Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en gång ett brudpar, som hade varit i kyrkan och vigt sig. När de voro på återvägen mötte de några troll, som gåvo dem vin allesamman. Men när trollen kommo till den siste ryttaren, slog han glaset i vägen och red undan. Trollen sprang efter honom men han red in på kyrkogården, och där hade trollen ingen makt över honom. Alla de andra i följet blevo troll. Ingrid Larsson, Näset, berättade: Vid Kvarnberget är ett hål i berget. En kväll hade några pojkar lagt stenar i hålet, men på morgonen voro stenarna borta. Då tänkte pojkarna, att det var trollen, som plockat bort stenarna, och sedan dess har hålet fått heta "Trollhålet".
Sägner om Stenrös och käller
Hamra gård är ej gamall der låg ett Stenrös med Större Stenar undertill och Sedan Småstenar öwerst i Hamra ut mark då war jag ett litet barn fick tillsägelse att ej taga några Stenar der men wisste ej mer men när wi barn war med att mjölka Så war en gamall båtsman Som gick på Roten att hämtta mat Som hade Sin wäg förbi Stenröset då han war mittför lade han en Sten i röset och knäpte händerna och läste när wi Så war flyttade hit till Källsagården Så war det ett Sådant Större Stenrös i utmatken aw småsten då hade jag en gamall gumma i Sällskap Som talade om att det war ett fruntimer från Wallda Som hade warit i Onsala på besök och Skulle gå hem Så jeck willse blew liggande och dog på fläcken lades några Stenar Sedan Skulle ingen gå förbi utan att lägga en Sten till Stacken kude ej någon Sten wara i närheten fick man taga något annatt. På Hamra gård är ett Stort berg med namnet Hisås Som Sades att i det berget Skulle hjättar och troll bo för der war en liten men djup källa i Sjelva berget som alldrig tröt watten men som rann watten från jämt den källan Skulle många långwäga i från ha sökt bot och fått hjälp / dom Skulle båd dricka wattenent och twätta Sig för det Skulle hjälpa för båd inwärtes och utwärtes Sjokdom då dom hämta watten med Sig hem der war mycket tal om den källan men jag kan ej jöra reda för det nu för det är glömt men hon war då nära full med knappar å pengar och ingen Skulle ta- ga något från en Sådan källa för då fick han den Sjukdomen Som källan hade botat och myckett wärre och det troddes allmänt de den tiden och en del tror det ännu så fattning och allmän bildning når wist all- drig alla på en gång Här i Källsagården är ett berg med namnet Boås der war en Sådan liten källa i Själva bärget den Skulle wara till bot för Sår och wårtter när man lade en päng eller en knapp i källan och war bejär att få bli aw med det onda och twätta Sig Så i källan Så Skulle det hjälpa den källan hade alldrig trötet watten men hon war full med stywrar och knappar men nu har hon trötet watten länge troligen för gräw ning aw brunnar och Stora diken och knappar å Stywrar äro Sinkor.
Läkekonst
1. Gastakram. Då hade man blivit krammad av en gast. Sjukdomen visade sig i svåra kräkning- ar. Den sjuke skulle rökas med "svagel" och sen gå och spegla sig i den stora vattensån, som alltid stod i köket. Var det en hustru, som hade blivit gastakrammad, så skulle mannen hennes gå efter selen och hänga den på henne, som när man selar en häst. Selen behövde inte bäras länge. Det var nog, att den bara kom på. 2. Vättaskåll. Det var vättar, som vållade den sjuk- domen. Den bestod i en olidlig värk. Min bror Bengt fick vättaskåll, då han var unge karlen. Och som det värkte! Jag minns än, hur han pinades. Han blev krympling för hela sitt liv, fastän han levde tills han var 73 år. / De sökte läkare och kloka på alla håll, men ingenting hjälpte, förrän värken slutade av sig själv, och då var Bengt krympling. Någon "klok" skulle bota honom på följande sätt. Bengt fick ställa sig i en grund bäck, och medan han stod där, skar den kloke ut en torva runt fötterna på honom. Så fick Bengt stiga upp. Sen tog man med spadar försiktigt upp den lösskurna torvan. Den lades under en liten stund upp på Bengts huvud. Sen skar den kloke ett kors i torvan, som han därpå lade tillbaka, där han tagit den. Bengt blev i alla fall inte bättre av den historien. En finsk käring, som strök landsvägen efter, kom in i stugan där hemma i Våknared, och min svägerska trodde, att hon skulle kunna hjälpa. Alla finnar äro ju styva i att trolla. Men när hon hade sett hur Bengt plågades, så sa hon till min svägerska: - Du får inte behålla din khär länge, och / sen gick hon. Svägerskan blev alldeles över sig given. Hon sprang efter finnkäringen köksvägen med en massa matvaror i förklädet och bad henne, att hon skulle använda sin makt i läkekonsten så att hon – min svägerska – fick behålla sin Bengt. Och det fick hon ju. 3. Vättablåst. Det var en annan sjuka, som vät- tarna voro skuld till. När vättarna blevo arga på en människa, så blåste de mot henne, och då blev hon sjuk. Det fanns ingen annan bot för vättablåst än att låta blåsa sig med en smedje- bälg. Den, som skulle låta blåsa sig för vättablåst, skulle stå alldeles naken framför (?)bälgen och låta smeden trampa den. Jag hade en svåger, som var smed. Till hans smedja kommo många, som hade blivit vättablåsta, och sökte bot för den sjukan. Jag har själv sett sådana besökande många, många gånger. 4. Vissleblåst. Det är ett litet djur, som heter vessla. / Hon är giftig, och om hon blåser sin giftiga ande- dräkt på en människa, så blir denna sjuk. Botemed- let för en, som blivit vissleblåst är detsamma som för den vättablåste: att låta blåsa sig med en smedje- bälg.
Husdjur.
Det var alltid en karl, som skulle leda till tjurn med en ko; det var inte passligt att ett fruntimmer gjorde det. När tjuren hade gått av kon, skulle karlen ta tag i ryggen på kon och kramma, så skulle hon ta sej. När hon hade kalvat, skulle man torka spenarna avigt med en trase för att inte något troll skulle skada kon. I hyttan skulle de en stor spik liggande, när de mjöl- kade kon förste gången. När de gav kon förste gången efter att hon kalvat, stoppade de först i henne en deg med olsten i för att hon fortare skulle bli ren och släppa till mjölken. De gav kalven mjölk efter hans mor. Våra kor hette Spätta, Rygga, Gerla (hade små strimmor på sidan), Rölla, Grimma, Hjälma, Åsa, Lisa, Britta. De hade / aldrig svarta kor förr, bara röda. De ville inte ha svarta eller vita hästar. De vite smutsade ner sej så illa. När de klippt får, lämnade de en tofs mella benen "till att värma klöra i", en tofs på huvudet och en på rumpen. I oktober och sist i april skulle de klippas. Löa fick de i ap- ril, ulla i oktober. Till strumpor skulle vara ull. Till un- derliv tog de löa, för den löt töja sej så bra. Fåret skulle ha lite ull att tugga på, och de sa: "Kom igen te ett års, mä son och dotter ve låret." Röda band om halsen med en liten vippa av samme sorten band de på lammen som skydd för räven. Vallpojk hade de för denne byn förr. Han samlade alla fåren i hela Åsby och körde dem åt Buared till, då var här ingen skog, bara ljung och ene, de svedde av ljunget, så växte där gräs. Vår vallpojk var från Grimmared och hette Karl Anders- son . Nästan de flesta vallpojkar här i trakten var från Mark. Han gick hela sommaren och hade ett tullehorn, som han tulla ihop fåren med; det var tre hål i det. Fåren lydde och gick / i takt efter vallpojken. Klockan fem om morron gick han ut med dem. Han hade en hund med sej hemifrån sitt hem. Han fick några ören om dan och fick mat och härbärge en tid på vart stäl- le i byn. Om jul kom han hit och fick en kaka bröd och lite annat på varje ställe. Han var här i flere år från det han var 8 eller 9 år och tills han skulle läsa för prästen. När han gick ut med fåren, hade han mat med sej i en på- se. Fåren hade olika klipp i örona, så att varje ägare kunde känna sina.
Födelse och dop.
De gamle gummorna, som "toge emot barn", brukade lägga ett ägg i första badvattnet; jag vet inte, vad de mente med det. En tolvskilling la de i tånan med detsamma. Och när gud- modern kommer tillbaka med barnet, sticker hon en peng - nu för tiden en femma eller tia, i barnakläderna, då barnet ligger och sover. Badvatten skulle inte kastas ut under öppen himmel, innan barnet var kristnat, och de fick inte hänga ut tvätt efter barnet, innan det var kristnat. Tog de in vatten till barnet efter det solen var gladd, doppade de svavel i det. De gamle tordes inte släcka med natten så länge inte bar- net var kristnat, ett ljus skulle brinna. De kallade upp förfäderna, ibland med samma begynnel- sebokstav men ofta med amma namn. T.ex. i Hällevik (i För- / helle fadern och bägge sönerna Lars. Och likadant i Stockared, där var det Gamle Lars och Store Lars och Lille Lars. I min barndom hade de en Johan Bernt på de meste ställena. Flickorna hette Johanna Lina, Britt Lina, Johanna Kristina el- ler Anna Kristina. De har inte brukat byta namn på sjuka barn. Havande kvinna skulle akta så hon inte blev rädd. Stod hon vid fyren och brände sej, var det inte värt att hon strök sej i ansiktet, för då blev det ett märke på barnet. När barnet tappade tänder, skulle de kasta dem i spisen och säga: "Sme, sme ge mej en bentand i stället för a gull- tand !" Havande kvinna fick bära ett barn till dopet, om de hytte. Annars skulle det bli något fel på barnet (vet ej om det blev fel på det födda eller ofödda,) När kvinnan var haja, var det farligt för henne att gå ut, utan att hon hade något av karlens (kläder) på sej. Min fars mor gick åt fähuset och skulle mjölka en kväll. Hon blev avklädd, det var något som flängde av henne kläderna just / som hon skulle gå in i fähuset. Hon fick stängt dörren efter sej, så hon blev räddad. Det va la troll, som gjort det. Faddrar skulle det vara tre av vart (kön), lika för pojk och tös. Skulle en pojk och en tös döpas samtidigt, skulle de hålla fram pojken först, men jag minns jag hade en pojk, som var vid kyrkan och det var en tös där ock, och pojken blev döpt först. Sen var det en, som sa: "Nu har Oskar skäggat ner vattnet för tösa." Hon menade, att tösen skulle få skägg. När gudmodern kommer åter med barnet, lämnar hon bar- net till fadern och talar om, vad det heter, och att det är in- skrivet i den kristna församlingen. Förr vände gudmodern sej åt höger -åt karlsidan -men nu alltid åt vänster; det är makligare.
Barndop, och föreställningen om den nyfödde
Jag höll fram ett barn för Borgs en gång i min ungdom. Innan vi fick ge oss av till prästgården, tog modern barnet och lade i en kista. Sedan satte hon sig på locket, så att kistan gick i lås. Varför hon gjorde så, vet jag inte, men jag blev så rädd, för vi höll på att inte få upp kistan igen. Förr ville de ha döpt barnen så tidigt som möjligt. Man vakade tills barnet var döpt. Man fick inte släcka ljuset, innan det var döpt, för man var rädd att barnen skulle bli bortbytta. De trodde ju på troll förr, och så trodde de, att trollen tog barnet och lade dit sitt eget i stället. / Johanna (Öberg) berättade, att när gam- la mor till Fonanders låg sjuk i barnsäng, så kom det en trollgubbe in, och hon blev så väldigt rädd, för barnet var inte kristnat. Men bättre folk väntade en månad eller så innan de döpte barnen. Om bäregumman sprang till dopet, skulle barnet bli raskt. Det var väl de som gjorde så, men jag brydde mig aldrig om det. Det är mycket att ge akt på för att inte barnet ska' bli lidande av moderns slarv. Läkarna vill inte tro på det nu för tiden, men jag mins så väl en gång när jag stod och späntade stickor, så slant kniven och stötte till mig i mellangärdet. När min yngste son föddes, hade han precis samma märke i mellangärdet. / Om en mor var oförsiktig med en kista, så kunde barnet få märke efter det, kistenaglar de kallar det. Visste hon bara, hur det tillgått, så kunde hon göra på samma sätt med barnet, och då gick märket bort. En skollärare i X socken har änna som en lever i halva ansiktet. Hade bara modern vetat om hur det orsakats, så hade det varit lätt avhjälpt, mens han var liten. Blir man skrämd, kan barnet få fallandesjuka. Det var en fru Settergren här i Fjärås för länge sedan. Hon hade ett barn som började skrika klockan fyra varje dag. Men hon visste mycket väl hur det gått till. Hon hade varit på mark- naden, och där var det en selmakar, / som hon kände, som blev slagen, och hon blev så väldigt rädd. Det var just vid fyratiden. Men så var det en prostinna här, som lärde henne att skära sig i ringfingret och låta barnet dricka av blodet. Hon gjorde så, och barnet blev bra. Prostinnan hade själv en dotter, som hade liksom ett människoansikte på bröstet. Hon hade tagit sig där någon gång när hon var skrämd. Det var mycket noga, att man inte rörde när sig själv, om man blev skrämd, då blev det märke hos barnet. Min mamma talade om att vid en begravning tog hennes syster och kastade ett björnbär på henne, bara på skämt. När barnet föddes, satt märket strax under ögat. Hon visste / ju hur det lättast kunde botas, bara björnbären blev mogna, men den lilla levde aldrig så länge. De gamle kallade dopvattnet för lögevatten. Förr döptes barnen hemma eller i prästgården, nu ska' det alltid vara i kyrkan. Om kattugglan skriker; "Tvätta vitt, tvätta vitt", så bådar det barn.
Seder och bruk i samband med tron på spöken och troll
Om någon fått se ett spöke skulle han ej ta- la om det samma kväll, för då kunde han bli sjuk. Eller om någon såg något som han trodde var ett spö- ke skulle han titta ner i marken en stund. Var det då ett spöke skulle det vara försvunnit när man tittade upp igen. Om någon, som man sade, hade blivit "trollkramad" skulle man klippa en snibb av skjortan och brän- na upp. Eller också skulle man taga "älvablåsor" (sten- lav) och tända eld på och inandas röken. Ännu ett sätt var att tända svavelstickor och hålla under nä- san.
Detta är sägner, som min pappa talat om efter sina föräldrar.
Hällesjö och folks vallfärder dit. För en 60-70 år sedan vallfärdade folk till Hällesjö. Om de ha- de någon slags sjukdom eller utslag så trodde de att vattnet kunde bota dem. En del hade för sig att det var bäst att rätta sig efter mån- en. Antingen skulle dem vara vid ny eller nedan. Andra rättade sig efter solen när den gick upp eller ned. När man då hade badat i sjön så kom turen att de skulle offra. Om de var aldrig så fatti- ga så skulle de ändå offra en slant, för de hoppades på att de skul- le bli bra och då var ju det värd något. De for dit på sommaren så fort det gick att bada. Att de kastade pengar i sjön vet man ju för det är en del som hittat gamla pengar där. Vad verkan vatt- net kunde göra vet man ju inte, hon gjorde nog det mesta. Kyrkklockan i Vings hölj i Viskan. Det sägs att det sjunger i Viskaån vid Vingshölj ? Det är den stora kyrkklockan, som blev sänkt där då det var krig mellan Sverige och Danmark. När kriget var slut skulle man ta upp klockan. Men då höll trollen fast klockan för de tyckte inte om att den kalla- de folket till gudstjänst. Då frågade man en klok gammal gum- ma i socknen hur man skulle bära sig åt. Hon svarade att sex bönder en fredagsnatt skulle ro ut på ån men de skulle vara riktigt tyssta, och vid 12-tiden skulle de få tag på klockan och föra / den iland men ingen fick säga något förrän hon var helt uppe ur vatt- net. Bönderna gav sig ut en fredagsnatt och allt gick som gumman sagt att det skulle göra. De fick tag i klockan och förde henne mot land. Men när de kom mot åkanten och skulle dra upp den på land, då sade far i Rå- ri: (Råri är i Sällstorps socken) "Häri ham vi na !" I detsamma förlorade de taget om klockan och den gled ner i vattnet igen och sedan är det ingen som dett den. Skatten i Simensbjör (eller Simmensberg). I närheten av mitt hem finns en sjö som heter Dran några kilo- meter i öster finns en annan sjö Viskelången och Boråsvägen vid norra si- dan åt sjön är ett brant stup en gammal sägen är, att där skall vara sänkt en skatt i. Tjuvar eller rövare hade varit i Västergöt- land och stulit en full säck med silver; ljusstakar, silverkannor kanske pengar också men spejarna voro efter dem så att de blev tvungna att kasta säcken i sjön. Min Farmor har berättat att hon sen en kväll för 50 år sedan såg ett klart sken på samma ställe även vår grannfru har sett samma sken 2 gånger så det kan nog hända att skatten finns där ännu. / Sägnen om stortjuven Österberg. 1. Österberg var hallänning, och vistades mycket i Viskadalen- och gränsen till Västergötland. Han uppehöll sig mest i bergen om dagen, men om nätterna var han ute och stal. Kyrksilvret i våra närliggande kyrkor försvann, och likaså stal han också på förmögna gårdar. Han behöll inte alltsammans själv utan delade med sig till de fattiga. Men så blev har för djärv och gav sig ut på allmän- na landsvägen. Och då blev han tagen och fängslad. Så frågade de honom vad han hade gjord av allt tjuvgodset, men han gav inget bestämt svar utan sade bara att i Blackekärr i Veddige finns allt förvarat i en kopparkittel, och den som hittar den han behöver inte arbeta mera för då är han rik nog. Men det är ännu ej funnit. Och ej långst ifrån Blackekärr finns en bergskreva som kallas Österbergs säng, för där hade han sitt tillhåll och där finns t.o.m. aska och träkol som märke efter eldstaden. För något över hundra år sedan har detta hänt. / Adrs: Elin Ericson, Drared No.1, Veddige, 14 år gammal. Detta är sägner, som min pappa talat om efteer sina föräldrar.
Västsvenska Folkminnesarkivet
Västsvenska Folkminnesarkivet Göteborg Herr Bergstrand Med anledning av Eder skrivelse av den 21-12.1939 får jag härmed vördsamt översända ytterligare några historier som jag hört berättas och nedtecknat i förhoppning att dessa äro användbara i pristävlingen. Högaktningsfullt Allan Johanssson Fack 45 Väröbacka / Västsvenska Folkminnesarkivet Stadsbiblioteket Göteborg. Undertecknad ber härmed att i ring mån få bidraga till den tävlan om Hallänska sägner som Ni och Hallands Nyheter för någon tid sedan utlyste. Under mörka vinterkvällar brukade min mormor berätta många sägner och historier (hon var född 1850) de flesta har jag glömt, men ett par av dessa har jag dock i minnet. Då min mormors mormor var ung var hon anställd som mjölkpiga på en gård i Stråvalla som hade sina utmarker vid sjön. När hon, och några andra mjölk- pigor, skulle gå till sina arbeten gingo de förbi / en s.k. "Trollugn", en i berget välvd håla eller kammare. En morgon när de som vanligt gingo förbi trollens bostad kände de lukten av nybakat bröd, samtidigt kom där ut de allra läckraste tunnbröd på en lång "grissla" = en rund träskiva av c:a 20 cm plasserad i ändan på en lång käpp.) Flickorna, utom en, togo var sin tunnbrödskaka och åto upp. men den ena flickan vågade inte äta trollbröd. Hon blev strax häftigt sjuk, de andra däremot, mådde väl av trollens unfägnad. På den tiden var det dåligt med maten för pigorna och det hände ofta att de gåvo trollen mjölk i utplaserade kärl, i gengäld fingo de bröd av trollen. En annan historia som jag kommer ihåg av min mormor är följande. Då min mormor var ung tjänade hon som piga i Släps socken i norra halland. På gården hade det blivit så många råttor att ingen visste någon råd att bli kvitt plågan. En dag kom där en vandringsman fram till gården och begärde mat, det var knappt om maten på stället men han fick ändå efter vad huset förmådde, under tiden han åt talade husmodern om råttorna och vilket obehag de vållade, då sade främlingen, / " Då ni visat stor godhet genom att bespisa en fattig vandrare, skall jag i gengäld befria eder från edert bekymmer." Främlingen gick ute ett varv kring huset motsols under de han läste något på ett obegripligt språk, och fram kom en skara råttor, "så stor att marken var ej synlig på flere famnars bredd" de togo vägen mot en närbelägen bäck och för- svunno för alltid från gården. På "haddehjöga" i Källstorps by i Värö socken finns ett rätt stort bronsåldersröse, där det enligt sägnen förr i tiden skulle bott en väldigt stark jätte med sin fru. En gång hade jäättemoran varit i en grannssocken och fått se en bonde som gick och plöjde med sina två oxar. Jättefrun tog både oxar plog och körkarl i sin "slabbat" = förkläde och vandrade hen till mannen, då denne fick se vad hon hade tagit, sade han, "Gå genast och släpp dessa varelser där du tog dem ty detta är våra efterträdare!" En efter kvinnan "med stor varsamhet och förundran, bär tillbaka körsvennen med sina oxar. En annan historia om jättenpå kodde-höga, är denna / När Ås kloster var färdigbyggt och klockor- na började ringa till andakt, väckte detta stor förargelse hos jätten, han gick ut och fann tre stora stenar som han med hjälp av sitt strumpenband slungade ivväg mot klostret, dock utan att träffa (enl sägnen skall den ena stenen ha fallit i Viskan, strax invid klostret, de två andra stenarna föllo ned på marken något längre ifrån och finnas än i dag till beskådande. Stenarna som väger flera ton kallas för jättekarlen eller jättestenarna.) Då jätten inte kunde förgöra templet tog han sitt bohag och gick till skogs, slutar sagan. Då Värö kyrka skulle byggas, kunde sockenborna inte komma överens om platsen efter att länge ha tvistat om denna sak, enades dom om att lägga en sten på en vagn och spänna ett par oxar för, på den plats där sedan oxana stanna- de skulle kyrkan uppföras. Då oxarna hade kommit den plats där kyrkan nu är stannade dessa och sade: "Här vill vi väre". Där byggdes också "Väre" kyrka, vars namn sedemera ändrades till Värö. I Källstorps i Värö socken bodde för många (omkr 100) år sedan en snickare till börden finne som var trollkunnig. I närheten av hans hem / låg en liten sjö eller mosse, vanligen kallad "Sjöväremossen" denna sjö skulle enligt sägnen vara bottenlös, för att utröna sanningen i detta påstående tog finnen ( som man kallade "gamle Trolle") ett snöre med sej ned till sjön för att mäta djupet, då han började lodningen hördes en röst ut djupet saom sade: "Mäter du mina väggar, blöter jag dina läggar och den vita s-hällen kon skall vandra ut ur Värö!. Vilket med andra ord skulle betyda att det akulle bli så stor översvämning att Värö kyrka skulle flyta bort. Gamle Tulle blev förskräckt när han hörde detta, och avstod från att utforska djupet i sjön. En gång när "Gamle Tull" varit ute i Lahall (Värö socken) och snickrat, träffade han på hem- vägen en av sina vänner som hette Ola. Det var på sen- hösten och kvällen var mörk, så mörk som endast en höstkväll strax före jul kan bli; ingen av dem hade någon lyckta, komna till Värö kyrka där de båda vännernas vägar skilldes, stannade de en stund och pratade varvid Ola beklagade sig över mörkret. Då sade "Gamle Tulle" "Du kan få låna min lykta, fastän den annars står i söder ikväll". Ola, som kände till den andras trollkonster vägrade att emottaga erbjud- dandet. Gamle Tulle sa då att han själv skulle / använda densamma. "Och strax blev det så ljust runt benen på Gamle Tulle att den andres allting tillförna dess make skådat". (Lykan torde ha varit "näcken" eller lyktgubben) Strax söder om Stråvalla kyrka finns en ekskog, en del av denna kallas allmänt av de äldre för "gastkärr" eller gastakärret. Enl sägnen skulle denna plats vara tillhåll för gasten, många av dom gamla har också hört gasten skrik här under mörka vinterkvällar vilket alltid varslade oväder. För många år sedan kom en van- drare från man i Västergötland, han skulle ner till Stråvalla för att söka arbete vid tröskningen. Emellertid råkade han strax målet för en svår snö- storm, varvid han omkom. När sedan män fram på våren smällte hittades han lik. Under många år framåt kunde folk höra jämmerop, mot stundande snöyra och storm. I Klosterfjorden utanför utanför Lahall omkommo för många år sedan #### och som under en fisketur i hårt väder. En gammal gumma berättar. Att så fort det blev en storm, hördes de båda männens nödrop från sjön / Att sk. "Varsel", mot kommande händelser, existerar, vill jag med följande berättelse bevisa. I Källstorp, Värö socken hände för c:a 10 år sedan följande. Två av grannarna voro ovänner, på den ena granngården låg en gamal man sjuk, och man väntade att han vilken stund som helst skulle dö. Till Värö kyrka finns en för några år sedan av en församlings bo donerad likvagn, vilken får användas vid begravningar inom socknen, vagnen är avsedd att dragas med två hästar. Samma kväll som den omtalade mannen , kom frun i den andra gården ut från ladugården efter kvälls- sysslorna. Kvällen var klar och månljus. Hon fick då se omtalade likvagn förspändd med gårdens hästar, stå inne på gården. I fråga varande fru, dog i somras vid 60 års ålder, tillhörde ej den mörk- rädda sorten som äro förborgade för vanliga dödliga, blev inte förskräckt över vad hon såg, utan gick in till sin make och omtalade vad hon sett, och samtidigt kom överens med denne att under alla omständigheter ordna det så att synen inte skulle återupprepas i verkligheten. Dagen för begravningen kom, på förmiddagen kom bud till grannen med förfrågan om hon ville köra och hämta likvagnen, då den som skulle kört hade fått / förhinder på grund av atten av hans hästar insjuknat. Grannen lovade att köra, men innan han körde fick han upprepade förmaningar av sin far att inte komma fram på gården, utan köra direkt till sorgehuset med likvagnen. Ödets nycker äro emellertid underliga, på väg hem gick en av selarna sönder, varför han blev tvungen att köra fram på sin gård för att få skadan reparerad. Varvid frun fick se sin syn förverkligad. Just som mannen kört in på gården kom frun ut ur ladugårdsdörren, för att se vem det var som kom körande. Till slut en händelse som jag själv jämte två andra inom Värö bosatta trovärdiga män varit ute för. En söndag i oktober 1936 hade jag be- vistat Hallands Gymnastikförbunds årsmöte i Halmstad. Jag kom därifrån kl 9 på kvällen, samma kväll var det i Ordens huset anordnat föredrag om bastubygge, föredragshållare var gymnastik #### Jan Olsson Tärna. Föredraget var slut vid 11 tiden, varefter jag pratade vid några kamrater en stund, klockan torde ha varit omkr 12 på natten då jag hörde han kvällen var månljus och stjärnklar, varför jag inte hade tänt min cykellykta. / Kommen strax söder om Värö kyrka tyckte jag mig möta ett fordon, varför jag höll in mot dikeskanten så mycket jag kunde då det ändå inte tycktes bli plats stannade jag cykeln, framför mig stod då en absolut beckmörk vägg, varför jag inte kunde se något av vägen framåt. Jag hade emellertid knappt stannat cykeln förrän det åter blev ljust omkring mig så jag kunde fortsätta. Jag är inte mörkrädd, och har färdats alla möjliga vägar genom såväl bebodda som obebodda trakter, vid alla tider på dygnet, men denna gång medger jag att det kändes liksom lite kusligt, och cykellyktan blev tänd och farten hemåt skulle inte ha kännts för mig i en tävlan. På onsdag samma vecka har en lastbilschaufför med tänt ljuse körande och måste stanna bilen på samma plats på fredag i skymningen kom den tredje personen cyklande, även han råkade ut för samma äventyr. Även om jag sedan på rent veckan hoplig teoretisk grund lyckats lösa proble- met, kvarligger ändå en viss kuslig känsla över minnet. A. J-son. I händelse av tid kommer jag senare att bidraga med en del saker om språken och sanndrömmar. Allan Johansson Fack 45 Väröbacka. / En stark kvinna. Min morfader var träskomakare och snickare. En gång var han och arbetade på ett nu rivet ställe i Stråvalla kallat "Djupadal". Fram på dagen blev det en livlig trafik till stället, av gummor, morfadern anade vad som var i görningen, det skulle bli tillökning i familjen (På den tiden fanns inga B.B eller kvinnokliniker, även barnmorskor var det ont om, och i regel skedde förlossningen med hjälp av någon äldre gumma som sjäv fött barn.) Det led mot "daver", middag och morfar tänkte för sig själv att i dag blir det nog skralt med maten. Då det blev mat- dags blev han emellertid inkallad, maten stod på bordet, mor själv verkade pigg och kry, troligen sett lite förvånad utan förklar- ingen kom omgående från den lyckliga moderen i följande ordalag. "Jaha, där legger den trettene. träffande) å ja har alldrig legget en timme och alldrig sederat = (anställt från) ett mål mat. / I Åkraberg, Värö socken finns en klyfta c:a 20 met lång och på sina ställen minst 15 m djup. Klyftan som tillkommit genom en bristning i berget är en ####, kallas vanligen "Borros skåra". Klyftan Borrås kommer, med säkerhet av Borgås, vilket inne- bär att en borg varit förlagd på åsen, alltså att berget utgjorde en befäst punkt, troligen använd under de många Svensk - Danska krigen. I sydöstra ändan av klyftan, sitter inkilad en stor sten vid knapp manshöjd. En sägen vill förtälja att denna sten skulle falla ner och krossa den siste som passerar klyftan. Vid ####, ####, i berget där besökarna bruka med- lägga ett kopparmynt, för att därigenom skydda sig mot klyftans ande, eller de onda makter som troddes släppa den förut omtalade stenen i hu- vudet på någon besökande. / I Varö socken liksom annorlides börja digerdöden. Än idag talar Pestkyrkogården sitt tysta språk om denna hemska farsots härjningar. En sägensamband därmed. Till Backa by, nu Väröbacka stationssamhälle kom en dag då pesten härjade som värst, två små uthungrade barn från Marks härad i Västergötland fram till nuv Skogs gård och begärde lite mat. Bonden som hört att om man nedgrävde levande barn skulle man kunna undgå pesten, såg här ett tillfälle vara inne. Barnen bjöds in och fingo smörgåsar, under tiden grävde husets folk i största hast ett djupt hål alldeles utanför köksa- dörren, när detta var gjort tillsades de små #### barnen att hoppa ned i hålet, så skulle de få mera smörgåsar, nedkomna i sin grav började folket kasta ner jord på barnen, varvid dessa uppmanade att akta sina smörgåsar väl. Någon möjlighet till räddning undan dessa vidskepligt vansinniga människor hade givetvis de små barnstackarna utan fingo sin egen grav igenskottad i lycklig ovetskap om betydelsen härom. / Gamle märkesdagen Sådant väder är om trettonde dag jul, sådant skall det bli tretton veckor framåt. Om det var frost de fyrtio martyrens dag (9 mars) skall det bli frost i fyrtio nätter före mid sommar. "När det regnar på galla, hon man så korn på halla," (galla = galliusdagen 16 okt) Betyder - Om det regnar den 16 okt, blir följande år regnigt att man säden på hur torr som hälst. "Man får lägga sig om ljusnan dag och ##### - Efter Vårfrudagen ansågs det vara tillräckligt lång dag, att lampa eller ljus ej behövde tändas, ända fram till 29-9. Byggdemål = Megelsmässor" Om det regnar sjusovaredagen 27 juli, skall det regna i sju veckor framåt. Så mycket rim = rimfrost i advent, så möcket regn före midsommar. Den 22 febr kasta Petter Katt sin varme sten i vattnet, då smälter isen lika mycket under - som ovanifrån.
Husdjur.
Märramjölk används inte till annat än som bote- medel för kikhosta. Jag har aldrig hört talas om något vidskepligt skydds- medel vid nyburen kos första mjölkning. Råmjölken bars obehindrat in från lagårn utan att vara över- täckt. Kons första dryck efter kalvningen bestod blott av varmt vatten med mjölk och något salt i, men varken stål eller annat sånt lades i. Ville kon inte bli ren, så gav man henne en dosis brännvin. Mjölken kunde både säljas och skänkas bort utan att tillgrep några som helst hemliga skydds- medel. Jag har aldrig hört talas om, att man kunde ta makten från djur eller människor. / För att skydda en häst för kvarka och bota den, om den hade kommit, var det ett bra sätt att lägga peppar- rot (pebarot) i krubban. Hade en häst fått fanget (bukrev, fång), så var det ett säkert botemedel att leda in honom på fåratallen 1) och med en grep lyfta undan taelen något, så att hästen fick den fräna lukten rakt i näsan. Det har jag själv försökt. Det misslyckades aldrig. Det är aldrig bra att gå över en hästatumla. Då fick man ont i benen. Då man klippte får, skulle man alltid lämna en liten lock av ullen i pannan. Men vad detta skulle tjäna till, har jag aldrig hört. Getter ha inte varit vanliga här i mannamin- ne. En och annan torpare har kanske haft någon enda, men det har varit undantag. 1) Den under året samlade och av fåren hoptrampade fårgödseln. / Innan bina svärma, kan man på kvällen förut höra, hur den ene visen ropar till den andre: "ut, ut, ut!" Svaret kommer omedelbart. "Ska, ska, ska". Vid svärmningen är det bra att kasta vatten över svärmen, så vida man märker händelsen, innan bina kommit för högt. Själv har jag en gång varit nära att bli ihjäl- stucken av en bisvärm. Jag hade rätt många bisam- hällen och råkade stå mitt i vägen för en utfly- gande svärm. Det hade inte varit farligt, men så kände jag, hur ett bi slog ned i nacken på mig. Jag slog till med handen och dräpe djuret. Men det råkade vara visen själv. Och omedelbart hade jag hela svärmen över mig. Jag fick flera styng och förstod, att jag måste springa för livet. Jag lycka- des komma in genom en dörr och få igen den efter mig. Men då var jag så illa stucken, att jag var sjuk i fjorton dar. / Jag har hört talas om den dumma seden att borra in en levande orm i lagårdströskeln. Men jag har al- drig själv sett den. Innan kreaturen släpptes på bete första gången på våren brukar man giva dem benmjöl. Det är den enda skyddsmedel jag vet om. Att driva dem över eld är säkert helt okänt. Gnield okänt. Maran brukade rida kreaturen trodde man. Ingen säkerhetsåtgärd känd. Då en ko leddes till tjur, gagnade man nog vissa knep, som skulle verka så, att kon säkert blev tidd (befruktad). Det bästa skulle vara att lägga en hästasele på kon, innan tjuren var på henne. Det var säkert, sa de gamle. Själv har jag verk- ligen en gång sett en ko, som var utstyrd på detta sätt. Det påstods, att det var gamla Trissa, som hade lärt folket här i Landa detta knep. Men de kunde det nog förut. Trissa var en käring nerifrån Värö, som brukade stryka här igenom / allt ibland. Hon tiggde, och hon botade sjuka kreatur, och hon trollade - sa hon. Ett annat bra sätt att säkerställa kons dräktighet var att efter parningen leda henne tre varv motsols kring en jordfast sten. Och det fanns ett tredje också. Man tog isär de båda halvorna av en arbetsvagn, så att bakvagnen kom för sig och framvagnen för sig. Efter parningen leddes kon en gång mellan de båda vagnhalvorna, vil- ka därpå omedelbart ihopsattes.
Tattare
Karl Lejon kallade de Söltefoten. Det var så, att han och hans följe hade gjort hemgång på ett ställe och stulit, och sen hade de fått nattkvarter i en stuga. Där låg de på golvet, när några bönder kom dit och började slå dem. De krossade foten på Karl Lejon och sen kunde han aldrig gagna sko på den foten utan hade alltid en galosch. Han var gift med en torpartös, som hette Elin, och de ha- de flera barn. Han blev tagen i södra Halland en gång. Han gick och drog en kärra och hade familjen med sig. Så hade ett av barnen dött, och han hade liket på kärran i flera dar. De skaffade hustrun arbete på en fabrik i Borås, barnen lejde de ut på olika ställen och sen fick Söltefoten gå ensam. Han låg i en lada i Sätila och dog för 10 år sen eller så. / Vi hade en liten hytta i Förlanda vid Lygnern på Aron Anderssons i Yxared marker. En gång, när vi varit borta, hade där varit tattare, som hade gått in och tagit all ul- len, som mor och moster tagit emot av bönder för att spinna och väva. Så hade de tagit en kyrkschal, knivar, gafflar, skedar och annat. Tänk att de ville stjäla från så fattiga människor! Mamma fick köpa ull och ersätta bönderna. Hon lärte köpa ull. - Det var okända tattare, som aldrig hade varit där förr. De var gåane (åkte ej). Men det var en annan sort. Sexpenningen och hans familj låg hos oss ofta. De fick ligga på bara golvet. Vi väntade på dem för de hade alltid bröd och mat med sej. Sexpenningen hade en särskild väska för sitt på ryg- gen; den kallade han "sillamacka". Så hade de fläsk. "I har la väntat på oss", sa han när han kom. Han slog bort'et mä galenskap (d.v.s. skämtade) Han var liten till växten men grov. Han slaktade hästar och flådde, dränkte hundar och katter / och kastrerade djur. Alla hundar skällde på honom och var så arga, för han luktade ju av blod. Skulle han dränka en hund, la han ett snöre om hal- sen på honom, kastade honom på sin rygg och sa: "Så går´t mä hunna efter denne dan". Han var aldrig miss- belåten. När han kastrerat en fölunge, skulle han ha en bit benfritt fläsk och en peng. Han var renlig och tvättade sej gärna. Han hette An- ders. Hans mor hette Ulla. Anders - Sexpenningen - blev gift med en sådan grann människa, som hade tjänat på ett bondställe och fått ett oäkta barn. Ulla hade sagt åt henne, att hon borde följa med dem; jag tror aldrig att Anders och hon var riktigt vigda. Sexpenningen var så snäll. Han söp aldrig och svor inte utan att de retade honom. Men han kunde inte räkna pengar. Hans hustru radade upp peng- arna åt honom. Ekholm här i Rygga är dotterson till Sexpenningen; hans mor var S:s tös. Till slut blev Sexpenningen skriven hos sin son Johan Andersson i Förlanda. / Här låg två bröder Rask på ett ställe i Rygga. Den ene ha- de bytt sej till en bra häst och skröt för den andre, att han "fått en häst som sjunga kan och trolla för de sjuka." Det blev den andre arg för och skar först sin bror, och sen gick han ut och skar ihjäl hästen. Men sen skaffade han skjuts och fick brodern till doktorn i Kungs- backa, som sydde ihop honom, så han blev bra. Och han sa till sin bror: "Jag ska la fara till mötet i morn och köpa en häst åt dej." När en tattarkäring kom in på ett ställe, sa hon: "Va ska ja be min kära mor ge mina barn te kväll. Ge mej en bit fläsk, men skär sej inte i fingrarna. Det var makligast för dem att laga till fläsk. Tror I inte att de stammar från zigenarna?
Ordstäv hörda i Weddige.
Hade inte om varit emellan, så hade käringa stångat tjurn. När en talar om trolla, så står dom i "första". Ju senare på kvällen ju vackrare folk. (Brukar man säga till folk, som kommer sent på kalasen) Tvärs emot världen som Torpa kyrka. (Tornet på Torpa kyrka i Halland ligger åt motsatt håll mot andra torn.) Den sten, som ofta vältes mossas inte. / I mörkret är alla svin svarta. Som en bäddar får en ligga. Bättre ge "hunn" en bete brö, än te å skälla män. Om di inte har mer än e såga i magen, så ska ho stå på tvära. Alla känner apa men apa känner ingen. E´ flygande kråka får nå, men e settande får inget. Det är bättre ta skaen än skammen. Det gör det samma vad koa mjölkar när ho själv spänner utna. Det är lite som grannar ögat. Den är inte bättre, som gömmer än den som stjäl. / Alla plockar till lak, men ingen till bak. Där geten är bunden där gnaver hon. En knuten näve kommer aldrig gott i. En ska inte bösa för oburst fä. Ska en jaga andra så får en springa själv. Nogg å spar och hin har ! Snålheten bedrar visheten. Vad vill en ta å lusa mer än smällen. Äter en sej inte mätt, så slipsar en sej inte. Stäng dörra och skjut ut spjället, det går en luffare en luffare i från Borås. / Det går litt i kring, sa han, som åkte på kvarnvinga. Långt te änna å dit, sa käringa när ho kika på månen. Röet (ruttet) är snart revet, sa käringen, rev örat å gubben. Den ene tycker om mora, den andre om dottera, så bli bägge gifta. Då det regnar välling har den fattige ingen ske´. Måteli pölsa är är bäst. En liten kan göra mö, men en stor vänner sig. Lite snett är inte lett. "Sputta" inte i kåln, du kan själv få äta urn. Kyrkans granne är sist framme. / Alla vilja herrar vara, inga vilja säcken bära. Min dräng hade också en dräng och bägge vore lata. "Stick na där!" sa han som låg i landsvägsdiket och blev erbjuden en tia. Skönt att få sätta säj, sa skräddaren, när han hade stått och skruret till en väst. Det är inte gott för två stora att få rum i en påse. / Det är lätt att skära breda remmar av andras läder. Ingen är så bra, som när han är död och ingen så dålig som när han gifter sig. Far ä över mor, o och mor ä över me´ men så ska också jag klå de´ , sa pojken te katten. "Vem är husbonne, du eller jag." - "Ä de´ ä la I far." - "Nå, så lä me´ vära mä i panna då, ta de största fläsket" "Jag förstod väl piken fast han va fin", sa luffarn när de kalla honom om för tjuvstryk. / "Tack, jag mår som a´ törnaros i en sprucken träsko." Ska de va, så ska de va ! Skomakarens hustru och smens märr, gå alltid barfota. En ska inte gå emellan barken och trädet. Det är ost i grannkvinnans brö. ("De va nära ögat", sa käringen, som högg säg i tån. Stått i Göteborgs Posten.) "Jah tycker jag ser mi käring", sa "Blinne Böre". / De va jämt som mor skicka mä, sex styver till en lergök. "Klang i dukaten", sa krögarn, slog käringen i disken. "Rent ska de var" sa käringen torka bordet mä katten. Den som vill vara fin får pina skin. "Geft en, så får en tal ven" sa käringa om späkalven. "Det är ingen, som vet var haren har sin gång", sa käringen, la snara i gubben säng. ("Gott få lite rent spå sig" sa flickan vände särken.) (En veddigebo, född i Borås). / MOrgonglans och käringedans varaar alddrig till kvällen. Lika barn leka bäst. Gubben visste aldrig att käringa va galen, förrän hon sjöng när hon åt. Där gärdesgården är som lågast, där vill alla övergå. Jo, jo, skrek en te, så de tjod i byn. jo, jo, skrek en te, så de knappt hördes. Den, ho setter inte på lusa, männa dio dräper gneta. (en som slösar.) / "Skinn lägger sej", Skinn knyper i hop", sa skräddaren, när han prövade pälsen och en ärm var för lång och en för kort. "Så länge de finn´s liv, så finn´s det hopp", sa käringen, hoppa över bäcken. Om somliga visste vad somliga säger om somliga, så skulle inte somliga säga, att det somliga säger om som somliga. (Varberg.) Jag känner mina löss på gången. Ska en ljuga, så ska en ljuga långt och smalt, så de går i folk. / (Rött hår och enebuskar växa inte i god jord. (Skara)) "Rent ska de vara", sa käringa, sparka unna hönselorten på golvet. Vad den beträffenheten anbelangar, så behöver du inte tro att jag chyfonerar mej för några pendyler. (Brukade min kusin Hilding säga, men det hade han nog inte lärt sig i Veddige.) / "Ifall" sa käringa," att Gud skulle dö. Vem ska då ta me ?"
Läkekonst.
Matlea: huvudlöss skulle tas in, eller man skulle äta främmande bröd. Römärke. Jag väter på pekfingret och skriver en fem- udd på römärket tre gånger, och sedan gör jag likadant på spismuren. Hicka - någon skäller på en. Man ska tänka efter, vem det kan vara. Gissar man rätt, slutar hickan. Eller också skall man förarga eller skrämma den som hickar. Heshet (ej orsakad av räv eller hare). Man skall ha smör på en klut och lägga närmast halsen och binda en strumpa om. Stolsteg - Om man tar katterumpen och stryker åt hö- ger - med sola, går det bort. Eller ta en stol och vrida runt tre gånger och spotta en gång, sedan doppa med fingret / på de med stolsbenet, som man stött stolen på, då man snur- rade den runt, och så drag fingret tre gånger kring ögat. Piggar - det är bäst att lägga såpa och ett tobaksblad på - det drar ut. En del satte bort dem i träd. Den, som högg det trädet, fick piggar. Ryggskott - de skulle slå till honom med en sopekvast. Jo- hannes fick så olyckelia ont i ryggen. Brita Lena gick och sopade. Hon lägger till Johannes över ryggen med sopelen. Han blev så arger, så hon måste släppa sopelen och springa undan. Men blon kom i rörelse, och Johannes brev bra. "Dä gjorde la falia ont, men dä gick bort", sa han. Nedsättning okänt begrepp. Men var en karl härifrån som gick upp till Sträng i Idala, och han trollade Brita Lena i Backa, så hon fick ligga i tjugo år. Hon fyllde nitti år i förgår. När den gubben, som hade varit uppe hos Sträng, dog för några år sen, blev Brita Lena bra och har varit uppe se´n . Kistenaglar. Modern hade suttit på en kista, när hon var med barnet, och den hade gått i lås. De skrapade målfärg av samma kista och rost av spikhuvudena på kistan och lade i / i vatten och tvättade på "kistenaglarna". Trösken - barnet skulle ha starkt kaffe i mun; det skulle vara svalat. De kokade också bark av tröskebusken och tvättade i mun på barnet med det vattnet. Klåe - kvicksilver ältade de ihop med smult och strök på. Marbönnera hade så mycke klåe (skabb.) Tandvärk satte de bort i träd. En del gick till en surapel och tog jord under den efter det solen var gladd och lade på. Se´n skulle de bära hem jorden, innan solen gick upp. På "bögder" - stora värkar - har de lagt jord, som de tagit under en surapel efter att solen var gladd. Förstoppning - då drack de sirupsvatten. Rännesketa - de kokade ägg hårda och åt. Orma bettet - kom inte genom bett av mask e.d. Vet ej bot. Sår - var det ett djupt sår, skar de fläck och lade på. Näsablo´ - om man blör i en näsduk och gräver upp en torva och lägger näsduken under och sen trampar till tor- van, så stannar näsbloden ögonflask. Kålla - det riste dem. Då skulle de ha så mycke värme som / möjligt. Det kom av förkylning! Ormbett - det var bäst att skära ut biten. En torpare i Grankul- la skar ut biten, och den blev så stor och tjocker. Kon en före ormen till vatten och höll foten i (om man var biten i foten), så fick man inte ont av det. Band man ett kläde om benet ovanför bettet, så gick inte gifter upp i kroppen. Pinka under sej - (väta i sängen) - då skulle van dra upp en tjuderstake, som hade stått i jorden över vintern, och pinka i det hålet, så gick det över. (Har ej hört, att man skulle låta sitt vatten i en öppen grav). Hudlösa barn - di döste dom mä potatismjöl eller maskamjöl. Årlåtare var far till gamle Johannes på Gällinge skog. Han gick en tid på hösten, innan vattnen tätna te (=isbelades) och en gång om våren. när vattnen blivit öppna. Man skulle aldrig låta sej åre om vintern, medan isen låg kvar. Ceders Bengt öppna´ åder på mej, när jag hade hjärninflam- mation; annars hade jag då dött av det. Annars var det mest för värk. I Ramsjö fanns gott om iler (iglar); det var såna, som tog upp iler i sjön och gick och sålde. / Stämma blod kunde en gammal skräddare på Klosten. Han sa´: "Jag stämmer tie årer i din kropp. Åre statt som Nole (!) ström!" Han nyttjade inte något Gusord till det. Nattvardsvin var de brukat hämta till sådana, som var svårt sjuka. Håll - det är stickningar i brystet. Det bakade de bort med en varm sandpåse. Hundbett - hår av den hunden, som bet, skulle läggas på. Skorv. Bark av oxel skall man koka oh tvätta med - då går det bort som en ville vända en hand. Det var en karl i Gällinge, som hade mördat, han hade sla- git ihjäl ringarn på Skadehallen. Först reste han till Ameri- ka, men han kom hem efter två eller tre år och erkände. Till honom gick flera personer och fick blod av honom till bote- medel för barn, som hade skiver. Lånat jord på föräldrar eller släktingars gravar har de gjort för värkar. Har man jorden på värken i tre nätter, / så blir man bra. Men de skall bära tillbaka den. Jag hade tandvärk. Jag blev lärd att ta nio pinnar ur en so- pel och få lite blod ur tanden på var pinne och kasta dem i en nordrinnande bäck. När jag hade gjort det, sprack tanden i fyra bitar, och jag blev bra. Vårtor - en tar en tvinnetråd och gör en knut fär var vår- ta och lägger den under en sten. Så snart trån har ruttnat, är vårtorna borte. Jag har försökt det med mina liktornar, men det har inte hjälpt. Spelmans Sofi kom till vårt, när min pappa var dör. Hon hade ryslig tandvärk. Hon tog hans hand och drog den över käken men sa´ inget. Ja, sannerligen hjälpte det.