Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det hände ibland att man fick bära gasten. Det var så mycket som en karl orkade med. Det var en som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem så kom gasten och hängde sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av med gasten.
Lyktgubbar
Necken - det är ett lyse i våta dalar och vid bäckar, som man kan få se om kvällarna. De har trott att det är någon sorts spågotyg, men det är dunster som går ur jorden. De har sagt att om de kastade till necken en peng, så kunde han lysa dem vägen.
Gastar
För väldigt länge sedan var det en gammal käring som hängt upp sej i Olastorp Krassagården. De fick inte gräva ner henne i kyrkogården utan i en mosse. Den käringen hörde jag många gånger. De hade grävt en håla i mossen, och det hade samlat sej vatten i hålan, och när de släppte ner kis- tan, lät det som när en häst springer i vatten. Det ljudet hördes ofta om kvällarna. Vi har vart här i sjutti år, och det kan hända hade skett sjutti år innan vi kom hit.
Mara
En dräng i Båtstorp blev så svett om nätterna, för det kom en mara på honom. Han hade sett att det var ett litet hål i väggen ijämte sängen, och han gjorde en liten plugg till det hålet. Nästa gång han fick maran på sej var han så pass vaken, att han var god till att få pluggen i hålet – då var där en hjärtans grann liten däka. De kom till att tycka om varandra och de gifte sej, och de var tillsammans i flere år. Men en gång skulle han visa henne vilken väg hon var kommen. Hon ut, och han fick aldrig se henne mer. Varulv okänd för A. N-n liksom för alla övriga tillfrågade Valingebor.
Årsgång
Här var en torpare som fått för sej att han skulle gå års- gången julafton. Klockan var 1/2 12 på kvällen, när han gick. Han gick runt ikring kyrkan, och när han kom ut igenom porten i Valinge, mötte han sin egen jolafär! Hans kvinna gick efter och skrek så gräseligt. Han levde inte ett halvt år efter. Har inte hört att han fick veta något om grödan.
Kloka
Bölen gick många till; han bodde i Småland. Det var stulet hästar på ett ställe, och två karlar gick till Bölen och frågade, om han visste var hästarna fanns. Bölen sa, att det kunde han inte säga i kväll, men om de gick in i hans lada och lade sej, skulle de få vet det tillia nästa morgon. De gick till ladan och lade sej. Fram på natten hörde de att Bölen kom ut och visslade, men det kom ingen. Då gick han in igen. En stund därefter kom han ut igen och visslade. Då dröjde det inte länge förrän det kom en, och då dånade det s'att. "Har du annat att göra än att komma, när jag visslar på dej", sa' Bölen. "Ja, jag har varit och hjälpt ett fruntimmer att skära nacken av ett barn," svarade den loje. Sedan talte den loje om, att hästarna skulle in till stan på marknaden nästa dag. Sedan sa Bölen: "Gack och vrid nacken av dem som ligger i ladan!" "Det kan jag inte, för de har gärdat för hög / gärdsgård omkring sej." Karlarna väntade inte till morgonen utan gav sej iväg strax och kom till staden, och där fann de sina hästar. Hindrik gick till Bölen. "Kommer Hindrik i Valinge hit!" sa' Bölen, och han hade aldrig sett honom förr! Så ville Bölen hjälpa Hind- rik till en goenisse, men Hindrick ville inte gå in på villkoren. Han skulle gå till en korsväg och möta den låje, och skriva kontrakt med sitt blod. Men en svartkonstbok hade Hindrik fått av Bölen, så han kunde stämma blod, och han trodde att han kunde göra så att ingen kunde ta något från honom.
Troll
Åskan har slagit ner i bergen och dödat trollen. Min styv- mors mor hade sett två bergtroll uppåt markerna en gång hon var ute och molka´(mjölkade); det var fruntimmer det ena och karl det andra. Eller var det skogsrå ? När de vände ryggen till, var de ihåliga som baketråg. Hon fick inte ont av det. Det är ett berg vid Tuvmösen bortanför Stallsås. Där har bott troll förr i världen. De gamle talade om ibland att de som gav dem något fick mer igen. De fick låna både ett och annat av trollen och hade inte ont av dem. Förr var det troll nere i Attorp, för där var en lycka, tal- te mamma om, som trollen alltid kom och skördade på, när där var säd. Så var det en dräng som la sej i försåt och skul- le se vem det var som skördade. Trollen kom och skördade och gjorde allting i ordning. Men se´n var det ett troll som sa: / "Plocka väl i skär å´strå, men den som ligger på råjna (renen) ska du skära å´böjna." (beben) Drängen upp och därifrån i en hast. Se´n kom aldrig trollen dit mer och skördade.
Tomtar
Go Nisse, det är la här ingen som har nu. De har sagt att han kunde dra både säd och pengar och allt möjligt. Han skulle ha samma mat som folket att äta; de skulle ställa det på sådana ställen som han plädde å gå; försummade de det, så drog han mår (mer) därifrån än han hade burit dit.
Gastar
En som hette Lelle Skött gick och jagade både söckendagar och söndagar. En söndag gick han över Bönarps sjö; det var om vintern medan isen låg, men den hade börjat smälta. Han gick och sjöng, men rätt som det var sack han ner och drunknade med gevär och jaktväska. Det var när jag var två eller tre år. Den hane vi ofta hört mot regnväder. Mina föräldrar skulle gå åt bastan en morgon tillia (tidigt) och "ponnbryda" (de bröt hör och fick betalning efter pundet.) Då fick de höra Lelle Skött, och de blev så "angsna", så de gick inte åt bastan. Så var det en i Attorp som gick och skulle dränka sej i Rya sjö, det var Gunnes Johans far. Han hade tagit en sten om nacken för att han skulle komma ner. Mamma var på kullen intill den sjön och plockade kröser, och då fick hon höra / plomsandet i sjön; det var samma ljud som han hade gett i- från sej. Jag hade en karl till hjälp. Han hörde samma ljud från Rya sjö, och det var mitt på dagen. Det var mot oväder. Det var som varsel. Gasten - det var nog någon som tagit livet av sej. Där han hade sitt tillhåll kom han ibland och flög emot dörrarna och dönte. Om man härmade honom, blev man gastakrammad; då skulle man röka sej med tändstickor med svavel.
Spöksägen.
De dödas julotta har jag hört talas om. Det var e sånga de sjöng i Dannemark om ´et (A.K. har varit piga på ett mejeri på SJälland i 17 år). Det var ett levande fruntimmer som var med och det kom en död kvinna, som hade klätt, till henne och bad henne, att hon skulle ta ut den nålen, som stack henne, och det gjorde hon. (A.K. vet ej hur den levande räddade sig ut ur kyrkan) Mina föräldrar sa att det var sand på bänkarna efter de döda. De orkade bort den, innan de satte sej.
Farsoter
På Lindhov ville kalvarna gärna störva (dö). Till slut grävde de ner en levande kalv i lagården för att de andra skulle få leva.
Legender
Väscha skomakare; de gamle människorna, som levde i min barndom, hade sett honom. Han såg skäggete och bedrövlig ut och hade läster att bära på. Han var la inte någon riktig person utan var la som en skapelse, en ande! Det var en lång visa om honom, men den har ja glömt: "Jag har en skomakare varit, bodde i Jerusalem, Kristus haver jag vanärat, jag haver varit bespottare slem."
Slåtter, skörd
De lämnade några strån; ett kreatur skulle ha dem. Likadant var det med frukten på träden; de skulle inte röva allt utan lämna någon pära eller någon äpple på vart. De ropade till dem som blivit sist med skörden: "Nu ha du fått skörlakatten !" (Vet ej att detta betydde att skörden skulle bli odryg.) Lokatten okänd. Stabbakråka kastade nekerna till den som ladde. En ovanligt liten nek kallad de onge.