Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Jättekällan på Högagallen.
I min barndom gick vi barn ofta och såg en offerkälla, kallad jättekällan på Högagallen en bergås i Veddige, källan var en rund ganska stor fördjupning i hårda berget, full med vatten, dit hade folk gått i flydda tider, för att bli botade för t.ex. tandvärk, reumatism, utslag o.s.v. tvättade sig i vattnet i källan. Samtidigt, som de offra något i källan innan de gick der- från, något småmynt, eller någon småsak ej så noga vad, blott något lades deri. Och ingenting fick sägas under tiden, utan tyst skulle det vara om de skulle få bot. Ryttaren i Kulla. I övra Kulla Veddige socken kunde om kvällarna, ofta av de innevarande höras, hur en ryttare kom ridande in genom den stenbelagda porten, tydligt förnams att hästen haltade, om en stund hördes han rida derifrån i galopp, men då hördes ej hästen halta. Sägnen förmäler, att en gång för länge sedan i ofredstider en ryttare kom fram till gården en kväll, och ville låna hammare och tång för att kunna sko sin häst som tappat ena skon. Och sedan i full fart ridda der- ifrån, men vem och varthän täljer ej sagan. / Jättestenen. En stor sten belägen å utmarken intill gården Vagnabäck (Veddige socken) sades hava en gång i tiden blivit ditkastad av en jätte som bodde i ett berg Kullenhöga beläget i vester derifrån. Jätten tålde ej att kyrkan byggdes, utan med denna sten skulle han slå ned kyrkan, men som stenen aldrig hann sitt mål, utan föll och blev liggande på nämda plats. blev jätten deröver så vred, att han tog och skar med en kniv stenen mitt itu. Stenen var också liksom skuren i två delar allt uppifrån och ner. Men den blev vid tiden omkring sekelsiftet söndersprängd, för att troligt användas till byggnads-sten. Gasten i Boxsjö. Jag mins , att de gamla i min barndom ofta sade: att de hört gasten i Boxsjö. Så nu blir det allt snart oväder mente de på. Men varav det kom sig, att der egentligen var en gast, har jag ej något klart minne av, blott att det allmänt sades, att gasten hördes derifrån. (Boxsjö, en liten sjö i Veddige)
En mördares offer myringen som
En mördares offer (myringen) som bedriver allehanda ofog, och hur han nedmanas av en präst. (Samme berättare som föregående). En man vid namn Pål Rasmus, boende i Voxtorp Halland, var ovanligt grym mot människor och djur, plågade allt och alla han kunde komma åt. Slutligen hämnades bönderna på honom och mördade honom. Men hade han varit elak som människa, blev han det mångdub- belt värre som gast. Han bodde i en ihålig pil utmed vägen, som leder från Voxtorp till Hasslöv. Så snart någon människa kom körande där förbi, sedan det blivit mörkt, kunde man vara viss om, att myringen var fram- me och stötte bort ett hjul från / hans åkdon, eller satte sig gasten upp att åka, vilket senare föror- sakade, att hästarna ej orkade gå ur fläcken.* På så sätt var nämnde andeväsen en skräck för nejden en längre tid, och ingen vågade fär- das den vägen efter mörkrets inbrott vare sig gående, åkande eller ridande. Men slutligen råkade gasten sin överman. Prästen i Hasslöv kom en kväll åkan- de förbi myringens bostad, den murkna pilen. Genast var gasten framme och stötte bort det ena hjulet från vagnen. Utan att varken bli rädd eller bekymrad, steg prästen ned av åkdonet, lade det lösa hjulet upp i vagnen och befallde gasten *För att få veta vad slags "###" det var, som förorsakade att hästarna ej orkade gå, kunde den körande gå framom hästen, lyfta av huvudstolen och se genom den bort på vagnen. Då syn- tes alltid det andeväsendet, som eljest var osynligt, och vanligen då satt och åkte. / att bära i vagnens axel, till dess han fick befallning att lämna den. Pål Rasmus jämrade sig men måste lyda. Prästen satte sig upp i vagnen och åkte så hem till prästgården i Hasslöv. "Var god håll i axeln, medan jag går in efter bok och prästkrage"! Gasten jämrade sig men lydna- den var ofrånkomlig. Sedan nämn- da saker voro hämtade, befalldes gasten följa med. De gingo till en källa i Voxtorps ängar, ett par km. från Voxtorps kyrka, där Pål Rasmus nedmanades. Varje år fick han taga ett tuppsteg mot Voxtorps kyrkogård, men varje skottår ett tuppsteg till- baka. Då han hunnit till kyr- kogården var han fri.
Gastar.
Det var en gumma, som hade varit med i stan. Hon ville gärna supa och hon var full. När hon kom hem till Fjärås kyrka, ramlade hon av lasset. De andre lät henne ligga en stund, men se´n sa en: "Vi får lägga den föllsugga i fähuset." De lyfte upp henne, men hon var så förfärligt tung, så de fick vara flera till att hjälpas åt med henne, men som de släppte henne över tröskeln, blev tyngden borte. Det var en gast, som hade hängt sej på henne. Jag har hört hemskt rop i markerna efter "Eskhult pojk". Det var en ryttare, som hade bundit en pojk fast vid hästen och ridit, och pojken hade slagit ihjäl sej mot en sten.
Gastar
En gast höll till på vägen till Tostared. De talte om en kvinna, som gick på vägen där i sänkan och skulle upp till affären; det var sent en kväll. Då fick hon nånting på sej; det kändes liksom en hand på var sxel och hon kände något ludet först vid ena kinden, sedan vid den andra. Hon sa: "Ä dä Gud eller Skam, vem dä än ä, så låt mej komma vägen fram !" Hon började frysa och blev så matt, så hon blev tvungen att sätta sej vid vägkanten. Hon fortsatte ef- ter en stund, och när hon gick tillbaka hem senare, såg hon ett ljuse på vägen.
Gastar.
Gasten talte min mor om att hon hörde i Klippa kärr uppaför Åsa. Där hade någon hängt sig. Om kvällarna hörde hon honom ropa. / De kunde bli krammade och sjuka. Det blev jag en gång. Köksan på slottet (Örmanäs) var död och låg i brygghuset. Jag och en karl till skulle bära en kuva. Först tog min kamrat kuva´ på ryggen och bar, och sen skulle jag ta na och bära. Men jag orkade inte. Jag blev sjuk och låg i tie dar. Tog de svavelstickor runt huvet tre gånger och ställde sej så röken gick uppåt - tre stickor strök de på en gång och hölle så.
Gastar
Gastar ansågos vara sådana döda människors andar, som företrädesvis omkommit genom olyckor på havet, "Strand- vasker". De kände sig olyckliga, därför att deras kroppar ej kom- mit i vigd jord. Ofta hördes deras rop vid storm och oväder. Vid Ugglarps strand i Eftra brukade de samlas natten till julafton, och då kunde man få höra dem. De kastade sig ofta upp på ryggen på gående människor, och det kän- des då, som om man burit en tung säck. Själv fick jag bära en sådan en lång bit och måste sätta mig många gånger, därför att jag ej orkade med bördan. Stundom kunde någon bli gastkramad och blev då illa sjuk.
Gastar och myringar
Hålakärrsgasten var en myring. Det skulle vara en, som var mördad och låg och skrek om nätterna. Men jag har också hört, att det skulle vara en lantmätare, som inte fick någon ro utan måste gå och staka. En gång höll de på och tröskade i Skeftebo, och så fick de höra, att Hålakärrsgasten skrek. Då var det en dräng, som ställde sig och härmade, men gasten kom och stod i dörrahålet och sa, att drängen skulle skaffa pinnar och följa med honom ut och staka linjen mellan Högalt och Skeftebo från Hasjön till Skasjön. Drängen var kvicktänkt och tog en knippa ris och hackade till små pinnar, och så var de ute och mätte upp den rätta linjen. Och sen var lantmätaren borta.
Långhultagasten
I början på 1800-talet brukade godset Stjärnarps ägare släppa sina svin på ollonbete i skogen. Grisarna var märkta i öronen. Ett par arrendatorer i Skällås hade en gång ”nallat” (stulit) ett svin, på vars huvud de frossade. Just då kom Stjärnarps inspektor. De sade intet och intet heller han, men de förstodo att han genomskåda dem. De båda bönderna blevo rädda för stöldens följder och lade sig på lur i Långhult i Torared och dödade inspektören, då han red hem. Den dödade begrov de i ett kärr, och här blev han gast, som ända till sena tiden skrikit och jämrat sig hemskt, det särskilt vid väderleksombyte.
Gast
I forna tider fans det en färja över Viskan vid Kloster, och det red strandridddare som vakt. Så en kväll kom Per från Vrån kör- ande med häst och vagn. Strandriddaren befallde då Per att gå ur vägen, men det kunde inte Per, så tog strandriddaren och stack ned honom. Per blev sedan gast där. Så var det en gång en dräng, som tjänade där i närheten, han hittade på en kväll, att han skulle sätta en lykta på vägen. Så lade han sig att vakta i ladugården. Ja, mycket riktigt, fram på natten kom Per körande. Det första han gjorde, var att slå sönder lyktan, och sedan for han fram / till ladugårdsknuten, där drängen låg, och slog till i knuten så att drängen blev riktigt förskräckt.
Gastar.
Det var en gammal klockare uppifrån, som skulle hemtåt på något ärende, han blev liggande i snön och varna´ (frös ihjäl). Det var när min far var liten, och han var född 1818. De hörde hur han ropade alltemellanåt om kvällarna långt efter han var död och bärgad. Han ha- de legat i snön längen. Jag tror för mej själv att det blir borte, det blir borte allt och nytt i stället. Genljud och gasten hördes förr e- mot oväder, men aldrig skall man höra sånt nu. Det var i Värö socken det hände, att någon hade hittat liket efter en sjöman på stranden och tagit klädpersedlar ifrån honom. Han fick inte ro för den döde. Han kom och ropade på nätterna: "Tag hit min röe rock och mina strumpor och strumpefiler!"
Gastar
I Grisagårn i Torpa var det en bonde som förgav sej och dog. De hittade honom död under en hasselbuske ute i en mark. Mot oväder ropade han så förfärligt och jämrade sig. Barnen ville aldrig gå ut efter mörkningen och ingen vville plocka nötter på den hasselbusken. Det var en hustru som var till dopet med ett barn. Hon frågade kyr- koherden, hur länge de skulle behöva höra på detta. "Tills kroppen är förmultnad", svarade kyrkoherden. I Attorp var ett barn som skrek mort oväder. Det var en tös som hade varit i Danmark och tjänat och fått ett barn där. Hon kom tillbaka hit och hade barnet med sej. Men så kom hon att tänka på att hennes far hade sagt, att kommer hon hem med ett o- äkta barn, så blir hon olycklig för honom. Då kövde hon barnet, satte det på huvet i en vasspöl och sedan grävde hon ner det i / en grop, men där blev det uppsparkat av något kreatur, och ett fruntimmer fann det. (De kallade tösas far för Bläckarn). I min barndom var det många som hörde barnet skrika mor oväder. I min barndom hörde de det skratta mot oväder nerår Lillabacka till. Det var en pojk som vaktade får, och han satt och åt på en smörgås. Då kom det två mjölkerskor, och de tog till att hålla pojken, så han skrattade tills han dog. Det är det skrattet de hör mot ovä- der. Gasten var i Åttaberg i Kärra. Han kom farande därifrån om kvällarna. skäkte de efter honom, fick de stryk av honom. Det var en gubbe som var ute och gick. Han skäkte efter gasten, och sen sprang han strax in på en loge. Men gasten kom och slog till i dörren så vådligt. Hade han träffat gubben så hade han säkert sla- git ihjäl honom.
Gastar.
Det var en riksdagsman i Eckhult, som var så illa arg på barn, som tiggde. Han tog en tiggarepojk och band i rum- pen på hästen och satte sej upp och red nedför liderna, och pojken slog huvudet mot en sten och dog. Den stenen kallas Gullringe sten. Där har spökat. Vi hade så mycket blekne och vävne, som vi hade lagt ut och vaktade. Jag var med. Då fick jag höra jämmer; det tog till och det var så svårt att höra´t. Det varade emot en halv timme. Jag ha- de en hund med mej, och han var så rädd, så han teg som en sten. Det var den enda gast, jag hört. Det är flere hundra år se´n den händelsen. En dräng från Långås mötte en död karl en natt, och karlen tog och slängde honom på andra sidan gärdsgården.