Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Skogsråa fanns i N. Höke. Det var en mans- person på ett ställe, som blev så förfärligt ma- ger och utsögen. De visste inte, hur det var fatt med pojken. Men så fick de se att skogsråa kom in till pojekn om nätterna och hade bol- lag med honom. Jag vet inte, om de någonsin råd- de på henne. Det var många, som gick vilse i skogen där. Det var skogsråa, som förvilla dem.
Olles vals
Olles vals
Brytarn
Brytarn
Min första komposition
Min första komposition
Gamla samfundsvanor och byliv
Skallgång på varg förekom. Inte i min tid, för då var vargarna försvunna. Gammalt folk hörde jag tala om, att de hade varit med om vargskall. Då skulle alla i bya- laget vara med. Kvinnfolken var med också. Så bildade de kedja och gick långt inåt skogarna och drev undan vargarna. De som var ägare av skjutvapen hade dessa med sig. Somliga hade inte annat än störar. När de gick fram så förde de ett förskräckligt väsen, höjta och skrek och slog på stekpannor. Det var meningen att vargarna skulle bli så rädda, att de inte kom tillbaka. Det var på våren, innan krea- turen släpptes ut på bete. I andtiden var det vanligt att grannar hjälpte var- andra. De lånade varandras hästar, hjälpte varandra att köra gödsel, ved och andra körslor. Vid trösken gjorde / de byte och hjälpte varandra. I slåttern gick de ihop och slog. Det var mycket vanligt i min barndom att de hjälpte varandra. Det hettes mest, att de gjorde byte. Det var aldrig så noga med betalning byfol- ket emellan. De gjorde varandra tjänster ändå. Gifte förekom med folk utom socknen. Det var många, som gick till grannsocknarna och friade och fick sin hustru därifrån. Ex. Karlskoga, Bjurtjärn. Folk var på marknaderna i Kristinehamn och Karl- skoga. I Nysund hörde jag inte talas om att det hade varit någon marknadsplats. Någon alldeles särskild plats som ungdom eller äldre samlade sig på vet jag inte. Det kunde vara både här och där. Socknen är stor, så de hade mer än en plats att samlas på. Det var fattigrotar, skolrotar, husförhörsrotar, ###rotar. Var fattigrote hade sina rotehjon att för- sörja. De gick på rote från den ene till den andre. Gården eller byn var ett kalaslag. Om det var bröl- lop eller begravning i gården, så bjöds alla i går- den. Ungdom från samma by eller gård höll gärna / ihop utåt andra gårdar. Vid behov kunde flera gårdars ungdom vara med. Inte förrän skägget började sticka fram på pojken, var han något värd i de äldre pojkarnas sällskap. Fullpantad dräng blev han inte förrän vid tjugu år. När han ha- de mönstrat, så var han mantalsdräng. Då var han något att räkna med. Jag minns inte att det fanns några oskiftade eller outflyttade byar kvar. När storskiftet var, så revs det gamla sönder. Förut hade bönderna haft teg om teg. Då började alla i byn andtiderna på en gång. Det hörde jag talas om. Jag minns det inte själv. andra. De lånade varandre hästar, hjälpte varandra att köra gödsel, ved och andra bördor. Vid
Skörden och tröskningen
Jag hörde inte talas om några slags väsen som var i den växande säden. Att grannen, om han hade ont i sinnet, kunde förstöra det som växte hörde jag de talade om. Han kunde gå omkring och missunna en det som växte och läsa förbannelser över det. Då växte det inte som det skulle. När vi skar det sista, den sista skåren, så lekte vi, att vi skulle "ta har'n." Aldrig såg jag någon hare, men han skulle fösas bort ändå. Det var inte annat än en gammal vana. Vi företog oss inte något särskilt med de sista strå- na. Den som kom i tur skar de sista stråna. Det var ingen betydelse med dem. Den sista kärven hade den betydelsen att om han blev mindre än de andra, så spåddes det att grödan skulle bli säm- re nästa år. Far lade den neken på ett stäl- le / så att inte råttorna skulle komma åt den. Han skulle sättas upp åt fåglarna om julafton. Inget djur dödades eller sattes upp på åkern i samband med skörden. Inget djur grävdes ner i åkern. Ingen särskild bit av åkern skulle sparas till sist. Den sista kärven som bands kallades för löckenek. Den bands som de andra kärvarna. Skördekalas hade de på de större gårdarna, när de hade skördat lin. Alla som varit med i skörde- arbetet skulle vara med på kalaset. Jag var al- drig med på något sådant, så jag kan inte tala om vad de hade till mat och dryck. Inte annat än tomten var i ladan och på logen. Tröskningen skulle vara avslutad till jul, om det var möjligt.
En kvinna som visar sig efter döden
Vid fönstret i stugan satt den 7-åriga Anna och såg ut över det månbelysta fältet. Långt bort vid synranden såg hon en mörk punkt närma sig allt mer och mer. Snart såg hon att det var en människa, som med stor hastighet ilade fram över snöfältet. Om ett ögonblick var denna nära, all- deles utanför fönstret och Anna igenkände att det var hennes mor- mor. "Mor, öppna dörren, för mormor är här!" ropade hon. "Mormor, som ligger sjuk i sitt hem en mil härifrån kan väl inte vara här", svarade modern. "Hon står här utanför fönst- ret och ser på mig", sade flickan. När modern närmade sig fönstret fanns ingen där utanför. De sände bud till mormoderns hem och fick veta att denna dött vi samma tid som hon visat sig för sin dotterdotter.
Vattenväsen
Jag och min bror var ute på en mosse och plockade svina- rötter, en sorts gröna och röda rötter, som växer i mosslagger. Då fick vi se ett fruntimmer som hade skinntröja på sej och en röd och vit näsduk på huvet; hon gick på andra sidan lag- gen, och jag skulle till att tala till henne. Men som vi vände oss om, var hon vid Älgesjön en kvarts mil därifrån. Då vart vi rädda, för vi förstod att det var sjörå eller mossarå. Detta hände vid Ekhultaöa i Mossby. Det stod en björk ijämte Älgesjön. Ibland var björken klädd med vita kläder, som hon tvättat.
Skogsväsen
I vår skog gick varenda människa vilse. Två torpare hade sina kor på bete där, och kritter kom bort för dem. En gång var far ute i skogen och skulle ta reda på en kviga. Rätt som det var kom han på en fin landsväg och fick se en grann herrgårdsbyggning. "Men, käre Gud, var är jag?", sa´ han då. Då blev han normal med detsamma och kvigan stod alldeles ijämte honom.
Skogsråa
1) En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och "fästmön" sällskapat i kojan en längre stund skulle hon gå hem, men då drän- gen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad att hon hade svans. Han förstod då att det var "skogaråa". Sedan hade hon honom i sitt våld. Han gick ofta till skogen för att möta henne. Till sist gick hon fram till gården där drängen bodde. En dag såg han henne och då var hon så stor så hon stod grensle över stugubyggningen med ett ben på vardera sidan. Drängen blev "kon- stig", men blev sedan botad för det. Så gifte han sig och sedan såg han aldrig mer "skogaråa" / 2) En annan kolare såg jämt och ständigt "skoga- råa" och han förstod att hon ville honom något fast hon icke tilltalade honom. Till sist tog han mod till sig och frågade vad hon ville. Då talade hon om att hon varit borta från sitt hemvist en tid och då hade det byggds järnväg medan, och den kunde hon ej gå över. Hon bad därför kolaren att han skulle bära henne över järnvägen så hon kunde komma till sin trakt igen. Detta gjorde han "och hon var ej tung att bära" hade han sagt. Kolaren hade en ovanlig tur med jakt och det troddes allmänt att det var belöning för tjänsten han gjort "skogaråå".
Kyrkklockor - Tystnaden bröts
De höll på och satte opp nya klockor i tornet på Nora kyrka. När de skulle sätta igång dom och ringa, så hoppa storklockan ner i sjön. De har varit ute på sjön och försökt få opp'na, och de har haft'na så nära båtkanten så de har sett'na. Men si de får inte säja ett ord mä de håller på. De var väl ute en gång och hade'na oppaför vattnet, så de var säkra på att få'na, men då var det en hetlevrad en, som inte gav sej till tåls utan skrek i: "Dä va väl besynnerligt om du inte ska opp nu", men då föll hon ner igen.
Gumman motade trollskottet
De skulle gå hem med korna men hade vägen över en kolbotten. När degick över där, var det en ko som hävde ikull sej, och då hörde gumman hur det sa: "Trollskott å trollknut å spikaslag." Då svara hon tebaks: "Kalmarsrot å ingefära å libsticka, spänn emot." Då vart kon bra.
Påskkäringen som skata
En annandagpåskmorron skulle far ut och skjuta orre men geck ut lite väl tidigt, så där vid tretiden. När han stod på lagårdsbacken, fick han höra ett sånt schojande, och när han titta säj omkring, var det en skata, som satte säg på brädan utanför stallgluggen och hoppa in i lagårn. Det tyckte han var besynnerligt, för skatorna brukar inte vara ute så tidigt, så han stod kvar och titta, och då kom det en grannkäring ut och bar på ett par stävor fulla med mjölk. När det hade lee om ett par dar, tog han ihåll med gumman, och hon tillstadde ju det, och sen fick de nog mjölk i lagårn.