Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trollen
Förr i världen fanns troll, vilka bodde i bergen. Trollen ha emellertid blivit ihjälslagna av åskan, så att det numera icke finns några troll kvar. I Ljungbyberg i Ljungby socken, finns en gång in i berget, som ingen människa vågat gå in i. Häri skola en del troll ha haft sin bostad.
"När trollen blevo överlistade":
I ett stort berg, någon stans i Veddige bodde en massa troll, vilka voro mycket rika, och det var inte alls ovanligt, att man lånade av dem. Inte långt därifrån låg den största gården i byn, och där skulle mor ysta en riktigt stor ost till jul, som bruk- ligt var förr i världen. Nu hade hon ingen gryta eller kittel, som var stor nog och så kom hon på den tanken att låna av trollen. Och hon fick låna den största kopparkittel de hade. Hon skulle också lämna igen den, men kunde inte komma iväg förrän solen var i sin nedgång. I solljuset, säges det, ha trollen ingen makt. Först hade lilltösen blivit sjuk, och sedan deras bästa mjölkko också, och mor måste ju vara hemma. Emot aftonen begav hon sig av. Men när hon inte kom igen började man bli oroliga och till berget vågade sig ingen. Hon hade utan tvivel blivit bergtagen, det kallades så. Dagen därpå red far till berget men kunde inte finna henne, och han fortfor att rida dit den ena dagen efter den andra, och han höll på i veckor, ja, i månader men med samma resultat. Allt var hopp- löst, och man sörjde henne som död. En gång i början av Aug. månad, / vid den tiden rågen bärgas, hade far haft så brått med att meja råg, att han inte tänkt på sin bortrövade hustru. Men han skulle inte svika henne så trött han än var, och trots att det var den farligaste tiden på dygnet, fruktade han likväl intet. Sedan alla somnat och kommit till ro, smög han sig ut och sadlade sin bäste springare, det var en en vit, eldig, tvåårig hingst, som ingen kunde styra uton far själv, och red upp till berget. Denna gång var hon ute och han lyfte hastigt opp henne på hästen och red bort. Men trollen hade hört hovslagen och kommo utrusande för att se vad som var på färde. De brukade aldrig låta någon fånge gå ut utan tillsyn, men mor hade smugit sig ut då en av trollen öppnat bergdörrren, och gömt sig bakom ett stort sten- block. När trollen nu sågo sin fånge fly satte de efter, och hade så när hunnit upp dem om inte några andra troll i ett närliggande berg, vilka voro avund- sjuka på sina grannar, #### händelsen Dessa ropade nu till fard full hals: "Rid vägen den krokiga och inte vägen den rake !" Då red far över både åkrar och fält, medan trollen inte hade någon makt att komma fram utan på landsvägen, för att nå fram till kyrkan, där hade trollen ingen makt. Men när han red ud över kyrkogårdsmuren, voro trollen så nära efter, att de höggo av halva hästen, men far och mor blevo bärgade. Solen var nära sin upp- gång, och den kunde trollen inte tåla utan måste skynda tillbaka. Men de kommo aldrig fram till berget mera, utan när solen gick upp sprucko de alla i solskenet.
Jättar och troll
I Snödal kom troll in var julafton, levde sotarn och rogade sej. Men en julafton kom en knalle dit och han hade en stor hund med sej. Den knallen var inte rädd. Fram på natten kom trollen och började roga sej. Men då hetsade knallen sin hund på dem, och de blev levande förskräckta och sprang ut i en hast. Knallen hade kallat hunden för katta. Nästa julafton kom trollen igen och frågade, om Snödals katta är gången än. "Nej, hon är hemma", svarade bonden. De tordes aldrig komma igen sedan.
Troll
I Hårsareds "hägne" = (hage), var det gott om troll, förr i världen. De trollen var alltid små- växta och de ville gärna spela människorna små spratt, men annars var de egentligen inte riktigt stygga. Jöns i Liatorp skulle gå till Hårsared tidigt en otta. När han kom i "hägn- et" tappade han sin käpp och när han skulle bö- ja sig ned för att taga upp den var trollen fram- me och sparkade undan den för honom. Flera gånger krökte han sig ned, för han trodde att han skulle kunna få fatt på käppen, och sedan slå trollen med den. Men varje gång han böjde sig efter den, så var där en liten "byting" färdig att sparka undan den. Å för varje gång detta sked- de skrattade trollen så hjärtligt. Allestans i / buskarna och bakom träden, skrattade det. Runt omkring honom. Men så till slut, när han ännu en gång skulle försöka nappa till sig käppen, så var där en liten svart en, som hoppade upp på hans rygg och blev sittande där. Då blev Jöns rädd och satte i med att springa. Men han blev inte kvitt bortbytingen förrän han kom in i Hårsareds farstu. Där "damp" trollet av och sprang sin väg. En annan karl kom ifrån Fageredshållet å skulle gå till Hårsared en kväll. Men han kom inte längre än till "hägnet", för där blev vägen all- deles full med små svarta troll, som bara skratta- de. Å då blev han förskräckt och vände om och sprang hem igen.
Troll.
I. Intill Vabränna var en stor hög de kallade Ellesbo hög; den stod på guldpelare ibland. En gång var det en riare, som fick se högen stå på guldpelare; då hade trollen bröllop. Och det kom ett troll fram till honom med en fin bägare och trollen kom efter honom. Men så var det ett troll, som ropade till honom: "Rid inte vägen den hårde utan på åkern den bålde!" tror jag det var han sa. Då red han över åkrarna och kom fram till kyrkogården, och där var han räddad. Den bägaren finns inte i Veddige kyrka utan i en kyrka "långe rör" i Halland. De trollen blev aldrig sedda i Ellesbo sedan. II. Det var på ett ställe de hade fått en bortbyting. Då lärde de / hustrun, att hon skulle brygga öl i ett äggskal. Då sa bortbytingen: Jag är så gammal som tiven å Toppen å Hålevägen men al- drig har jag sett sånt." Hustrun hade eldat upp ugnen och sat- te bortbytingen på en gressla och skulle skjutsa in honom i elden, men då kom trollet med de riktige ungen och sa: "Jag har varit som en mor mot ditt, men du har varit som en djävul emot mitt. Det var ett troll som kom in i en kvarn och kokte gröt var julafton. Så var de en dräng, som hade bestämt sig för att han skulle dit och se, vad trollet hade för sej. "Vad heter du ?" frågade trollet. " - själv - " sen tog drängen en brand och brände trollet i bak. Då rusade trollet ut och ropade: "Själver har bränt mig ". Då svarade de andra trollen: "Har själv gjort´et, får själv ha´t.
Bergväsen
I Deberget i Fjärås skulle vara troll. Gick ner till husa och till jul och lånte brö och annat. På ett ställe hade de bryggat juledreck. Då kom trollen och skulle ta’, men då ropte det ur berget till ena trollkvinna “Skynda hem för Kille gråter,” det var la barnet. Där det var ett syndahus kom de ofta. Säger, att de har dom spännera än idag som trollen sprang ifrån då dom skulle hämta juledreck. Sa’, att det fanns troll i ett stort berg här i Hanhals. Dom var rädda för åskan, nu finns det inga i för åskan har slagit ihjäl dom. Ett troll ville en gång låna en sax, åskan kom och så sprang ena. Om barn var sjuka så var dom bortbytta. En pojk härifrån som var så konstig sa’ dom var bortbytt. Han levde så länge ändå. För några år sen dö han.
Troll.
Det bodde troll i Mabjär. En gång när en präst som hette Torbjörns- son hade varit i Ås kyrka och åkte hem till Veddige, så dansade trol- len i Mabjär och sjöng. Då sa´ Torbjörnsson: "Ja, I mån dansa så myc- ket i vill, men I får aldrig Guds nåd; det är lika omöjligt som att min käpp blir grön." Men nästa morgon, när prästen vaknade, var käppen grön. I Smörkulla i Derome fanns troll. Det var en hustru som var ute och inte var tagen i kyrke än, och hon hade stål och brännesten i fickan. Det ropade i berget: "Stål och brännesten." Hade hon inte haft så- dant i kläderna, hade trollen kunnat ta henne. De fick en bortbyting på ett ställe; de hade inte brytt sej om att ha tänt ljus innan det var döpt. De förstod att det var galet. Hustrun / blev rådd att tända i ugnen och bränna upp bortbytingen, men som hon skulle till att kasta in den i elden, kom trollet med deras rätta barn och sa: "Jag har varit så rädder om ditt, och du ska bränna upp mitt!" I Veddige var det en brud som blev tagen in till trollen i Vabräns- bo hög. Så julafton så red en dräng dit och då stod hele högen på guldpelare, och de dansade och drucko där under. Han red rätt in, och han blev skänkter: bruden kom med ett horn med dricka. Drängen slängde drickat så det kom på länden på hästen och det brände utav håret. Sen tog han bruden och kastade upp henne på hästen och red därifrån och trollen kom efter. Och de hade nära hunnit fatt honom, men då var det någon som ropade: Ri inte vägen de hårde utan åkern den våde! Då red han över åkrarna och kom fram till Veddige kyrkogård, men trollen var så nära, så de högg av hästen på mitten vid mu- ren. Drängen och bruden föll in på kyrkogården, och kornet skänk- te han till kalk i Veddige kyrka. Men bruden var så galen; hon ville / tillbaka till trollen. Han måste hålla henne, tills prästen kommit och döpt om henne.
Jättar och troll
Det var en dräng, som gick förbi Asparekullen en kväll, och då stod hele kullen på guldpelare och trollen hade kalas. Den kullen ligger på Valinge prästgårds mark. Trollen sa åt drängen, att han skulle komma in, så skulle han få mat med. Men han sa: "Har I mer än I äter upp i dag, så göm det till i morgon!" Då svarade trollen: "Hade vi vetat det, så hade vi inte satt oss så hårt. "De menade, att om de hade vetat, att man kan gömma mat från den ene dagen till den andre, så hade de inte förätit sej. Men sedan måste drängen gå runt kring kullen hela natten, tills det solen gått upp.
Jättar och troll
Det var en man i Ranered i Köinge, som kunde binda troll. Det var en som hade lärt honom det, och den hade han mött vid en källa, som de har kallat för Nordkälla. Han skulle ha med sig en tjur, och när han hade lämnat den, så fick han inte vända sig och se sig om. Men det kunde han inte låta bli, och då fick han se, att tjuren redan var sönderriven, och tarmarna låg i källan. Till straff fick han ett slag, så han miste det ena ögat. Men sen hade han makt över trollen.
Troll
I det stora berget Deberg här emellan och Torpa skulle ha funnits troll. Ett bondfolk i Aslelund spann åt dem, men de fick inte väta på tråden, då kunde inte trollen begagna´t, för det kom av kristet folk. Och det var dans i rockstuga på Högen. Pojkarna gick dit och dansade med flickorna på kvällen. En av pojkarna var i syne, och han fick se ett troll komma in och kasta vat- ten i ett stort kar med mjöd, som alla drack ur. Och ef- terhand som de drack, så blev de så glada och uppspel- ta och trollet satt på en kubb och skrattade åt dem. Så fick den som såg trollet tag i en yxa och sa åt en av de andra pojkarna: "Ta denna och måtta ett redigt hugg på kubben." Det gjorde pojken och strax sprang trollet upp och skrek så vådligt. Då kom de andra trol- / len och frågade: "Var det den blinde eller den som såg?" Då sa den som hade setat på kubben: "Det var den blinde, som högg."
Troll.
Det var två flickor som skulle gå och mjölka korna en morgon. De gick förbi ett berg, och det luktade gott bake- bröd. "Nu skulle jag vilja ha en bakekaka", sa den ena. "Det kan du väl inte vilja ta av trolla"! sa den andra. Det kom ut två kakor. Den första flickan tog en och åt upp henne, men den andra lät sin kaka ligga. Men hon, som inte ville äta trollens bröd, blev så sjuk. Det var en trolltös, som blivit gift med en karl, och han var alltid stygg vid henne, men hon var så snäll. Så skulle han sko hästen en gång, men han fick inte skon till att passa. Då tog han hästskon och formade den med bara händerna, så den passade. "Så lätt skulle jag ta halsen av dej som jag vrider denna hästskon, med det har jag dej för kär till", sa han. / De sa att det var en gång trollen var ovänner. Så var det en karl, som kom och hämtade en flicka, som de tagit in i berget. Då ropade ett troll ur ett annat berg: "Rid inte vägen den bålle!" rid hellre åkern den sådde!" Om han bara korsar kyrkogården, så var han räddad. Och han kom över muren med flickan, men hur det gick med hästen, vet jag inte. Jag tror visst trollen kom strax efter och dödade den. Det var en mor, som begrep, att det inte var hennes barn, som låg i vaggan; trollen hade bytt barn med henne. Så en gång såg hon genom fönstret, att barnet stod upp ur vaggan och blev så stort och långt och gick åt skåpet och tog mat. Så fick hon tala med en klok gumma, som lärde henne, att hon skulle piska barnet, så skulle hon få igen sitt. Det gjorde hon. Då kom ett troll med hennes barn och sa: "Här får du igen ditt barn; jag har inte gjort så med ditt, som du har gjort med mitt."
Trollen i Kalvhults hög.
I Veddige finnes vid Kalvhults gård en stor hög och det berättas att i den bor det troll. Mitt emot denna hög på andra sidan Viskan ligger en ås, som kallas Ingegärdsåsen, också där bodde det troll; dessa båda trollsläkte var fiender och brukade göra ont för varandra. Trollen i Kalvhuls hög hade rövat en brud från ett ställe, vad hon hette eller var ifrån hon var, kan jag inte minnas, att jag hört. Men sägnen berättar att de hade henne hos sig i många år. Så en julnatt hade hon bett så väl att få gå hem och träffa de sina. Trollen lovade henne att gå: "Men du får inte tala med någon människa, inte me nån ann än katten." Hon lovade det och så fick hon gå. När hon kom hem, mötte hon katten och hälsa på honom och sa: "Lille kisse du har la väntat på me´ o ja har längtat etter de." Då sa katten "miau", så sa hon: "Du får komma o hälsa på me, ja ska lägga halmstrå på vägen, där du ska gå, så hittar du." omigen sa katten "miau". Folket i huset hörde ju vad hon sa, men dom våga ingenting säga till henne. / Hon sade heller inte ett ord till någon. Så gick hon tillbaka till trollen och lade halmstrå efter sig på vägen. En dräng på gården sadlade en häst och red efter, när han kom fram, hade trollen fest, och Kalvhults hög stod på guldpelare. Han fick tag i bruden, men hur det tillgick, kan jag inte minnas att jag hört talas om. Så red han så fort hästen kunde springa och alla trollen var efter honom för att ta igen bruden. Då ropade trollen i Ingegärds hög på andra sidan ån: "Rid på åkern den bårde och ej på vägen den hårde." Trollen i Kalvhults hög blev ursinniga för att de andra trollen lärde drängen, hur han skulle komma undan och ropade: "Tig du di trollkäring." Trollen kun- de inte springa på åkern för att vattenfårorna bildade kors och det var de rädda för, de sprang så fort de kunde på vägen. Drängen red mot kyrkan, där visste han att trollen ingen makt hade, men just vid kyrkomuren, när hästen tog språnget över, var trollen fatt honom och högg hästen itu, men drängen och bruden ramlade ner på kyrkogården och var räddade. Enligt sägen skall Kalvhults hög varje julnatt stå på guldpelare.
Jättar och troll
Det var en uppifrån Inseredsos som hade varit i Anderstorp med ved. De körde inte vägen då, utan bort igenom skogen. När han kom till Härtegårn, kom trollen ut ur berget. Så sa det: "Hör du, Anders Blask, kom ska du få äta soppa!" — "Har du mer än du behöver", svarte han, "så göm det tills i morgon!" "Ha, ha, ha", skratta trollen, "det var ett bussaråd!"