstörat. Men så hade han en dräng, som inte var dummer. - Ja ska gå te trollgubben , sa han och bjuda honom te kalaset, så han inte kan bli arger, men ja ska laga så han inte kommer ändå. Så tog han en stor tomsäck under armen och gick till berget. Han knackade på och trollgubben kom ut. - Se, dä ä så, började drängen, att husbonnafolket har fått en son, å nu ba husbonn, att I far, skulle vära så go å hålla te goe å komma mä på fadder- kalaset. - Ja tack, sa trollgubben. Hälsa din husbonne å tacka å säj att ja ska komma! Ä dä manga bunna? - Ja, dä ä en hel blöta, å ja hörde särskilt att han, som kör mä åska, hade säkert lovat att komma, sa den illmarige drängen, för han visste, att alla troll är rädda för blixten. / - Ska han komma! Då tror ja inte att ja vågar me dit, för ser du, vi ä inte så goa vänner. - Men, sa han sen, du har la reda på hur dä ä ve såna gille? Ska vä vu nôga faddergåver? - Dä ä nog ingen, som kommer alldeles utan, om han inte ä rent för fattiger, sa den illmarige drängen. Då ba trollgubben honom följa med in i berget. Där stod en stor kista, som var bräddande full med silverpengar. - Håll upp säcken du har under armen, sa troll- gubben och så öste han i en stor skovel. - Har du sett gevas mer, sa trollet. - Ja, dä har ja, sa drängen. Och så höll trollet på att ösa i, och för var sko- vel frågade han på samma sätt, tills drängen kände, att han inte skulle vara människa att bära mer. Då svarade han: - Aldrig har ja sett nôgen geva mer. Sen gick han hem, och bonden blev botten- rik, och ändå blev han inte ovän med trollet.
Det var en gång en mjölnare som gav
Det var en gång en mjölnare som gav sig ut i världen för att söka sin lycka som reskamrat hade han en katt men det var ingen vanlig katt ty han hade stövlar och kunde tala när de kommo i närheten av kungens slott fick katten se en rövare som satt och sov med tjuv- godset bredvid sig, katten tog det och gick upp till kungen med det och sade: från markisen av Krokodilien, däräfter gick han men om en stund kom han åter tillbaka, denna gång med en hare, då sade kungen till prinsessan: vi måste bjuda markisen till oss för att tacka honom då sade katten att hans husbonde hade badat i floden och en rövare hade stulit hans kläder och då fick katten nya fina kläder med sig till sin husbonde. När mjölnaren kom upp till slottet blev prinsessan förtjust i honom kungen ville att han skulle gifta sig med hans / dotter men det kunde ju pojken inte när han inte hade någon borg. Men i närheten bodde ett troll och dit gick katten och sade till trollet. Jag har hört att du kan göra dig till alla slags djur. Ja, det kan jag sade trollet och vips stod framför katten ett rytande lejon nej sade katten det var ingenting gör dig hellre till ett ltet djur t.ex. en mus, det blir värre då får jag upp på min kam- mare efter trollsalvan och efter en stund kom också en mus springande ner och då åt katten upp och så blev mjölnaren herre på borjen. Allan Vahlström
Skatter.
I. Det var en som hade lagt ett par styvrar ute i en mark och tände upp en eld strax intill. Då kom en till honom och sa: "Det var la inget att tända över. Då skulle du se vad jag har." Och han fick följe med honom och fick se en förfärlig hög med pengar. Karlen var kvick och kastade en kniv upp i pengarna. Om morrn gick han dit, och då låg alla pengar- na kvar, och då tog han dem. (Vet ej om det var troll, lyktgubbar e. d.) II. Så var det en annan händelse, som är verklig sanning för det var en pojk, som tjänade hos min far, som hade varit utför det. Han var vallpojk här uppe i markerna och gick och vallade får en natt. Då kom en tjur med krulleta horn, och för att fri sej tog han tag i bägge hornen och vågade inte släppa. Men när det blev dagning, gjorde tjuren ett ristande och i detsamma fick pojken se att mjölkerskorna kom. Då / släppte han taget och sprang emot dem och gick inte tillbaka till den platsen mer och såg sej inte om heller. Men han talte om det för sin husbonde, och han gick dit där tjuren varit, och då hittade han en kopparkittel , med två öron på. Pojken hade stått och hållit i öronen och trott, att det var horn. Vad det var i kitteln, vet jag inte, men drängen fick några pengar för att han hade hittat den.
Läkekonst
Det var en gumma, som jag känner. Hon hade en pojke, som fick slaganfall (= fallandesjuka), då han var liten. Det var två gifta folk. Hon hade hört talas om ett medel. Det var något efter samlaget, ja sädesvätska. Hon gav honom in det på ny och nä. Det hjälpte, han hade det aldrig sedan. Det skulle vara från både far och mor.- Hon hade blivit rädd för något, då hon gick med barnet. ( Har inte hört att "slaget" kunde botas med blod eller u- rin). Matlea - min mormor plockade så mycket och torkade på vinden. Det var malört och rölleker och fläder - de sa all- tid hyll. Det var otäckt att dricka. Vårtor - vi skulle tvätta oss i vatten som stod på bergen. Bältros slog sej uppför ryggen. Värme skulle de ha och någon / smörja, jag vet inte, vad den var av. Kikhosta - mina pojkar hade den.Det lättade om de kunde få mjölk av en märr, när de fick såna puster. En hel liter mjölk skulle pojken dricka. Märren var brun. Många gick och skulle röra vid en död vad de än hade för sjukdom. ( Känner ej till någon läsning eller bön därvid, ej heller regler om motsatt kön ) Onda bettet - det skulle vara någon, som trollat på dem det. De påstod, att om någon hade en värk och la ett papper eller något med var på, och en annan tog upp det, så fick den sjukdomen. De blev styva i handleden, när de skar mycket säd. De gick krokoga och skar, för de skulle ha så mycket takhalm till alla tak. Då fick de trôd. Det gick bort av sej självt efter någon dag.
Häxor och trollkarlar.
Förr gick gamla käringer omkring och trolla´ eller spådde. Om de drack kaffe kunde de förklara alltmöjligt med bottensatsen i koppen. Det var en gång min far och farbror hade rest ut på sjön och varit borta länge och då börja de förstås genast och tro att de hade blett borte, bara för de inte fick något brev. Då kom det en sånn där trollkäring till oss och hon skulle spå och se om de var döda. Så tog hon två gröna enkvistar och band upp på stugsväggen mitt i solen och om de blev gröna sa´ hon, skulle de vara levande, men blev de torra så skulle de vara döda. Och det är klart att de torka´ mitt i solen, de kunde la inte bli annat än torra. Men karlarna kom hem igen och det hade inte hänt någonting. Det påstods, att de här käringaarna / kunde trolla så att en del ställen inte fick något smör, men då vet jag inte hur de bär sig åt. - Om jag hade en kossa eller en häst eller ett par små grisar kunde det komma personer och titta på dem och tycka att bonden skulle inte haft dem, de ville hatt dem själva. Då sa´ de, att de mänskorna hade onda ögon. Sen trivdes inte djuren och blev sjuka. Ibland när de satt och kärna´ smör och inte fick nått kunde de säga: "Det är inte att undra på, den och den var här". Det kunde vara någon som miss- unna´ dem denses framgång. Då på den illa gamla tiden tala´ de och om, att kor som gick ute nattetid kunde bli mjölkade. De gamla kunde vara ute och gå och då kunde det komma en virvelvind. Då skulle de vända sig om och spotta, för de hade för sig att det bodde en ond ande i den. Om de inte spotta hade de för sig, att de skulle få någon slags sjukdom.
Sagt och trott
när Wallda kyrka skulle bygas war platsen ämnad wid ett ett berg benämnd Brådås i det bergett skulle jättar och troll holla till det som då bygdes om dagen blew förstört om natten så fick dom ändra platsen till der hon nu står när hon då war bygd wille jättarna å tråll slå omkull den så skulle en jätte stå på Brådås berget å kasta en sten så stor så den orka ej dit utan fall på halwa wägen sedan har det stället der stenen fall fått heta dyre sten ännu i dag i min barndom war det twå stugor wid dyresten dom som bode i dom woro så gudfruktiga så dom skulle ej tala annatt än ja och nej utan i högsta nödfall dom sade att aw wad som der woro öwer war aw ondo deras arbete war att spinna ull och hörgarn för främ mat och sig sjelw den ena stugan ägde en son han gick med knall men talade ej mer än nödwändigt war hans knalledon bestod aw alla sorters nålar knappar hake ringar en sorts tittglas med namnet kalej de skop på trettio års åldren gifte han sig då såg han ut som lika som han skulle wara gudfruktig han flytta sedan till industri
(Troll) Naturföremål.
I Letsberg sa´ de gamle, att det fanns berggub- bar och bergtroll. Härutanför fanns en jättehåla och den sa´ man, att jätten hade gjort. I vår trädgård finns en stor håla och borta i Hanhals en. Där sa´ man, att jätten hade haft sina båda fötter och så hade han suttit i jättehålan. I en jättehåla som man sa´ var en offerkälla, den var fylld med vatten, kastade de in mynt. Där har man också funnit kopparmynt.
Troll. Brunngubbe.
Här omkring trodde man att i brunnen fanns en s.k. brunngubbe. Han var alldeles svart och hade horn på knäna och i pannan. En sommar var det så varmt, att folk gjorde sina arbeten på nätterna. Sålunda var det en gumma i Hagryd, som gick ut i skymningen för att skära korn. När hon hade hållit på en stund fick hon se en liten trollkäring sitta på en nek. Trollkäringen läste föl- jande vers: Binn och gör bånn, Go vånn! Kära Netta, Skär detta.
Troll. Trollsattan.
En karl gick och slog havre i hagen (trädgdn) Havren var grön och användes till nattfoder åt nötakräken. Bäst det var hittade han någonting. Han tog va- re på det för det var ett ägg (hönsägg.) "Sicka höner vi ham", sade han sen te husbondefolket "nu hade tatt te å värpa i hagen". Sade han och viste ägget. -"faså sade bonden," vu de ett ägg ?! Jag sågetla i jaftens (gårkväll), men jag tog (tög) inte upp´et, för jag trodde det var en trollsatt!" (=röksvamp)
(Bortbyting) Troll
En kvinna trodde hennes eget barn var förbytt med en trollunge. Hon undra många gånger hur hon skulle få veta verkliga förhållan- det. Hon tog en gång och kärna smör i en kaffekopp. Barnet som såg det sade jag har sett denna skogen växa och brinna tre gånger, men ej kärnas smör i en kaffe- kopp. Nu viste hustrun att det var en troll- unge, hon tog den i nacken och tänkte kasta den in i en varm bakugn, Men då kom trollet och ryckte sin unge till sig, och lemnade kvinnans barn tillbaka.