Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en gång ett brudpar, som hade varit i kyrkan och vigt sig. När de voro på återvägen mötte de några troll, som gåvo dem vin allesamman. Men när trollen kommo till den siste ryttaren, slog han glaset i vägen och red undan. Trollen sprang efter honom men han red in på kyrkogården, och där hade trollen ingen makt över honom. Alla de andra i följet blevo troll. Ingrid Larsson, Näset, berättade: Vid Kvarnberget är ett hål i berget. En kväll hade några pojkar lagt stenar i hålet, men på morgonen voro stenarna borta. Då tänkte pojkarna, att det var trollen, som plockat bort stenarna, och sedan dess har hålet fått heta "Trollhålet".
Lillkyrkaboarnes gamla kyrka
När första kyrkan skulle byggas i Lillkyrka församling, lades grunden dertill på Bobergsbacken uti Slyteskogen. Den tiden funnos många troll der i trakten såsom annorstädes, och dessa tålte icke kyrkoklockornas ljud och hatade templen som uppfördes till Guds dyrkan. Det gick derföre här som på så många andra ställen, att hvad som byggdes om dagen det nedrefs om natten. Snart tröttnade folket att arbeta, och började att se sig om efter annan byggnadsplats. För att finna denna sammanokades tvänne tvillingsstutar och fingo gå hvart de ville. De stannade då i ett kärr ej långt ifrån backen, och detta utfylldes och kyrkan blef der uppbyggd. Sedermera flyttades den till sin nuvarande plats, men grundmurarne qvarstå ännu, ehuru det ej är hvem som hellst gifvet att få se dem. Någon gång har det dock händt att vallhjon förirrat sig dit, och då de kommit in på den gamla kyrkogården hafva de ej haft lätt att komma ut derifrån. Ensamme vandrare hafva äfven någon gång, då de under mörkrets timmar här framgått sett likfärder och andra processioner styra kosan till den gamla kyrkogården.
Trollträdgården vid Myrö
I Gränsen emot Solberga by ligger å Myrö säteris egor en hage, kvarest finnes en förtrollad trädgård, der vandraren lätt förirrar sig. Mången torde ännu lef va, som nattetid gått vilse derstädes och ej före första hanegället lyckats återfinna rätta vägen, såvida nämligen han ej förstått att vända ut och in på rocken. Men om det förunnats någon att skåda trädgården i all dess glans och herrlighet mer än gamle Lekström gårdssmeden torde vara ovisst. Sent en Thorsdagsqväll vandrade han gångstigen från Trädgårdstorp till herregården, då han hastigt framföre sig upptäcker en den grannaste trädgård han någonsin skådat. Der funnos äpplen och päron, men af det klaraste guld, och ädla stenar hängde i stora klasar på körsbärsträden. Trädgården var omgifven af en hög mur, men i porten, som var öppen, stod trädgårdsmästaren sjelf och bjöd Lekström stiga in och smaka på frukterna. Gamle Lekström var dock ej så dum han, ty att allt detta endast var tillkommet af troll och onda magter för att lura honom, det kunde han nog begripa. Han tackade derföre för tillbudet, men sade att han snart hoppades komma hem till sitt, och ej kände någon lystnad efter de granna frukterna. Häröfver blef trädgårdsgubben förbittrad, slog porten igen, så att det brakade i skogen, och dermed var synen försvunnen.
Häxor och trollkarlar
Det var en gubbe, som gick omkring. De kallade honom Munkalöven från Tångeråsa församling. Han hade till specialitet att han gick omkring och gjorde Fur i alla fähus. Han gick för jämnan. En gång kom han till Janstubbetorp. "Jag ska gå ut i lagårn ett tag", sa han. Men gumman där sa till honom: "Vi har som bätter å inte haft nån otur på länge, så det behöver i inte." – "Så kan I le ja då" sa gubben. Han fick gå utan att han fått varken mat eller kaffe. De hade kreaturen ute på bete hela sommaren, men skällkon gick före och de kom hem varje kväll. Men den kvällen, gubben varit där, kom de inte. Då hade tre kor fastnat i en mosse och de två var döda. Den tredje fick de upp och eldade de ikring, för det var kyligt på hösten. Och då de kom ut nästa morron, låg en annan ko stendöd i båset. Munkalöven kom igen länge efter det att detta hänt. Då sa ägaren till honom direkt, att han hade förtrollat det för dem. Då gick han och kom aldrig igen. Mina föräldrar talte om detta. I Ramundeboda socken var ett ställe, som hörde under Laxå. Det låg i skogsmarkerna. En familj arrenderade Stavåna. Så dog mannen och hon blev änka. Bonna kallade de henne. Hon kunde bota sjuka djur. På en gård låg en häst död, när de kom ut i stallet. Det var väl mellan 1865 och 1870. De gick efter Bonna. Hon kom och tittade på hästen. Hon tog en halmsudd och strök över hästen och mumlade en formel. "I kan bestämt trolla, " sa någon. "Dä ä inget trolleri, dä ä en vetenskap," svarade hon. Hästen vaknade till liv. Det var inget fel med honom.
Svartkonst
En gumma i Klippan här i Nysund bota ormbett. En gång bota hon en ko på ett ställe här, då rörde hon i krubban o gav henne en brödbit som hon haft med sig hemifrån. Så muttra hon nånting, o då svor hon bland annat, ty de måste svära när de botar. Men kon blev bra. Det var en i Koltorp i Kvistbro sn. som kunde trolla lite. När det var bonde i torpet Brunstorp här under Ölsboda, så var det ett år som korna aldrig gick hem om kvällarna. De gick o tala med gubben. "När körde ni iväg korna i morse?" sa' han. / "Klockan åtta", sa' de. "Mellan sju o åtta i kväll kommer de hem också," sa han. Och vid den tiden kom de också som skjutna ur en kanon. Men dagen efter var det lika illa. "***Kôler-Erker" (Kolar-Erik) kalla de gubben. Det var en också som bodde lite längre in i Kvistbro sn., de kalla honom "Ann-Lis-Kalle" (Anna-Lisas-Kalle). En ko här på ett ställe gick bort när hon skulle kalva. De gick efter honom, o han gick opp på skullen över kons bås o gjorde nånting, men de visste inte vad han gjorde. Men vid samma timme på dagen som de saknat kon så kom hon igen o hade en stor kalv med sig. Hon kom i full fart, o de hann inte öppna grinden för henne, utan hon satte full fart över gärdsgården. Ann-Lis-Kalle hade "svartboka" / också. Han var en gång på ett ställe här, o de ville titta i denna, men det fick de inte. De ville då, att han skulle visa dem litet av vad han kunde. "Ja, ja ska vise er lite," sa han. "Den förste som kommer o åker här förbi ska sel- stickera hoppe ur för." Det kom också en snart efter, o selstickerna hoppa ur, o skäckerna föll ner. Den, som körde, satt kvar o höll i tömmarna, han hade vagn o åkte i.
Guldvagnen i Wadbacken
Vid Högby är en backe, som kallas Wadbacken, och i denna en guldvagn. Mången har försökt att gräfva efter den och tvänne gånger har det äfven lyckats att få fram den ur högen ehuru trollen öfverlistat skattletarne. Det första kända försöket gjordes för många många år sedan då det äfven lyckades en bonde att med sina tvillingsstutar, hvilka han uppfödt med endast söt mjölk (ty detta är ett grundvilkor för att lyckas) köra vagnen så långt som till Hökbacken, men der mötte han en råtta som drog ett halmlass. Bonden ropade då: "Håll ur vägen", men då brast okhanken och vagnen rullade åter in i Wadbacken. Berättelsen härom tände hos en bonde i Högby begäret att våga ett nytt försök. Han hade nämnligen lyckats få ett par tvillingskalfvar, och dessa födde han med söt mjölk till dess de blefvo tam-föra, och började nu att köra dem. Så hände det sig att han en gång kom sent hem på qvällen så att mjölkningen redan var verkstäld, och den mjölk som stutarne nu fingo hade blifvit något blåsur eller glan som det heter. Då han nu tyckte stutarne vara nog sediga begaf han sig på väg till Wadbacken, kom lyckligt dit och lyckades att få fram vagnen. Stutarne spändes nu för, bonden gifver dem ett piskrapp och kör till. Då höres ett skratt inne i högen och en röst som ropar: "Inte draga dina glanmjölkskalfvar bort min vagn." I det samma brast tistelpinnen och vagnen rullade tillbaka in i högen. Den af brutna tistelpinnen fick bonden dock i behåll och som den var af renaste guld, så hade han dock något för sitt besvär. Ännu är guldvagnen qvar och man ser understundom särdeles vid sommarsolståndet huru det eldar och lyser ur backen.
Lucia
Vid 4- à 5-tiden på morron skulle de opp vid lusse o förr också, för de måste ut o tröska, de hade slagtröskning då. Tröskningen kunde inte bli färdig till lusse, blev den färdig till jul, så var det bra. Jag har hört något om att de skulle risas på lusse, men jag vet ej riktigt hur det var, det var väl för att de skulle komma opp o inte bli "lusa." "Lelle julotta" kalla man lusse, då skulle det vara "lussefrukost." Det var lite mer mat då än vanligt o alltid en sup innan man gick ut o börja tröska. I en del gårdar hade de för / sig att de skulle tröska tio "la" (lager säd) före lussefrukosten, då tröska de fyra. Maten var olika på denna allt efter råd o lägenhet, men ost o sup skulle det alltid vara. Fick man inte "lussesup", var man missnöjd hela dan. Och "lussegröt" hade de också på en del håll, det var "viter gröt", ris- grynsgröt. De hade talgdankar till ljus, för själva ljusstöpningen var efteråt, försåvitt de inte hade ljusformar på sina ställen. Jag minns inte om jul- slakten alltid var gjord före lusse. Lusse uppkom därigenom, att det var ett troll eller gammal häxa som var ute då på morron. Och så långt hon såg blev marken / förbränd. De skulle de "ta henne av daga" genom att gå opp tidigt så hon inte såg så långt, hann att se så långt omkring. Lussebrud vet jag inte att det förekom här förr o ingen sång på lussemorron. Både kor o får fick lov att ha lite finare lussefrukost de också. Halm på golvet till lusse vet jag ej om, men hackat granris hade de där. I Kristinehamn var en stor torgdag före jul som de kalla "lussemarken", det var en stor svin- marknad, de hade så fult där av slaktade o skållade grisar, o svin- kroppar i alla åkdon. Vi hade allt mer stor- / artat här til jul än till lusse, lusse vara bara "lelle jula." De fick inte gärna mer än varsitt glas brännvin på lusse- morron. Och sedan på dagen fick man vanligen ge sig av till skogen för att hugga där.
Mor i Klevetorpet och Bergfrun i Lerbäck
Nära intill Klefveberget i Lerbäcks socken ligger ett torp kalladt Klefvetorpet. Der hände sig en gång att torparens hustru nyligen kommit upp ur barnsäng och stog "uta körkä", som det heter d. v. s. ännu ej var kyrkotagen. Som det led till julen så fick dock detta icke hindra hennes huåliga bestyr, och hon var just sysselsatt med att brygga julölet, då en fin fru kom in i stugan, helsade vänligt och bad att få smaka på bryggden. Det var frun eller trollet — ty ett troll var hon i alla fall — i Klefvaberget; men det visste ej gumman, utan som hon var mycket beskedlig och hjeipsam kom hon genast med en mugg färsköl och bad frun hålla till godo. Frun drack och prisade ölet, Ja hon ville till och med gerna få litet deraf med sig hem, Och det kunde nog gå för sig mente gumman, men då borde allt frun spinna litet lin åt henne. Frun lofvade att göra detta "men hvad för slags garn vill ni ha, mor?" frågade hon. "Skall det vara Entråd, Tvåtråd eller Tretråd?" — Entråd ville mor hellst hafva, och lemnade 6 tågor dertill. Frun bjöd nu farväl, tackade för välfägnaden och gick. Redan dagen derpå kom hon tillbaka med garnet, och var det så fint och jemnt, att gumman aldrig i tiden kunnat önska sig finare och vackrare garn. Ingen kan väl undra på att hon gerna ville hafva mera af samma sort, och att hon sökte öfvertala frun att emottaga ytterligare 6; men frun svarade att så gerna hon ville, kunde hon ej göra det. Hon hade nu annat att tänka på. Hon skulle gifta sig, sade hon. "Åh nej skulle hon gifta sig? Och med hvem kunde det vara, om hon fick vara så näsvis att fråga?" — "Med Gunnar i Ringaberget", svarade frun "om han händelsevis var bekant?" — "Gunnar i Ringaberget! Huh då!" Jo den hade gumman nog hört omtalas. — Frun frågade derpå, om ej gumman ville komma med på bröllopet, men det tackade hon för, "det var intet sällskap för kristet folk det" mente hon. — "Nå gör då, som ni vill", sade frun, men i alla fall kan ni väl hålla till godo med en liten fjäderkudde, som jag nu kan undvara, och som jag ville gifva Eder till ett minne, ty nu lära vi väl ej träffas så brått." Det kunde då väl ej vara någon synd, tänkte gumman och tackade för tillbudet. "Farväl med Eder då" sade frun "och glöm ej att låta logdörrarne stå uppe i natt, så skall jag kasta in kudden der, när jag går förbi". Ja gumman skulle ej glömma det. När hon nu om morgonen kom ut fann hon på logen en bolster så stor, att den fyllde hela logkistan. "War det en liten kudde det? Kära hjertandes!" och hon slog sig på knäna af förundran och måtte ropa på far för att få hjelp att draga ut honom, och detta gick ej med mindre än att han fick hugga upp dörröppningen på logen. Men af fruns i Klefveberget lilla kudde gjorde gumman 7 bolstrar och 15 kuddar, och ändå hade hon mycket öfver både af fjädern och waret.
Bäckahästen
Understundom händer det att strömkarlen eller necken visar sig som en hvit häst, och den som vill lära att spela viol skall då passa på att rycka några strån ur svansen, ty dessa insatta i stråken göra all lärdom öfverflödig. Men vill man blif va en rigtig kung bland alla spelmän och sjelfva neckens likeman, så måste man äfven hafva en af neckens violer, och denna kan naturligtvis icke vinnas med vanliga medel. En gammal spelman (nu mera afliden) berättade huru han lärt sin konst. Efter att I först hafva skurit sig i namnlösa fingret på venster hand och på en linnelapp hopsamlat det framsipprande blodet, gick han sent en Thorsdagsqväll till en bäck rinnande från norr till söder. Han hade violen med sig och framkommen till bäcken satte han sig på en sten och gned några drag med stråken, då en stor svart gris kom emot honom. Men detta var ej den syn han väntat, hvarföre han vände om hem igen. Andra Thorsdagsqvällen gick han åter till bäcken och såg då en svart hund, men ej heller denna skepnad var den syn han väntat. Först den tredje Thorsdagsnatten kom bäckahästen, som har en bländande hvit färg, springande så, att eldgnistorna röko omkring hofvarne, stannade midt framför honom och frustade så, att han var nära att tappa modet, men hästen hade en viol liggande på länden och denna syn stärkte hans föresatts. Han gick derföre fram och tog violen lade sin egen och linnelappen i stället samt ryckte några strån ur svansen. Dessa fäste han i stråken och från den stunden kunde han spela viol så, som ingen annan i bygden. Det var dock någonting underligt med hans spel och en soldat på Hidingsta egor berättade derom följande: En afton, då spelmannen efter flera dagars kalas besökte honom, var han "sinnter", som det heter, d. v. s. temmeligen drucken. Soldaten bad honom sitta ner i stugan, och efter hvarjehanda samspråk kom talet på hans skicklighet att i spela viol, och denna prisades väldeligen. "Ja nog kan jag sköta violen" mente spelmannen, " och finge du höra den då jag är rätt i farten, så skulle du storundra dig deröfver ; men det är nog bäst både för dig och mig att du slipper det" tillade han allvarligt. Soldaten kunde ej finna någonting farligt deruti, utan bad honom stämma upp en af sina allra bästa polskor, det skulle roa både honom och barnen. — "Nå jag skall göra dig till viljes för denna gången", sade spelmannen, lade violen på ryggen och i denna underliga ställning började han sitt spel. Om nu de toner han på detta sätt framlockade haft samma magt som harpans ljud i folkvisan, eller huru det kom sig, men bordet, stolarne och sjelfva huggkubben, som stod i spiselvrån, började röra sig efter takten i kapp med barnen, som dansade om under högljudda glädjerop. Soldaten började dock blif va illa till mods, ty allt vildare och vildare blefvo tonerna och i samma mon ökades danslusten hos hans barn och bohag, och när nu det stora dalkarlsuret, som han nyligen köpt, började deltaga i den allmänna dansen blef han förfärad. Han bad spelmannen sluta, men denne var rent ifrån sina sinnen och ökade endast takten. Förtviflad sprang han fram och grep honom i armen, så att stråken släppte strängarne. Som en säck föll spelmannen till golfvet och låg der en lång stund nästan såsom död. Soldaten och hans hustru hjelpte honom med förenade krafter upp på en soffa, och småningom återfick han sansen. Han tog soldaten i hand. "Tack för hjelpen" sade han, "ty hade du ej ryckt stråken från strängarne, så hade det aldrig slutats väl, ty nu var det strömkarlen sjelf som spelte, fastän jag fick släppa till armarne; och hade du ej kommit till hjelp, så hade han spelat dödspolskan på mig. Det var just den han hade börjat, då du frälste mig. Tack och heder." Dermed gick han sin väg. Men hustrun kastade eld efter honom, och soldaten slog upp en afbruten lie öfver dörren. "Emot trollen och den elakes snaror kan man aldrig vara nog försiktig" sade han.
Prinsessan som steg upp ur hafvet
Det var en gång en konung, som rådde över ett stort och mägtigt rike, men hade till granne en annan konung, som var mycket, mycket rikare och mägtigare än han sjelf. Grannkonungen hade redan fördrifvit flera konungar vidt omkring och slagit under sig deras välden, och mer vill mer ha, säger Ordspråket. Så fick han äfven en brinnande åtrå efter detta riket. Bäst det var kom han med en stor krigshär, och hemsökte landet med eld och svärd. Konungen gick honom till mötes med sina män, men föll i striden, och så tog grannkonungen hans slott och allt hans rike. Den slagne konungen var enkling; men en son och en dotter hade han, och de voro ännu späda. När rygtet om konungens död förspordes, tog en gammal tjensteqvinna de båda barnen och flydde undan med dem till ett annat land, och bosatte sig helt nära sjelfva kungsgården uti en stor skog. Der vexte prinsen och prinsessan upp, och blefvo så väna och fagra, att ingen, som såg dem, visste sig någonsin hafva sett två så vackra barn. De vallade gummans getter och plockade bär i skogen, och den lille prinsen brukade bära dem till kungsgården. Så hände det sig att landets konung fick besök af en konung från ett främmande land, och då denne en dag fick se den lille prinsen, ville han hafva honom till småsven. Ja nog kunde det vara nöjsamt att följa en så stor herre, det förstår sig; men han visste inte om hans gamla moder i skogen — ty det trodde prinsen gumman vara — ville gifva sitt bifall dertill. Konungen lofvade honom att få gå hem och spörja henne derom, men inom tre dagar skulle han vara tillbaka med svar. Prinsen berättade för gumman, hvad konungen sagt, och som hon tyckte att anbudet var godt, gaf hon sitt bifall; men omtalade ej för prinsen, hvars faders barn han var. Prinsen skulle således blifva konungens småsven, och detta gladde honom, ty ehuru han ej visste att han var ett konungabarn, hade han dock sådant gry i sig. Men må tro det kostade allt på att skiljas från systern och den beskedliga gumman, och prinsen gret, ja han gret i tre dagar, men så följde han med konungen. Ehuru den unge konungen var en rättvis och mild herre, så längtade dock prinsen, det kan man väl förstå, mycket efter den gamla gumman, som han trodde vara sin moder, men ännu mycket mera efter sin väna syster, och för att ständigt hafva henne för sina ögon uppritade han hennes bild på väggen i sin kammare. Alla, som sågo den, kunde ej nog prisa dess skönhet, och ett stort tal härom spred sig bland hof folket. Slutligen kom det äfven för konungens öron och det lysste äfven honom att se bilden, och han kunde ej taga sina ögon derifrån. "Är detta din syster?" sporde han. Prinsen bejakade detta. "Är hon verkligen så fager?" Ja prinsen mente att så var, men som tre år nu voro förgångna, sedan han lemnade henne i deras gamla hem i skogen, var hon troligtvis nu mycket fagrare. Konungen fick häraf stor, hug till henne. "Jag har länge ämnat att gifta mig" - sade han "och är din syster så fager som denna bild, så skall hon och ingen annan blifva min gemål." Prinsen fick straxt befallning att hemta henne, och som han skulle färdas öfver hafvet för att komma till sitt gamla hem, lät konungen utrusta ett stort skepp, och med detta afseglade prinsen. När nu prinsen kom till det konungarike, der han syster bodde hos den gamla gumman i skogen, skyndade han att uppsöka henne. Och nu kan man väl veta att det blef en fröjd och en glädje. Under de tre åren, som prinsen varit borta, hade prinsessan vext upp, och var nu den fagraste ros, som någon menniska kunde få under sina ögon, och så vacker den bild än varit, som prinsen uppritat i sin kammare, så var den dock ej att likna vid prinsessan sjelf; ty nu var hon så skön, att det var omöjligt att återgifva hennes bild. Prinsen framförde konungens ärende, och prinsessan blef deröfver både glad och sorgsen; ty huru skulle hon, en dotter till en fattig gumma i skogen, kunna blifva en konungs brud? Var det möjligt? Nej, derpå var ej att tänka. Men gumman mente annat hon, och nu först förtalde hon för prinsen och prinsessan om deras härkomst och så blef det beslutadt att prinsessan skulle följa med sin broder. Det gjorde väl henne ondt att lemna gumman, men då den gamla alldeles inte ville följa med, "hon vore bara till besvär", sade hon och kärt i alla fall får gifva vika för kärare; så kunde detta ej hjelpas. När allt var redo och prinsen skulle afsegla med prinsessan gaf gumman dem sin välsignelse, "men", sade hon till prinsen, "somna icke på resan öfver hafvet, ty då kan det hända eder någon olycka." Detta lofvade prinsen. Vid afskedet gaf gumman prinsessan en liten hund. "Se här", sade hon, "är min lilla Silfverring, tag den och var öm om honom, kanhända kan han vara eder till någon nytta." Prinsessan tackade för gåfvan, och skeppet afseglade med god vind. Första dagen gick allting bra, och prinsen vågade ej tillsluta sina ögon. Likaså andra dagen. Men på tredje dagen, då de ej voro långt från land, lade prinsen sitt hufvud i prinsessans knä och insomnade tungt. Länge hade han ej sofvit förr än ett starkt brusande förspordes, och hafsfrun steg upp ur hafvet och ombord på skeppet med sin dotter, som var ful och stygg som ett troll. Hafsfrun lade den sofvande prinsens hufvud i sin dotters knä, men den fagra prinsessan tog hon med sig och sade till henne i det hon försvann: "Tre thorsdagsqvällar får du komma till kungsgården, men aldrig mer!" — Den lilla hunden blef emedlertid qvar på skeppet, och då han började tjuta, vaknade prinsen. Han ihogkom nu den gamla gummans förmaning, och såg sig oroligt omkring. När han nu märkte den fula qvinnan — ty skapad som en menniska var hon ändå, så troll hon än var — blef han utom sig af förskräckelse och visste ej rätt hvad han skulle göra, men nu då de voro så nära fanns ej annat råd än att begifva sig i land. Konungen hade emedlertid kännt en så stark längtan efter den väntade undersköna flickan, att han var dem till mötes på stranden, och när han nu i stället fick se det fula trollet, blef han ursinnig af vrede och befallte att prinsen skulle hängas. Prinsen berättade väl huru han fört sin syster ombord, och att hon varit der i två dagar; men huru hon försvunnit kunde han ej uppgifva. "Jag insomnade i min systers knä, och när jag uppvaknade fann jag detta leda trollet i stället. Dock synes det mig som en dröm, att ett hafstroll tagit min syster, och att trollet utropat: Tre thorsdagsqvällar får du komma till kungsgården, men aldrig mer." Och när nu det manskap, som varit med prinsen, enhälligt förklarade att den flicka han medfört från det främmande landet var den fagraste mö, de någonsin skådat, gaf konungen uppskof med dödsstraffet öfver tre thorsdagsnätter; men kom den förlorade systern ej till rätta, så skulle prinsen hänga. Prinsen blef nu insatt i tornet och bad så vackert att han skulle få taga sin systers lilla hund Silfverring med sig. Ja det kunde han väl få, och så fick Silfverring följa med i tornet. Men trollpackan fick följa med upp på kungsgården och konungen visade henne all möjlig höflighet. När första thorsdagsqvällen kom befallte konungen att vakt skulle utställas, och så skedde äfven. Vakten såg en skön qvinnohamn sväfva förbi, men då de ville gripa henne, var det som om de varit fastnaglade vid marken. Skepnaden gick fram till slottet sägande: Sofver folk? Sofver fä? Sofver min broder i tornet? Sofver trollet på konungens arm? Vak upp du lilla Silfverring, Och släpp din matmoder in! Då kom Silfverring ut och öppnade porten, och sedan prinsessan beskådat sin broder och smakat af de kosteliga rätter, man för henne uppdukat, vände hon åter och försvann. Om morgonen berättade väktarne allt detta för konungen, och då han frågade dem, hvarföre de ej tagit fast henne, svarade de, att de varit likasom fastnaglade vid jorden. Konungen ville ej sätta tro dertill, utan blef vred och påstod att de sofvit. Men den stackars prinsen han satt i tornet och sörjde svårliga, och lilla Silfverring kunde ej trösta honom. Andra thorsdagsqvällen kom, och konungen befallte ut dubbelt så stor vakt och alla sina generaler och amiraler, och var konungen sjelf med. Likasom förra gången sågo de den sköna qvinnohamnen sväfva förbi, men då de ville gripa henne fatt, voro de alla såsom fastnaglade vid marken. Skepnaden gick fram till slottet sägande: Sofver folk? Sofver fä? Sofver min broder i tornet? Sofver trollet på konungens arm? - Vak upp du lilla Silfverring, Och släpp din matmoder in! Då kom Silfverring ut och öppnade dörren, och sedan prinsessan besökt sin broder i tornet och smakat af de kosteliga rätter man för henne uppdukat, vände hon om och försvann. Konungens harm, då han såg den undersköna varelsen och ej kunde röra sig ur fläcken, kan man lätt begripa; men hvad skulle han väl göra; emot förtrollningen fanns det ingen hjelp. När prinsen uppe i tornet erfor detta blef han alldeles tröstlös; ty nu fanns det ingen bot; och då det gått så illa två gånger, så kunde det väl ej gå bättre den tredje. Lilla Silfverring sökte väl att trösta honom, men det var då alldeles omöjligt. Prinsen gret både natt och och dag, och allt svårare ju närmare den sista thorsdagen nalkades. Slutligen sade Silfverring: "Vill du lofva att icke älska någon högre än mig, så skall jag se till hvad jag kan göra." Nej hur kunde väl prinsen lofva detta, att älska en hund mer än sin allra käraste syster, det var då alltför mycket begärt. Men huru det var, så lofvade han det till slut. Då sade Silfverring, om konungen skär sig i namnlösa fingret på venstra handen och dryper 3 droppar deraf i den framsatta maten, så löses förtrollningen, och han kan taga henne. Nu bad prinsen fångvaktaren att han skulle få tala vid konungen, och det fick han också. Konungen kom sjelf upp i tornet, och prinsen sade honom, hvad råd han fått af Silfverring, och det ville konungen så gerna, så gerna följa; och han följde det också, och gjorde som honom sagdt var. Då tredje thorsdagsqvällen kom, och konungen drupit tre droppar blod i venstra handens namnlösa finger i den för prinsessan framsatta maten, satte han ut vakt öfverallt omkring kungsgården, och var sjelf med också. Likasom förut sågo de den sköna qvinnohamnen, men då de ville taga henne fatt, voro de likasom fastnaglade vid jorden. Skepnaden gick fram till slottet sägande: Sofver folk? Sofver fä? Sofver min broder i tornet? Sofver trollet på min konungs arm? Vak upp du lilla Silfverring, Och släpp din matmoder in! Då kom Silfverring likasom förut och öppnade dörren, och sedan prinsessan besökt sin broder i tornet, började hon smaka af de kosteliga rätter, man för henne uppdukat, och vid hon sväljde den första biten löstes förtrollningen, och konungen och hans män blef lösa och skyndade fram. Konungen tog prinsessan i sin famn och fann till sin stora glädje att det var ingen qvinnohamn utan en verklig qvinna, den fagraste han någonsin skådat. Om morgonen förr än dager vart ljus blef prinsen utsläppt ur tornet, och man kan väl tänka sig hans glädje. Nu berättade han för konungen om sin och systerns härkomst och konungsliga börd, och allt var ju så godt och så bra, de kunde önska sig. Men konungen gick upp till trollet. "I dag har jag en svår dom att fälla" — sade han — "och behöfver Edert råd". — Ja det ville trollet gerna gifva. "Huru bör den straffas"- frågade konungen — "som skiljer två älskande åt." "Jo den bör rullas först i en tjärtunna, så i en fjädertunna och sedan i en spiktunna, så länge en bit finnes hel." — "Då har du nu fällt din egen dom, du leda troll", sade konungen, och domen blef straxt verkstäld. Sedan nu det leda trollet blifvit dödadt var allt idel glädje och lust i kungsgården och konungens bröllop med den fagra prinsessan tillrustades med all flit, ty storståtligt skulle det blifva, som man väl kan förstå. Men den som ej var glad var Silfverring. Han sörjde och gret i löndom, ty prinsen hade ej hållit ord. Dock snart kom prinsen ihog sitt löfte, och när han besinnade, att utan Silfverring hade han nu varit hängd och systern för alltid förlorad, blef den lilla hunden honom så kär, ja kärare än systern sjelf, och hundens sorg förbyttes i glädje. En dag — och det var just dagen före konungens bröllop sade Silfverring till prinsen att han skulle hugga hufvudet af honom. Detta skar prinsen i hjertat. "Kärasten min", sade han, "huru skulle jag kunna göra det ?" "Jo", sade hunden, "det måste du göra, om du älskar mig." — Nej det öfvergick då prinsens förstånd, och det ville han då för ingen del i verlden göra; men hunden bad så ifrigt, att, ehuru det sved i hjertat, gjorde han det ändå, och se — framför honom stod den allra skönaste prinsessa, ja så skön, att ingen kunde säga hvilken af de båda prinsessorna var skönast. Och nu blef det ett dubbelt bröllop, och det räckte i många dagar och räcker väl än för allt hvad jag kan veta.
Konungen, mästermannen och de 12 röfrarne
Bland allmogen i alla landsändar är det en allmänt gängse tro att skarprättaren eller mästermannen, som han vanligen kallas, är berättigad till Assessors namn, heder och värdighet, så snart han ordentligt och väl till riksens gagn och nytta afhuggit Femtio (50) hufvuden. I allmänna lagen, som dock uttryckligen säger att hans embete ej må för nesligt hållas och förbjuder att utesluta honom och hans familj från societetslif vet, finnes visserligen ingenting härom; men som mycket kann vara både rätt och sannt, fastän det ej står i lagboken, så torde det väl vara så med detta också. Hvarföre denna heder förun- nats det "ärliga yrket" derom skall denna trovärdiga saga lemna ojäfviga upplysningar. Under Kung Karls tid — somlige säga Konung Karl XIIS, men det torde väl hafva varit Karl IXS — skulle det blifva en stor af rättning ner i Östgötalandet, och emedan det var idel förnämt folk och rigtiga storgubbar, som skulle aflifvas, så reste konungen sjelf dit för att se att allt gick som sig borde. Skarprättaren i Stockholm erhöll förtroendet att verkställa straffet, och begaf sig också på väg, men som mästermannen den tiden hade föga mera anseende än hans dräng den s.k. rackaren nu för tiden, så bestods honom ingen skjuts, utan han fick knalla och gå hela vägen. För att komma till Östergötland, skulle han vandra öfver Kolmorden, der det alltid är fullt med röfvare, ehuru det är med dem som med skogsrån, jättar och troll, att de just icke ofta synas till nu för tiden. När det så led emot qvällen satte han sig på vägkanten för att tevila efter marschen. Icke långt från vägen såg han emellan träden en blå rök uppstiga ur jorden, och nyfiken att veta hvad detta kunde betyda gick han till stället, der en lucka, som var så väl övertäckt med torf, att den ej kunde upptäckas, snart lyftades och en gammal käring stack fram sitt sotiga tryne. När hon fick se mannen, som stod och så uppmärksamt betraktade stället sade hon: "Hvad tänker du på karl, skynda dig genast bort såvida lifvet är dig kärt, ty röfvarena komma snart hem, och få de se dig så lär du aldrig höra gök mer." Detta var en uppmaning, som man intet gerna hör mer än en gång, och mästermannen vände derföre om samma väg som han kommit, fastän han visst icke var af de buskablyga. Men som han var en mycket klok karl, rispade han med bilan i träden, så att han en annan gång skulle kunna få rätt på stället, ty fast han nu skulle i färd med Grefvar och Baroner och andra höga herrar, så kände han dock en brinnande lust att få göra bekantskap med dessa röfvare, och undersöka huru fasta deras hufvuden suto. När han nu fullgjort sitt uppdrag ner i Östgötalandet, och huggit af hufvuden så att armen så när gått utaf, gick han inför konungen för att få. sin lön, och den fick han också. Nu berättade han sitt äfventyr i skogen och konungen, som var en rask och modig herre, beslöt att sjelf straffa våldsverkarne. Mästermannen skulle få följa med och visa vägen, och som denne var en handfast och stark karl, tyckte konungen att han ej kunde behöfva någon mera till hjelp. Förklädda till tiggare begåfvo de sig på väg, och då de kommit så långt att de sågo mästermannens märken i träden, satte de sig på vägkanten. När det började skymma, kommo röfvarena 12 till antalet smygande utmed vägen. Framkomne till de begge förklädda tiggarena sporde den, som tycktes vara anföraren, hvad de ville. Mästermannen svarade att de voro ett par fattiga stackare, som voro utan herberge, och uppgifna af hunger och trötthet satt sig att tevila på vägkanten. Ja så, men det kunde ej hjälpa dem, de skulle genast dö. "Nådige Herre", sade Mästermannen, med den allra ömkeligaste ton i verlden, "intet är det något nöje att lefva, intet. Men nog skulle det vara roligt att en gång i lifvet få äta sig rigtigt mätt, om det så också vore mitt sista mål." Röfvaren skrattade häråt. Den välfägnaden kunde han då bestå dem, och de vore i alla fall icke de första, som han gifvit bröd till döddagar, sade han, och så fingo de följa med till röfvarekulan, som var ett stort rum nere i jorden med ett långt bord i midten och bänkar rundt omkring. Den sotiga gumman stod vid spiseln, lagade mat och värmde glögg, som sedan iskänktes ur stora kyrkokalkar. De båda tiggarena stannade vid dörren, som var väl tillåst och förbommad. Sedan röfvarena slagit sig ner omkring bordet, ätit och druckit, fingo de båda tiggarena stiga fram och ett stort fat med kött och en pokal med brinnande glögg sattes framför hvardera af dem, med tillsägelse att de skulle skynda sig, ty lång måltidstimme kunde ej bestås dem. Framkomna till bordet fattade de genast de brinnande pokalerna, men i stället för att tömma deras innehåll slogo de detta i ögonen på röfvarena, som deraf bländades, och så grepo de till svärden, och i en hastig vändning blefvo alla tolf nedhuggna. I kulan fanns mycket guld och silfver och detta gaf konungen till tveskifte åt mästermannen och gumman, men han tyckte ändå icke att mästermannen fått nog belöning. "Begär hvad du vill", sade han, "och du skall få det." "Ja Mästermannen begärde att han skulle få en sådan titel att andra menniskor icke skulle sky honom. Ock så fick han Assessors karaktär, och det skulle alla hans efterträdare också få, så snart de afhuggit so hufvuden. Den nya Assessorn blef en svåra riker man, och röfvarenas skatter vållade ingen träta, ty sedan gumman tvättat sotet ur ansigtet, befanns hon vara hvarken gammal eller ful, och så blef hon fru Assessorska.