Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
vattenväsen
12. Näcken höll sig i vattnet. Far sa, att jag inte fick gå ensam och bada, för då kunde näcken ta mig.
Drängen som frös om fingrarna
Vid östra Sand i Nora socken bodde en som hette Anders Perse. Han var i stallet, och då kom drängen in te´n och var så frusen. Då sa han åt'en att ta säj en redig åkarbrasa. Men han frös lika förbaskat om fingrar. Då kom tomten in: "Du ska få låna min vatte, du ska få låna min vatte" - och räckte fram en vante. "Dra du åt helvete mä din vatte", svor drängen te. Men det skulle han inte ha gjort, för det hanka inte förrn han for opp och ner mellan golv och tak och slog säg i, så han dog på fläcken.
Tomtar - Pigan som frös om fingrarna
Min syster tjänade vid Förlunda. En kväll på vintern, när hon skulle ge korna nattfor och var ut i ladan efter hö och stod och drog i halmbunken, blev hon så frusen om fingrar. "Dä va rasane, va kallt dä ä om fingrar", sa hon lite högt för sej själv, och då hörde hon det sa: "Vill du låna min vatte, vill du låna min vatte" - och då, när hon titta opp, låg det två såna där små tomtebisar oppe på höbunken. Men hon fick bråttom att ge krittren och ut ur lagårn.
Skogsråa
En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin färstmö. Då han och "fästmön" sällskapat i kojan en längre stund skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad att hon hade svans. Han förstod då att det var "skogsråa". Sedan hade hon honom i sitt våld. Han gick ofta till skogen för att möta henne. Till sist gick hon fram till gården där drängen bodde. En dag såg han henne och då var hon så stor så hon stod grensle över stugubyggningen med ett ben på vardera sida. Drängen blev "konstig", men blev sedan botad för det. Så gifte han sig och sedan såg han aldrig mer "skogaråa".
Pysslingen på gärdsgården
Bonden i Djupdaln kom åkande över skogen nerifrån Glanshammar. När han kom mitt för Högtorp dansa det en sån där liten pyssling på gärdsgårn och sjöng med full hals: "Här dansar byxalår å strumpeskaft å piskebytteluve, ha inte mor mi gifte säj, så ha vi vurta flere." Bonden blev rädd och ba'n för all del packa sej dit där han kom ifrån, och så piska han på hästen för att komma fort undan. Men då orka hästen ingenting, så han fick köra i gående, och när de äntligen kom fram till Djupdaln var hästen vit av lödder, fast det var bara korta stycke mellan Högtorp och Djupdaln.
Bäckahästen
Understundom händer det att strömkarlen eller necken visar sig som en hvit häst, och den som vill lära att spela viol skall då passa på att rycka några strån ur svansen, ty dessa insatta i stråken göra all lärdom öfverflödig. Men vill man blif va en rigtig kung bland alla spelmän och sjelfva neckens likeman, så måste man äfven hafva en af neckens violer, och denna kan naturligtvis icke vinnas med vanliga medel. En gammal spelman (nu mera afliden) berättade huru han lärt sin konst. Efter att I först hafva skurit sig i namnlösa fingret på venster hand och på en linnelapp hopsamlat det framsipprande blodet, gick han sent en Thorsdagsqväll till en bäck rinnande från norr till söder. Han hade violen med sig och framkommen till bäcken satte han sig på en sten och gned några drag med stråken, då en stor svart gris kom emot honom. Men detta var ej den syn han väntat, hvarföre han vände om hem igen. Andra Thorsdagsqvällen gick han åter till bäcken och såg då en svart hund, men ej heller denna skepnad var den syn han väntat. Först den tredje Thorsdagsnatten kom bäckahästen, som har en bländande hvit färg, springande så, att eldgnistorna röko omkring hofvarne, stannade midt framför honom och frustade så, att han var nära att tappa modet, men hästen hade en viol liggande på länden och denna syn stärkte hans föresatts. Han gick derföre fram och tog violen lade sin egen och linnelappen i stället samt ryckte några strån ur svansen. Dessa fäste han i stråken och från den stunden kunde han spela viol så, som ingen annan i bygden. Det var dock någonting underligt med hans spel och en soldat på Hidingsta egor berättade derom följande: En afton, då spelmannen efter flera dagars kalas besökte honom, var han "sinnter", som det heter, d. v. s. temmeligen drucken. Soldaten bad honom sitta ner i stugan, och efter hvarjehanda samspråk kom talet på hans skicklighet att i spela viol, och denna prisades väldeligen. "Ja nog kan jag sköta violen" mente spelmannen, " och finge du höra den då jag är rätt i farten, så skulle du storundra dig deröfver ; men det är nog bäst både för dig och mig att du slipper det" tillade han allvarligt. Soldaten kunde ej finna någonting farligt deruti, utan bad honom stämma upp en af sina allra bästa polskor, det skulle roa både honom och barnen. — "Nå jag skall göra dig till viljes för denna gången", sade spelmannen, lade violen på ryggen och i denna underliga ställning började han sitt spel. Om nu de toner han på detta sätt framlockade haft samma magt som harpans ljud i folkvisan, eller huru det kom sig, men bordet, stolarne och sjelfva huggkubben, som stod i spiselvrån, började röra sig efter takten i kapp med barnen, som dansade om under högljudda glädjerop. Soldaten började dock blif va illa till mods, ty allt vildare och vildare blefvo tonerna och i samma mon ökades danslusten hos hans barn och bohag, och när nu det stora dalkarlsuret, som han nyligen köpt, började deltaga i den allmänna dansen blef han förfärad. Han bad spelmannen sluta, men denne var rent ifrån sina sinnen och ökade endast takten. Förtviflad sprang han fram och grep honom i armen, så att stråken släppte strängarne. Som en säck föll spelmannen till golfvet och låg der en lång stund nästan såsom död. Soldaten och hans hustru hjelpte honom med förenade krafter upp på en soffa, och småningom återfick han sansen. Han tog soldaten i hand. "Tack för hjelpen" sade han, "ty hade du ej ryckt stråken från strängarne, så hade det aldrig slutats väl, ty nu var det strömkarlen sjelf som spelte, fastän jag fick släppa till armarne; och hade du ej kommit till hjelp, så hade han spelat dödspolskan på mig. Det var just den han hade börjat, då du frälste mig. Tack och heder." Dermed gick han sin väg. Men hustrun kastade eld efter honom, och soldaten slog upp en afbruten lie öfver dörren. "Emot trollen och den elakes snaror kan man aldrig vara nog försiktig" sade han.
Mästerkatten eller prinsessan af Kattenborg
Det var en gång en fattig torpare, som bodde med sin hustru långt afsides i den villande skogen. Han hade två barn, en son och en dotter. Som man väl kan förstå var det ofta knappt med födan, och så hände det sig en dag, då gumman kokat gröt till qvällsmat, att gubben och hon kommo i träta om hvem som skulle skrapa grytan. Gubben påstod att ingen hade bättre rätt dertill än han, som fick släpa och träla för att skaffa födan; men gumman mente att ingen annan kunde hafva skraprätt än hon, som kokat gröten. Sedan de sålunda trätt och skuffats en stund vid spiseln tog gumman grytan och sprang ut; gubben efter med slefven. Barnen voro nu ensamma i stugan och väntade den ena dagen efter den andra att föräldrarne skulle återkomma, men förgäfves. De voro och förblefvo borta. Som de nu trodde att de gamle omkommit i skogen beslöto de att dela bohaget sins emellan. Allt hvad som fanns sedan de gamle sprungit bort med slefven och grytan var en ko och en katt. Båda ville naturligtvis hafva kon, men som pojken var äldst påstod han att ingen kunde hafva bättre rätt till kon än han. Flickan gret väl, men måste dock gifva efter och nöja sig med katten, och det var allt hvad hon fick efter sina föräldrar. Sedan de sålunda skiftat arfvet lemnade de stugan och gingo åt hvar sitt håll för att försöka sin lycka i verlden. Pojken begaf sig till närmaste stad, sålde der kon och förstörde penningarne; och hvart han sedan tog vägen är ej godt att veta. Men flickan vandrade af åt ett annat håll, och lät katten springa före och visa vägen, ty hvartut det bar kunde just vara detsamma tyckte hon. Huru länge hon vandrade kom hon slutligen till en stor och fager kungsgård. Då sade katten till sin matmoder: "Gör nu som jag säger, så skall du aldrig ångra det." Flickan blef naturligtvis högeligen förvånad då hon märkte att katten kunde tala, och tänkte som så: "Kan han tala, så kan han väl tänka också, och kanske är han slugare än jag tror. Det torde derföre vara bäst att följa hans råd." — "Nu skall du taga af dig dina gamla paltor och sätta dig i ett högt träd", sade katten, "och låt mig sedan styra för resten". Ja flickan gjorde som katten bad, klädde af sig och steg upp i ett stort träd; men katten sprang fram till kungsgården och ropade af alla krafter: "Hjelp, hjelp den ädla prinsessan af Kattenborg!" När hoffolket hörde detta, blefvo de storligen förvånade, ty någon katt som kunde tala fanns icke der i landet, och då katten idkeligen ropade: "Hjelp, hjelp den ädla prinsessan af Kattenborg!" sände de bud till Konungen härom. Konungen lät genast kalla in katten, och då han inkommit i salen bugade han sig och slog en så stor bugt på ryggen att ingen af hofmännen kunde buga sig mera höfviskt än han. Då nu konungen sporde hvad han mente med sitt ropande svarade han: "Den sköna prinsessan af Kattenborg har på en resa blifvit överfallen af röfvare, och plundrad in på bara kroppen och detta har skett i Edert land och helt nära Edert eget slott", tillade han poliskt. Konungen, som tyckte det vara stor skam att slikt skulle kunna hända i hans rike och dertill tätt invid hans egen kungsgård, befallte genast att de prydligaste kläder skulle framtagas och sände så ut sina tjenare med förgyllande vagn för att bjuda den sköna prinsessan till gäst och föra henne till kungsgården. När nu flickan blifvit iklädd de granna kläderna, kunde väl ingen tro annat än att hon var en verklig prinsessa, ty hon hade det fagraste anlete, det hvitaste skinn, och dertill de klaraste ögon. Konungen fick genast stor hug till henne och ville hafva henne till gemål, men den gamla drottningen, hans moder, anade oråd och frågade hvarest den sköna prinsessan hade sitt slott. Flickan svarade som katten lärt henne: "Mitt slott heter Kattenborg och ligger långt, långt bort härifrån i det landet der kattorna kunna tala." Detta var väl godt och väl, men något sådant land hade Drottningen aldrig hört omtalas, och beslöt derföre att närmare pröfva prinsessan för att erfara om hon verkligen var en konungadotter. När det led emot qvällen och sängen skulle redas lät Drottningen lägga en ärt under bolstren och vore det en verklig prinsessa skulle hon nog märka det, mente hon. Men katten såg detta, ty han visste att smyga sig fram öfverallt, och berättade det för sin matmoder. Om morgonen då Drottningen sporde huru prinsessan sofvit, svarade flickan, som katten lärt henne, att hennes sömn varit god. "Men nog brukade jag sofva bättre i min säng på Kattenborg, ty det föreföll mig som jag haft ett stort berg under bolstren." Drottningen tyckte väl att detta antydde kungligt blod, men beslöt att pröfva henne närmare. När sängen reddes den andra qvällen lät drottningen lägga 3 små gryn under bolstren, och vore det en verklig prinsessa skulle hon nog märka det, mente hon. Katten höll sig äfven nu framme och berättade för sin matmoder hvad skett var. Om Morgonen då Drottningen sporde huru prinsessan sofvit, svarade flickan, som katten lärt henne, att sömnen varit god, "men" — tillade hon "nog brukade jag sofvabättre i min säng på Kattenborg, ty det föreföll mig som jag haft tre stora stenar under bolstren". Drottningen tyckte väl att detta antydde kungligt blod, men ville dock pröfva henne närmare. Tredje qvällen, när sängen skulle bäddas, befallte hon derföre att ett tagelstrå skulle läggas under bolstren. Vöre det en verklig prinsessa skulle hon nog märka det, mente hon, men katten var äfven nu på sin vakt och omtalade detta för sin matmoder. Om morgonen när Drottningen sporde huru prinsessan sofvit, svarade flickan, som katten lärt henne, att sömnen varit god, men att hon brukade sofva bättre i sin säng på Kattenborg, ty det hade förefallit henne; som om en jernstång legat tvärt öfver sängen. Nu kunde det väl som om Drottningen hade fått bevis nog; men hon beslöt att ännu en gång försöka prinsessan. Det hade regnat starkt om natten, och derföre föreslog Drottningen en lustvandring i trädgården. Katten som nog kunde förstå att Drottningen ännu en gång ville försöka hans matmoder, strök sig emot henne till ett tecken att hon skulle vara på sin vakt; och när de kommo ut i trädgården och hofdamerna började skörta upp sig, för att ej nedsöla sina kjortlar, lät flickan sin guldstickade klädning släpa i smutsen. Drottningen sade då: "Akta Eder klädning Prinsessan!" Men då katten i detsamma strök sig emot henne svarade hon stolt: "Hvarföre så? Det finnes väl flera sådana här än denna? På mitt slott Kattenborg har jag visst öfver trehundrade guldtygskjortlar." Drottningen behöfde ej vidare prof, ty nu var det alldeles gifvet att prinsessan var ett konungabarn; och då konungen alltjemnt fortfor med sitt frieri, gaf hon sitt bifall till giftertnålet; och flickan sade ej heller nej, fast hon - det förstår sig - gjorde sig mycket nödbjuden. En dag då hon satt och talade vid konungen kom hon att blicka ut genom fönstret, och hvad fick hon se? — Jo ingenting mer och ingenting mindre än sina föräldrar, som kommo löpande af alla krafter; gumman före med grytan och gubben efter med slefven. Nu kunde hon då omöjligt hålla sig allvarsam, utan började att skratta så förtvifladt att konungen blef högligen förvånad deröfver. "Men hvad i all verlden kan det vara som så väcker Edert löje, skönaste prinsessa?" sade han. Katten strök sig hårdt emot henne, ty han vek aldrig från prinsessans sida och vaktade henne från att säga något, som kunde röja henne, och flickan förstod straxt att sanningen fick hon ej säga. Hon svarade derföre: "Jo, jag må väl skratta jag, då jag tänker på Edert slott, som är af bara sten, då deremot Kattenborg blänker af guld och silfver." När konungen hörde detta blef han högligen förvånad och fick ett stort begär att se det granna slottet. "I morgon resa vi till Kattenborg", sade han, "ty det lysster mig att se alla dess herrligheter". Nu blef flickan illa till mods och hade så när dött på stället af idel förskräckelse; men katten jamade i detsamma, och då kunde hon förstå att han funnit på något råd; och så blef det beslutadt att de skulle resa den följande dagen. När flickan kom upp på sin kammare började hon gråta, ty visst hade allting gått väl hitintills, men huru katten skulle kunna skaffa henne ett slott, som lyste af idel guld och silfver, det kunde hon ej begripa. Men katten påstod att dermed hade sig ingen fara, om han blott fick springa före och visa vägen, och det lofvade prinsessan att han skulle få. Om morgonen var allt redo för affärden. Konungen åkte med prinsessan i en gyldene karm och hans hofriddare redo på ömse sidor. Men katten sprang före och visade vägen. När de hade åkt genom tre konungariken kommo de till en stor äng och der gick en ofanteligt stor mängd oxar och kor i bete. Katten sprang nu ett stycke i förväg och sade till Wallaremännen: "Här kommer en stor konung resande efter mig, och om han spörjer hvem som eger denna boskap så svara då att den tillhör prinsessan af Kattenborg och om I gören så som jag säger skolen I blifva rikligen belönade." Boskapen tillhörde väl en mägtig jätte som het Periferilerigerimini, men vallaremännen lofvade dock att göra som katten bad dem; och när nu konungen frågade hvem som egde den ofantliga boskapshjorden, svarade de, som katten bedt dem, att den tillhörde prinsessan af Kattenborg; och konungen gladde sig mycket deråt. När de rest ett stycke vidare kommo de till en annan ofantlig äng, der en oräknelig massa menniskor arbetade med liar och räfsor. Katten sprang i förväg och sade till arbetsfolket: "Här kommer en stor konung resande efter mig, och om han frågar hvem som eger denna ängen, så svaren då att den tillhör prinsessan af Kattenborg; och om I gören så som jag sagt Eder skolen I blifva rikeligen belönade." Ängen tillhörde väl den mägtige jätten Periferilerigerimini, men folket lofvade ändock att göra så som katten sagt dem. Och när nu konungen kom och frågade hvem som egde denna ofantliga ängen, svarade de, att den tillhörde Prinsessan af Kattenborg. Konungen gladde sig mycket deråt och beundrade sin gemåls vackra egor. När de så hade rest ännu ett stycke kommo de till ett vidsträckt sädesfält der en ofantelig folkmassa var sysselsatt att med liar och skäror afmeja säden. Katten sprang äfven nu i förväg och sade till arbetsfolket: "Här kommer en stor konung resande straxt efter mig och om han frågar hvem som eger detta fältet, så svaren då att det tillhör prinsessan af Kattenborg. Och om I gören så som jag sagt Eder skolen I blifva rikeligen belönade." Fältet tillhörde väl den mägtige Jätten Periferilerigerimini, som bodde ej långt derifrån i ett stort slott, som lyste af guld och silfver; men arbetsfolket lofvade ändock att göra så som katten sagt dem. Och när nu konungen kom och frågade hvem som egde det ofantligt vidsträckta fältet svarade de att det tillhörde Prinsessan af Kattenborg. Konungen gladde sig mycket deråt och beundrade sin gemåls vackra egor. När det led emot aftonen kommo de till en by. Då sade prinsessan: "Här skola vi taga nattläger, ty jag vill skicka min katt före att anmäla vår ankomst, så att allt är i ordning då vi komma." Detta syntes konungen vara väl tänkt och så blef det beslutadt att de skulle stanna i byn öfver natten, men katten sprang före såsom bestämdt var och styrde sin väg rakt på det granna slottet, som lyste af guld och silfver. Der bodde den förfärlige jätten Periferilerigerimini, och detta visste nog katten, men icke desto mindre gick han fram till slottet och bad en gammal Ulf, som var dörravaktare, att han skulle få tala vid jätten. Ulfven hade nog lust att genast äta upp katten, men då han så bestämt yrkade att få tala vid jätten tordes han ej följa sitt glupska begär. Jätten var alldeles nyss uppstigen ur sin säng, ty såsom andra jättar sof han om dagarne emedan han ej tålte att se solen, och var han nu vid det bästa lynne. När den gamle Ulfven förtalde honom att det var en katt, som ville tala vid honom, började han skratta så att hela slottet skakade dervid, och befallte att katten skulle insläppas. Ulfven förde nu katten genom den ena stora salen efter den andra, och fastän jättens hoffolk bestod af idel ulfvar och björnar och andra vilda djur, så steg dock katten dristeligen på och kom så in i sofkammaren. Han bugade sig ödmjukt för jätten och framförde sitt ärende. "Kring hela vida verlden har jag farit", sade han, "och öfverallt hvart jag kommit har jag hört sägas att ingen fanns som egde större förmåga att skifta hamn än den store och väldige jätten Periferilerigerimini. Och nu är min ödmjuka begäran att I velen visa mig ett prof derpå." Jätten fann sig smickrad af det stora rygte, som han nu fick höra omtalas, och sade att han gerna ville göra en så långväga resande till viljes. Dermed förvandlade han sig till ett stort Lejon, och började ryta så förfärligt, att hela huset skakade, och katten sjelf, så modig han än var, måste hoppa upp på spiselkransen. Jätten skrattade åt hans rädsla och frågade om han sett något sådant förut? Jo, det hade nog katten sett, fastän han aldrig hört något Lejon ryta så förfärligt. Men det vore ändock nöjsamt att se ännu ett prof på hans konstfärdighet. Jätten skiftade nu åter hamn och blef en förfärligt stor björn, som brummade så att det grånade efter det, och katten måste upp på spiselkransen igen. Jätten skrattade åt hans rädsla och frågade om han sett något sådant förr? — Jo det hade han då gjort, men aldrig hade han hört någon björn brumma så förfärligt. Han sporde nu om Jätten kunde antaga hamn af något mindre djur, ty det mente han vore vida större konst och kunde han antaga hamn af en råtta så vore han vida skickligare än alla andra jättar, ty det hade ännu aldrig någon jätte gjort. "Inte det", sade jätten, som nu var rigtigt i farten att visa sin konstfärdighet, "passa då på, så skall du få se!" Och nu förvandlade han sig till en liten råtta och började springa omkring i rummet; men då var katten ej heller sen, utan skyndade fram och bet ihjel honom. Dermed löstes också den förtrollning, som hvilat öfver slottet; och ulfvar och björnar och alla de vilda djur i slottet voro, skiftade hamn och blefvo de fredligaste menniskor igen, som de förut varit. De skyndade alla fram till katten, tackade honom, som friat dem från deras förtrollning, och frågade huru de skulle visa honom deras tacksamhet. "Jo", svarade katten, "om en stund kommer min matmoder, prinsessan af Kattenborg, och I skolen vara hennes underdåniga tjenare." Ja det lofvade de alla. Och sedan katten utdelat närmare befallningar om prinsessans emottagande vände han åter till sin matmoder. När nu konungen kom fram och fick se det fagra slottet, som lyste af guld och silfver, blef han högligen förvånad och glad; men ingen kunde väl blifva det mera än den fattiga torpareflickan, som nu hade blifvit en verklig prinsessa af Kattenborg. Snart firade hon också sitt bröllop med stor prakt och ståt; men midt under bröllopsfesten kom hon att kasta sitt öga ut genom fönstret, och då fick hon än en gång se sina föräldrar springa förbi, gumman före med grytan och gubben efter med slefven, och så bar det af med dem öfver berg och backar, der de väl springa ännu. Katten, som gjort prinsessan så stora tjenster, blef upphöjd till Mästerkatt öfver alla kattor i hela konungariket och fick dricka bara grädden och det ur guldskål vid konungens bord, men om han någonsin tog några rottor mera, det har jag aldrig hört omtalas.
Jätten och ekorren
Det var en gång en jätte, som ätit sju fat med gröt och sju fat med mjölk, men ändå kände han sig fastande, och gick derföre ut att söka sig vidare föda. Då mötte han en ko. "God dag du kokåpa", sade jätten. "Jag har ätit ur sju fat med gröt och sju fat med mjölk och och nu skall jag äta upp dig med du" kokåpa." — "Jag kåpar väl undan jag", sade kon. — "Jag kåpar väl. efter jag", sade jätten, och så åt han upp henne. Sedan mötte han en kalf. "God dag du Kalflåpa", sade jätten. "Jag har ätit ur sju fat med gröt och sju fat med mjölk och en kokåpa. Nu skall jag äta upp dig med, du kalflåpa." — "Jag låpar väl undan jag", sade kalfven. "Jag låpar väl efter jag", sade jätten, och så åt han upp henne. Sedan mötte han en räf. "God dag du räfslänga", sade jätten. "Jag har ätit ur sju fat med gröt och sju fat med mjölk o. s. v. — Nu skall jag äta upp dig med, du räfslänga." "Jag slänger väl undan jag", sade räfven. "Jag slänger väl efter jag", sade jätten, och så åt han upp räfven. Sedan mötte han en häst. "God dag du hästdänga", sade jätten. "Jag har ätit ur sju fat med gröt och sju fat med mjölk, o. s. v. Nu skall jag äta upp dig med du hästdänga." "Jag dänger väl undan jag", sade hästen. "Jag dänger väl efter jag", sade jätten, och så åt han upp honom. Sedan fick han se fem gubbar i en lergrop. "God dag ni gropagräfvare", sade jätten. "Jag har ätit ur sju fat med gröt, o. s. v. och nu skall jag äta upp eder också ni gropagräfvare." — "Vi gräfva väl undan vi", sade gubbarne. "Jag gräfver väl efter jag", sade jätten, och så åt han upp dem. Sedan mötte han sju pigor i en dans. "God dag, ni dansmajor", sade jätten. "Jag har ätit ur sju fat med gröt, o. s. v. och nu skall jag äta upp eder också, ni dansmajor." — "Vi dansa väl undan vi", sade pigorna. "Jag dansar väl efter jag", sade jätten, och så åt han upp dem. Sedan mötte han en ekorre. "God dag du lilla ekorresvans",sade jätten. "Jag har ätit ur sju fat med gröt och sju fat med mjölk, en kokåpa, en kalflåpa, en räfslänga, en hästdänga, fem gubbar i en lergrop, sju pigor i en dans och nu skall jag äta upp dig med du lilla ekorresvans." — "Jag svansar väl undan jag", sade ekorren. "Jag svansar väl efter jag", sade jätten. Men ekorren sprang upp i ett träd och då jätten tittade uppåt efter honom fick han se solen och sprack. Och ekorren till att svansa. Och pigorna till att dansa, Och gubbarn till att gräfva, Och hästen till att dänga, Och räf ven till att slänga, Och kon till att kåpa, Och kalfven till att låpa, Och gröten och mjölken rann ut; Och så blef sagan slut. —
Hvarföre har björnen ingen svans?
På den tiden då djuren kunde tala, och det är nu så länge sedan att ingen kan säga när det var, hände det sig en dag att Björnen gick ute och masade i skogen. Som det var på senhösten och marken redan frusen funderade han på att gå i ide, men han var alldeles för tom tyckte han för att kunna berga sig en så lång tid utan annan föda, än den han fick genom att suga ramarne, och derf öre skulle han nu skaffa sig en rigtig bukfylla. Så mötte han räfven, som gick och luskade i buskarne, och bar en stor och skön fisk i munnen. "God dag kära Mickel", sade björnen godlynt. "Allraödmjukaste tjenare fader Nalle", svarade räfven och bugade sig, (han var rädd om fisken kantänka). "Du äter fisk du och smörjer kråset ditt", sade björnen, "men jag är så hungrig jag, att vore det ej för gammal vänskaps skull så åte jag genast upp dig". — "Nej det kunde väl aldrig vara kära fars allvar", sade räfven, ty han skulle nog skaffa honom mat. "Tycker kära far om fisk", frågade han derpå helt tvärt. "Å ja i brist på bättre så kunde det väl få duga." — "Nå då kan ni ju göra som jag, gå ut på sjön och fiska. Ty ser ni", sade han, "här nere i viken hafva de huggit upp en vak, och om ni nu sätter eder der och lägger svansen ner i vattnet så nappar fisken derpå, och ju längre ni sitter ju flera fiskar får ni". Token gjorde som skälmen bad; och Nalle vandrade utaf ned åt isen. Räfven följde honom och visade hur han skulle göra. Det var kallt om dagen och vattnet frös snart till omkring svansen. Nalle ryckte något på honom, och då han kände att det tog emot blef han ganska belåten och tänkte att sitter jag en stund till måtte jag få en stor mängd fisk, och så gaf han sig till tåls ännu några timmar fastän vädret blef allt kallare och kallare. Slutligen, då han tyckte att hans fångst kunde vara tillräcklig, ryckte han till, och kraks sade det, men det var svansen som brast. Nu märkte han att han blifvit bedragen och brummade förfärligt öfver Mickel; men Mickel stod ingenstädes att finna. Om han hämnades på räfven eller huru det gick vet icke jag; men det vet jag att från den dagen har ingen sett någon björn med lång svans.
Hvarföre lukta hundarne på hvarandra?
Det hände sig en gång att Björnen behöfde litet peppar till ett kalas han skulle göra. Om det nu var bröllop eller hvad det var för ett gästabud, det minnes jag ej, men att det skulle vara rigtigt fint kan man förstå eftersom det skulle vara peppar, ty eljest är björnen ej så noga på maten. Sjelf tordes han ej gå till staden, ty då hade de skjutit ihjel honom, utan derföre skickade han en hund. Hunden fick tillräckligt med penningar, men kom ej igen. Då skickade han ut en annan att leta efter honom, men det gick på samma sätt med denne. Förgrymmad häröfver sände han efter alla hundar vidt omkring att de skulle ut och söka efter det försumliga budet; och derföre är det som hundarne alltid lukta på hvarandra för att känna om det luktar starkpeppar, och när flera träffa tillsammans och slagsmål uppkomma, så härleder detta sig deraf att de trott sig hafva vädrat upp den rätta.
Göken, tuppen och orren
Såsom hvar man vet äro göken, tuppen och orren tre rigtiga ottefoglar, men hvilken af dem är tidigast vaken om morgnarne torde dock vara svårt att säga, då de rigtigt täfla om att komma före hvarandra. På den tiden, då djuren kunde tala, tvistade de ofta med hvarandra härom, och för att bestämdt afgöra hvem som i detta fall skulle hafva företrädet, höllo de en gång vad om en ko, som den siste skulle först lemna den som först vaknade om morgonen. När det så började dagas, gal göken: "Goð kó! Goð kó!" Men med detsamma skrek tuppen: "Kóa ä mi! Kóa ä mi!" Orren satt helt lugn i trädet och hörde på dem, ty han hade varit vaken före dem begge två. "Kära vänner gör hvað som rätt ä!" "Kära vänner gör hvað som rätt ä!" Hvem som till Sist fick kon är ovisst, men nog gal göken ännu i dag sitt: "Goð kó, Goð kó!" då tuppen näbbar emot: "Kóa ä mi! Kóa ä mi!" Och orren ropar: "Kära vänner gör hvað som rätt ä! Kära vänner gör hvað som rätt ä!"
Hvad skall barnet heta?
Det var en gång ett hederligt och välburget bondfolk, som hade ett enda barn, en dotter, och hon het Greta. Om nu flickan var ful eller hvad felet kunde vara är ej godt att veta, men visst är det, att hon upphann sina fulla fem och tjugo år utan att någon friare syntes till. Då hon var enda barnet skulle hon naturligtvis få en rik utstyrsel, och både oxar och kor i skålen, och slutligen ärfva hemmanet efter föräldrarne; det borde då alla unga karlar i bygden förstå, och det hade dessutom både far och mor visst icke glömt att låta dem veta. Men huru det kom sig, så fick Greta vara i fred; och det var då alldeles oförklarligt, mente de gamle; Greta sjelf tyckte också att hon likaväl kunde få en friare som andra flickor, hvilka ej hade så mycket att bjuda på som hon och att det var oförsvarligt af bygdens ungkarlar att låta henne gå och vänta så länge. Så hände det sig en dag att en af socknens gildaste bondsöner steg in i stugan. Bonden bad honom sitta ner. Men bondsonen tackade. Han visste ej om han var välkommen, sade han, och då var det väl bäst att han stannade vid dörren till dess han fått föra fram sitt ärende. "Ja så var det ett sådant ärende?" Bonden förstod genast hvad han mente. En sådan gäst hade han länge väntat på, och derf öre blef han ej heller misslynt öfver hans ankomst. "Mor", ropade han, "Mor, här är främmande, som har angeläget ärende." Gumman kom genast in och bondsonen frågade nu om det ej fanns en flicka der i huset med dopnamnet Margareta? (ty rätt och slätt Greta kunde han ej säga vid ett så högtidligt tillfälle). Jo en sådan flicka fanns det visst, deras egen dotter, snäll i sina händer, kunde spinna och väfva, sy och sömma, enda barnet till på köpet, skulle ärfva gården, få oxar och kor, silfverkappe och skedar, ylle och linne och mycket annat till i skålen, den dag hon stod brud. Ja det var just henne han sökte, och till dem, som hennes föräldrar voro, ville han nu framställa en kärlig bön. Bonden bad honom stiga fram och sitta ner, vara välkommen och hålla till godo med litet välfägnad, så kunde de närmare samspråka om huru det stod till på ömse sidor; "men så mycket kan jag väl ändå säga straxt", sade han, "att som du vill, så vill jag; och som jag vill, så vill mor; eller hvad säger du sjelf, mor?" Gumman hade så brådtom med välfägnaden. Jo hon ville accurat som far ville. — "Och Greta, ser du, hon vill allt som mor och far vill." Greta stod uti köksdörren och lyssnade och skulle gerna straxt svarat ja, men det var ej passande att visa sig så angelägen. Gumman gick ut, skickade henne ner i källaren efter dricka, och när hon kom tillbaka dermed, så skulle det blifva hennes tur att lyssna på friaren. Greta snyggade upp sig det bästa hon kunde ute i köket och tänkte på bröllopet och det nya hemmet som skulle blifva så innerligen fint, och med drickes stopet i handen vandrade hon ned i källaren. När hon nu kom ner i källaresvalen flög den tanken på henne, att hon som gift möjligen torde få barn, och hvad det första barnet skulle kallas, derom blef hon ej rätt ense med sig sjelf. Ju mera hon tänkte derpå desto ovissare blef hon, och det var ej heller så lätt att komma till något bestämdt beslut i den saken, då hon ej kunde så noga veta om det skulle blifva en gosse eller en flicka. Men något namn skulle barnet i alla fall hafva, och livad skulle det heta? Ja derpå funderade hon så if rigt, att hon alldeles glömde bort hvad hon skulle göra. Inne i stugan började de gamle emedlertid att undra hvart flickan tagit vägen, och sökte på bästa sätt ursägta hennes frånvaro. "Greta var så förfaseligt blyg utaf sig och som hon väl anade hvad som var å färde tordes hon ej in kantänka", sade mor, "och hon skulle sjelf gå ut och taga henne med sig, ty hon ville nog hon också, fastän hon gjorde sig till för att ej synas alltför angelägen." Och så gick gumman ut. När hon nu kom ner i källaresvalen så stod Greta der och såg faseligt fundersam ut. "Men hvad i all verldenes dagar tänker du på, som inte kommer in med drickat, då du har friare i gården?" — "Ack jo, kära Mor, jag står och funderar på hvad första barnet skall heta." "Ja det har du rätt i, något namn skall han väl ha den lilla rara engeln, och ett rigtigt rart namn bör det väl vara. Låt mig se", och nu började äfven hon att begrunda denna vigtiga fråga, men hon kom ej heller till något beslut. När nu hvarken flickan eller gumman återkommo, började bonden att blifva lika otålig som friaren. "Det var då märkvärdigt det här", sade han, "att Greta kan göra sig så nödbjuden, ty jag vet bestämdt att hon vill lika gerna som någonsin du. Men jag skall sjelf gå efter den leda ungen", tillade han och så knallade han ut. När han nu fick se sin hustru och dotter stå så fundersamma i källaresvalen sade han: "Men åren I då rent ifrån Er, som stå här och fundera, när det är friare ute på gång." — "Åh jo kära du" svarade gumman, "det är en ganska vigtig sak att tänka på." — "Nå hvad kan det vara då?" "Jo hvad första barnet skall heta." — "Ja, ja, det tål allt att tänka på för något namn skall det väl ha, hvilket det nu blifver pojke eller flicka och hvad skall det heta? Ja hvad skall barnet heta?" Och nu blef äfven han försänkt i djupt begrundande. Emedlertid satt friaren ensam i stugan och kunde alldeles icke begripa hvart wärdfolket och den blifvande fästmön tagit vägen, och den väntan blef honom alltför lång, hvarföre han tog hatten och gick ut. När han kom till källareboden fick han se hvar bonden med hustru och dotter stodo nere i källaresvalen, och som de sågo så allvarsamma och begrundande ut frågade han hvad de tänkte på. "Jo, kära du", svarade bonden, "vi stå och tänka på en ganska vigtig sak, och det är, hvad Gretas första barn skall heta." — "Ja så", sade friaren, "ja då kunnen I nog behöfva tid på eder, men så mycket är då visst och sannt att inte lärer det komma att heta efter mig. Och nu farväl med eder." Dermed gick han förargad sin väg och satte aldrig mer sin fot inom gårdsgrinden. Huru det sedan gick med Greta, om hon fick någon annan friare, vet jag ej, men om så var, aktade hon sig nog för dylika funderingar.
Gubben och gumman
Det var en gång en gubbe, som många finnas väl det. Gubben svedde hank och arbetade hvar dag i skogen, men gumman satt hemma och spann, lagade mat och skötte om huset. På detta sätt hade de sin bergning, ehuru gubben ständigt knotade att han ensam fick släpa och träla, för att skaffa till huset, under det att gumman satt hemma, bara kokade välling, åt och gjorde sig goda dagar. Gumman påstod väl, att det fanns fullt upp att göra hemma också, och att, om hon ej såge om huset, skulle gubben hafva det klent med både föda och kläder, men gubben ville då alls intet höra på det örat ! Han fick draga hela lasset ensam, mente han. En dag, då de länge tvistat härom, sade gumman: "Fritt väl! I morgon göra wi arbetsbyte. Jag går åt skogen och svedjer hank, och du blifver hemma och sköter mina sysslor." Det hade gubben ingenting emot. "Nog skall jag sköta huset", sade han, "men huru du skall taga dig ut i skogen, det vill jag just se." Tidigt om morgonen sade gumman: "Nu skall du baka bröd, tjerna smör, valda kon och koka grönkål till middagen." Ja det var idel småsaker för gubben; och dermed skiljdes de åt. Gumman tog yxan och begaf sig åt skogen, och Gubben började elda ugnen och reda till degen, och när han tyckte denna vara färdig började han att baka. Men hvad för slags kakor det skulle blifva, kan man väl förstå, då han glömt bort jästen och satte in dem utan att hafva sopat ugnen. Gubben tyckte nog att han gjort det väl och tanken på det färska brödet retade hans matlust. Färskt bröd är rasande godt, tänkte han, men får man fläsk till så smakar det så mycket bättre. Dermed gick han ut i boden efter det enda fläskstycket de egde. Men fläsket var salt, och derföre ville han gerna hafva litet dricka till. Han lade derföre fläskstycket på källaretrappan och steg så rart färskt bröd, och "den som har bröd lider ingen nöd", säger ordspråket. Den trösten blef dock icke långvarig, ty, då han kom in i stugan fann han allt brödet förbrändt, så att han icke fick smaka så mycket som en enda bit af hela baket. Nog var det harmligt. "Det här går illa", suckade han. "Om jag ändå låtit mor blifva hemma, ty då det går så illa för mig, huru skall det då gå för henne i skogen. Tänk om hon huggit både armar och ben af sig." Men det var inte tid att tänka på det nu. Solen stod så högt på himmelen och han skulle ju koka grönkål till middagen. Han tog derföre ner gummans splinter nya gröna vadmalströja, hackade den i små bitar och lade dem i grytan. Att han inte kunde koka grönkål utan vatten det begrep han, och källan låg ju så långt borta. Men han skulle ju tjerna smör också. Huru i all verlden medhinna allt detta? "Om jag nu tager tjernan på ryggen och ruskar henne dugtigt under vägen, så blifver det nog smör till dess jag kommer tillbaka", så tänkte han, och så gjorde han äfven. I hastigheten glömde han dock att sätta looket på tjernan, och när han nu lutade sig ner för att draga upp ämbaret rann all grädden utöfver hans hufvud och ned i brunnen. Svåra bedröfvad vände han åter till sin kålgryta. Han skulle ju valla kon också, och intet kunde han på en gång vara både inne och ute. Huru förena detta? Torftaket lyste så grönt i solskenet och der syntes honom vara ett godt bete. Han band derföre ett långt rep om kons hals, drog upp henne på taket och kastade repets andra ända genom skorstenen ned i stugan. Lugnare till sinnes steg han in band repet om lifvet och började blåsa på elden under grytan; men bäst han blåste föll kon ned af taket och drog upp gubben i skorstenen. I detsamma kom gumman hem med en stor hankknippa på ryggen, och när hon fick se sin ko hängande på stuguväggen skyndade hon genast till och högg af repet och gick så in i stugan. Der låg nu gubben på golfvet illa både rökt och bränd. "Trösta mig för dig", sade hon, "huru har du skött dig här hemma?" Gubbstackarn kunde, ej säga ett enda ord utan bara qved och vojade sig. Men huru han skött sig det blef gumman snart varse. Fläsket var borta, drickat utrunnet, brödet förbrändt, grädden låg i källan och tröjan i grytan, kon var hängd och gubben sjelf illa både stött och bränd. Huru det sedan gick kan man väl förstå. Gumman fick i ro sköta hemsysslorna odh gubben gick utan knot åt skogen och hördes aldrig mera klaga öfver sin lott.