Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
Skattletaren Boström
I hopp att vinna stora skatter hade Smeden Boström i Norrbyås, som från sin stuga om aftnarne sett huru det lyste ur ättehögen på Åsens egor, sent en Thorsdagsqväll begifvit sig dit med jernstör och spade för att med ens blif va en rik man. Hans företag lyckades äfven så till vida, att han upptäckte en guldbeslagen kista och då han bände derpå med spaden fann han till sin stora glädje att hon ej var omedgörlig. Han stöter nu ner jernstören för att med ett kraftigt tag lyfta upp henne, då ett buller höres bakom honom. Förskräckt vid den tanken att någon möjligen sett hans förehafvande och nu vill, om ej beröfva honom, åtminstone dela hans skatt, vänder han sig om och upptäcker till sin stora förundran en höna, som släpar på en stor timmerstock och suckande klagar: "Håh! Håh! Huru skall jag hinna tusen mil på andra sidan verldens ände innan solen rinner opp!" Utom sig af förvåning bryter Boström den oeftergifliga tystnaden och utbrister: "Pytt gör du heller!" Nu försvann synen och i stället för den guldbeslagna kistan satt jernstören under en stor gråsten. Fasa och häpnad betogo skattgräfvaren och lemnande sina redskap i sticket sprang han af alla krafter hem.
Den rika frun
På hemmanet Öhns egor i Norrbyås socken i sundet emellan Östra och Westra Qvismaren reser sig en hög enstaka grusbacke som i fordna tider varit kringfluten och ännu är det vid vår och höstflod. På dess topp är en djup fyrkantig grop omgifven af stenhögar, och här skall fordom hafva stått ett slott. Denna förmodan är ganska sannolik, ej blott att döma af de lemningar, som ännu finnas af sjelfva huset, utan äfven af andra omständigheter. Vid ån emellan båda sjöarne har funnits ekpålar efter en gammal landningsbrygga, och vid lågt vatten ser man åt Norrbyås sidan ännu tydligt att en stenväg, midt på afbruten, förenat backen med fastlandet. På sjelfva backen synes, utom ruinerna på sjelfva toppen, lemningar efter byggnader samt en gammal källa. Sjelfva hufvudbyggnaden synes hafva utgjorts af ett större fyrkantigt torn med ett mindre dylikt vid södra sidan och har varit uppfördt af gråsten i fast kalkbruk. Genom gräfning och undanrödjande af den omgifvande stenen skulle troligen hela grunden kunna göras synlig, hvarföre ett sådant arbete vore önskligt, och då vi uti gamla permebref finna omnämnd kungsgården Nærboahs, hvarifrån Konung Magnus I utfärdat tvänne Konungabref åren 1275 och 1276, så torde denna kungsgård här böra sökas. Att här varit ett slott säges med mycken bestämdhet, och hvem här bott och huru slottet förstörts, derom är man ej heller okunnig. Här bodde — så säges det — många många år innan Sörby herrgård byggdes en fru, som var så rik att hon utdelade gods och penningar till alla som ville bedja henne derom, och ändå hade hon fullt upp af allt hvad hon kunde önska sig. En dag hade hon tillrustat ett stort gästabud, och presten var äfven bjuden, och då alla prisade den rika fruns frikostighet, bad han henne besinna att ingen penningpung är så djup, att man ej till slut når dess botten. Detta förtröt frun, hon befallte att prestens fickor — och de voro naturligtvis icke små — skulle fyllas med guld, drog derpå af sitt finger en dyrbar ring och kastade den ut genom fönstret ned i sjön sägande: "Så omöjligt är det att jag kan blif va fattig, som det är säkert att jag aldrig skall återfå denna ring." Alla prisade den stolta frun, men presten runkade på hufvudet. Hennes öfvermod var alltför stort, tyckte han, och det kunde omöjligt gå väl i längden. Hvad hände? Andra dagen kom hennes fiskare upp med en stor gädda, och i dess inelfvor återfanns ringen. Presten blef också sannspådd. Slottet brann upp och den rika frun blef slutligen så fattig att hon måste sälja allt hvad hon egde, och deribland Öhns hemman, för hvilka hon ej fick mer än 2 pund mjöl, eller ett pund för hvart hemman och det var då "allmänt för litet". Huru det sedan gick med frun, derom saknas alla uppgifter, men att hon är densamma som Söröfrun, hvarom här nedan skall förtäljas, påstås af många. Och då Sörön allmänt säges hafva varit den rika fruns lustträdgård, så kan sådant väl ej vara så synnerligt otroligt.
Söröfrun
På den af sumpiga kärr och sidlända ängar omgifna med höga lindar och ekar beväxta Sörön, hvilken, så som förut är nämndt, anses fordom hafva varit en trädgård, synes om qvällarne icke sällan ett starkt sken såsom af en större eld, och allmogen säger då att Söröfrun är uppe och eldar för sitt gods. Fiskare, som varit ute på sjön Qvismaren säga sig hafva hört ett skratt från Sörön då de sent om aftnarne varit ute på fiske, och då hafva de äfven alltid fått en rik fångst. Ända tills för omkring 9 år sedan var ön obebodd; men då uppbröts en del jord och byggdes ett torp, hvars första åbo i synnerhet är den, som haft mycket att förtälja om Söröfrun. Många gånger hade såväl han som hans hustru och piga sett henne, och detta midt på ljusa dagen skymta fram emellan träden, ofta tätt invid och så nära, att de kunnat fullkomligt urskilja anletsdragen. Hon syntes dem vara ett medelålders fruntimmer, men såg innerligt god fastän något sorgmodig ut, och alltid var hon klädd på "nya modet", men med en silkeshalsduk om hufvudet. Att hon ej var någon skogsrå försäkrade de äfven, ty alla tre hade sett henne på ryggen och var denna hvarken ihålig eller förlängd till svans. Detta gjorde att de ej heller fruktade henne, oaktadt hon då och då syntes i deras närhet utomhus. Inuti stugan hade hon aldrig visat sig förr än torparens hustru föll i barnsäng, men då syntes hon understundom om natten stå bredvid det lilla barnet och noga betrakta det. En dag hade pigan varit inne i fähuset, och då såg hon hvar frun stod och betraktade grisen. Pigan tog sig då dristigheten an och frågade: "Hvarför går frun här och inte är der hon skall vara?" hvarpå frun svarat : "Här har jag varit före dig och stannar allt qvar efter dig också", men suckat djupt, och då pigan ville fortsätta sina frågor var hon försvunnen. En annan gång då torparehustrun var fullkomligt återställd, ehuru ännu ej kyrkotagen, och sysselsatt med att taga upp ett kok potatis ur åkern, och dervid kastade stjelkarne bakom sig, fick hon en knuff så att hon föll framstupa, och då hon vände sig om för att se hvem, som skuf fat henne, såg hon ej till någon. Men pigan, som stått i fähusdörren, berättade att frun stått tätt bakom och då hustrun kastat potatisstjelkarne hade en slungats i fruns ansigte, och till vedergällning derför hade hon gifvit knuffen. Sedan hade frun ej synts till, och trodde man skälet till hennes uteblifvande varit att hustrun 2 dagar derefter blifvit kyrkotagen. Emedlertid tyckte de att detta grannskap var "ansjukt" och mannen sköt genom stugans fönster, samt satte upp en afbruten lie öfver dörren och detta hjelpte, ty frun har sedan icke visat sig hvarken utom eller inom hus, men elden har dock fortfarande då och då blossat upp om höstnätterna. Huruvida frun alldeles öfvergifvit Söröns torp, torde dock vara ovisst ; ty då den nye åbons hustru för nära två år sedan föll i barnsäng och fick mjölkkastning, hvaraf hon en liten tid var just som "hufvudsvag" funnos många, som påstodo, att frun vore dertill vållande. Det nya folket hade ej ställt, sig rätt med henne, mente de.
Elfvedansen
På den här förut nämnda Sörön synas här och der på marken ringar af mörkare grässlag, och dessa, säger man, äro märken efter Elfvornas ringdansar. Under gamle prosten Lilliestråles tid hände det sig att en dräng sent en afton gick ut åt ängen för att taga upp en häst från betet. Vid han gick öfver Sörön blef han "vilsen" och, som han ej förstod sig på det säkra och bepröfvade medlet att vända ut och in på rocken, var det honom omöjligt att komma ut på ängen igen. Trött af den långa vandringen fram och åter, lade han sig att hvila vid foten af en stor ek, då ett sakta och ljufligt spel når hans öra och han tätt invid sig upptäcker en mängd småfolk, som dansade en munter ringdans i gräset, och detta så lätt att fötterna knappast vidrörde grästopparne. Elf frun sjelf stod midt i ringen, och var hon högre och skönare än de andra. Guldkrona hade hon på hufvudet, och klädningen glittrade af guld och ädla stenar i hvarendaste söm. Hon vinkade åt drängen. "Kom Anders", sade hon, "och tråd en dans med mig !" Och Anders — ty så var drängens namn — som tyckte det ohöfviskt att afslå en inbjudan af så fin och fager en fru, steg bugande in i ringen. Stackars gosse! Han hade ej stål i fickan, och visste ej hvad faror hota den, som vågar sig i Elfvalek. Huru dansen lyktade vet man ej; men dagen derpå återfanns Anders liggande under en ek, och från den dagen var det ej rätt helt med hans förstånd. Ifrån att vara den gladaste och muntraste ungersven i bygden, blef han tungsint och svårmodig, och dog ej långt derefter. Under sin sista sjukdom talade han i yrsel beständigt om den fina frun, med hvilken han dansat, och sjöng stundom en melodie, som ingen förut hade hört, och det var väl den, han dansat efter på Sörön
Norrtorpen och tomtabisen
Gamle Norrtorpen hade bergsel på Öhns äng i Norrbyås, och då han sent en afton helt ensam var sysselsatt med att sätta höet i volm tänkte han i sitt sinne: "Den som nu hade sig någon hjelp i stället för gumman min, som ligger sjuk derhemma!" Just som han halfhögt yttrade denna önskan, kom en liten gosse i röd mössa och grå rock och helsade: "God afton kära far! Behöfver ni städja dräng, så är jag ledig?" "Dräng?" svarade Norrtorpen förvånad, "Gud nåde mig för dräng. Huru skulle jag kunna föda och löna en sådan, som sjelf får träla allt hvad jag orkar, och födan vill ej räcka till ändå. Jag har visst inte råd att hålla någon dräng." Efter detta besked försvann tomten, ty en sådan var den tjenstsökande; men att han blifvit förtretad, och ehuru osynlig ej var långt borta, det blef Norrtorpen snart varse. Så snart han satt upp en volm kom genast en hvirfvelvind och spred ikring höet, så att han snart insåg att det ej lönade mödan att fortsätta arbetet den dagen. Detta var visserligen harmligt; men att han kunde vara så enfaldig att afslå "tomtabisens" anbud, det grämde honom så länge han lefde.
Spelmannen och necken
Gamle Konten, klockaren i Norrbyås, var på sin tid den argaste spelman der i trakten, och när han lät stråken löpa öfver alla fyra strängarne på en gång, eller spelte fyrstämmigt, som han kallade det, så kunde ingen menniska sitta stilla utan de gamla såväl som de unga måste upp i dansen. Så hände det sig att han blifvit bjuden att spela på ett stort "gubbarul" i Bärsta by, och, som der vankades god traktering, gjorde han ock sitt bästa. Glädjen stod högt i tak, och gubbar och gummor gåfvo ej ungdomen efter i ifvern att svänga om efter Kontens polskor. Också skördade han mycket bifall, och då man prisat och tackat honom för en hurtig slängpolska, svarade han spotskt att sjelfvaste necken ej kunde spela någon bättre, så kuse för alla spelmän han än hettes vara. Men det skulle han aldrig hafva sagt och de orden fick han dyrt umgälla. Ty då han efter slutad dans och välfägnad, som för hans del ej lärer varit den minsta, begaf sig på hemvägen och kommit på högsta brinken af den stora Bjursbäckabacken mötte han en fager hvitklädd jungfru som helsade honom och sade: "Vill ni spela fader Kont så skall jag dansa för eder?" Ja det hade Konten ingenting emot, ty han var aldrig nödbjuden då det gällde att visa sin stora konstfärdighet på viol, och allra minst då han fått något mera till lifs än vanligt. "Nog skall jag spela", sade han, "om ni vill dansa", och dermed satte han sig på en sten och drog några drag på violen. Mera behöfdes icke, ty nu gick det af sig sjelf. Stråken hoppade raskt öfver strängarne och armen måste följa med. Den vackra danserskan försvann, men stråken saktade ej derf öre sin fart. Takten blef allt vildare och den ena polskan aflöste den andra; Och hvilka polskor sedan? Aldrig i sitt lif hade Konten trott att så vackra polskor kunde finnas, än mindre att han sjelf skulle komma att spela dem. Men det oaktadt fann han sin belägenhet allting annat än angenäm. Han suckade och pustade, svetten lackade af hans panna och tårarne började att smyga utför kinden, och han fick ej så mycken hvila att han kunde torka bort dem en gång. Slutligen utbrast han: "Gud nåde mig fattige stackare, jag har just ställt väl till för mig", och vid han sade detta släppte stråken hans arm, och spelet tystnade. Hemsk i sitt sinne steg han upp och vandrade backen utföre. Lyckligen nedkommen på bron hörde han ur bäcken ett skallande skratt, som trängde genom märg och ben. Utan att våga se sig om påskyndade han sina steg och stannade ej förr, än han med hjertat i halsgropen uppnått hemmet. Det dröjde sedan länge innan han kunde förmås att återtaga violen, men då han sedan lät öfvertala sig, hade han nytta af sitt nattliga missöde; ty en af de granna polskor, han då spelte, hade fastnat i minnet och gjorde honom mera frejdad än förut. Men att han var Neckens öfverman, tänk, det hörde ingen honom mera yttra; ty det visste han vara ord, som ej var godt att säga två gånger.
Den hvita hästen i Stenstorps hage
Uti Stenstorps hage ligger ett stort rullstensblock, hvilande på tvänne andra så att det hela får någon likhet med ett forntida of feraltare, hvartill det väl ock möjligtvis kan hafva varit användt, ehuru sådant icke af någon sägn bekräftas. Illa beryktad är dock hagen i allt fall, och ingen går gerna förbi detta stenblock i synnerhet nattetid eller sedan solen gått ner; men ändock leder en trampad gångstig dit, och det är hvarken någon fäväg, myrväg eller menniskostig. Likvisst är man ej alldeles i okunnighet om hvem som hindrar gångstigen att försvinna; ty vägfarande hafva stundom nattetid mött en hvit skenande häst, som tagit af landsvägen inpå denna stig, och är denna häst intet vanligt djur, utan ett andeväsen, som bor under rullstensblocket.
Jutahällen
På Åsens bys gärde nära intill ängen reser sig ett kalt, kullrigt och mycket brant berg, ehuru ej af synnerlig höjd, kalladt Jutahällen, och här bor en stor jätte, som i harmen öfver klockornas pinglande i Norrbyås kyrka slungat det ofantliga och i många särskilda större stenblock splittrade klippstycke, som ligger vid Westra Qvismarens strand och i följd af stenarnes märkvärdiga läge erhållit namnet Skeppsfota kyrka. Detta block skall förut, innan det av jätten bortslungades och i fallet splittrades, hafva legat på en annan mindre berghäll likaledes på Åsens gärde, och der synes ännu hålor efter jättens fem fingrar, hvilka intryckts i berget, då han skulle lyfta den ofantliga slungstenen; likasom märken efter hans fötter visas uti tvänne andra hällar, den ena på Åsens den andra på Sörby säteris gärde. Man kan väl förstå att han måste stå på fast grund vid ett sådant tillfälle, och de djupa hålen efter fingrar och fötter bevisa bäst slungstenens ofantliga tyngd. Emedlertid var han för stark, och kyrkan undgick hans hämnd; men han sjelf dömdes för sitt gudlösa tilltag af vår Herre att ligga under Jutahällen intill domedag.
Strömkarlen
Nils Pehrsson i Stortorp berättade att han i sin barndom, då han bodde i Södermanland, kännt en liflig åtrå att lära sig spela viol; men det var med honom som med mången annan, viljan var ej nog stark för att öfvervinna besväret och mödan att lära sig konsten. Dessutom egde han ingen viol och tordes då för ingen del bedja fadren, som afskydde spelmän, om penningar till en sådan. Men begäret att blifva spelman och erhålla en viol lemnade honom ingen ro hvarken natt eller dag. Tänk hvilken stor spelman han skulle blifva, om han bara hade en viol, — men huru skulle han få den? — Ja det var just hvad han aldrig kunde utfundera. Så hände det sig en sommarafton, då far och mor voro borta — ja det var nog en Thorsdagsqväll, ehuru han ej mindes det så alldeles säkert — och han satt ensam inne i stugan, att de klaraste toner och renaste drillar hördes klinga från bäcken, som forsade fram genom hagen helt nära gården. Han lyssnade begärligt; och ehuru han nog kunde ana att spelmannen icke var någon annan än sjelfva strömkarlen, sprang han ut och styrde kosan nedåt hagen. Kommen i backsluttningen såg han en gammal gubbe med långt hvitt hår och skägg, som satt på en sten vid forsen och spelade på just det instrument, han så ifrigt efterlängtat. Gubben bemärkte honom straxt, och alldeles som om han velat säga: kom hit skall du få din önskan upp I fylld, räckte han både viol och stråke emot honom. Hade han nu skyndat fram och tagit emot den erbjudna gåfvan, så hade han med ens blifvit den dugtigaste spelman på många mil omkring, det visste han, ty Jan i Österåker hade ej haft mera besvär med att lära sig denna konst; men tanken på fadren höll honom tillbaka. Han hade hört far säga att Guds välsignelse aldrig följde med strömkarlens gåfvor, och om Jan i Österåker berättades många hemska historier, och derföre vågade han ej gå utför backen, utan vände om hem springande af alla krafter. Från den stunden tänkte han aldrig mer på att lära spela, blef en dugtig jordarbetare och prisade sig alltid lycklig att hafva motstått den svåra frestelsen.
Prinsessan som steg upp ur hafvet
Det var en gång en konung, som rådde över ett stort och mägtigt rike, men hade till granne en annan konung, som var mycket, mycket rikare och mägtigare än han sjelf. Grannkonungen hade redan fördrifvit flera konungar vidt omkring och slagit under sig deras välden, och mer vill mer ha, säger Ordspråket. Så fick han äfven en brinnande åtrå efter detta riket. Bäst det var kom han med en stor krigshär, och hemsökte landet med eld och svärd. Konungen gick honom till mötes med sina män, men föll i striden, och så tog grannkonungen hans slott och allt hans rike. Den slagne konungen var enkling; men en son och en dotter hade han, och de voro ännu späda. När rygtet om konungens död förspordes, tog en gammal tjensteqvinna de båda barnen och flydde undan med dem till ett annat land, och bosatte sig helt nära sjelfva kungsgården uti en stor skog. Der vexte prinsen och prinsessan upp, och blefvo så väna och fagra, att ingen, som såg dem, visste sig någonsin hafva sett två så vackra barn. De vallade gummans getter och plockade bär i skogen, och den lille prinsen brukade bära dem till kungsgården. Så hände det sig att landets konung fick besök af en konung från ett främmande land, och då denne en dag fick se den lille prinsen, ville han hafva honom till småsven. Ja nog kunde det vara nöjsamt att följa en så stor herre, det förstår sig; men han visste inte om hans gamla moder i skogen — ty det trodde prinsen gumman vara — ville gifva sitt bifall dertill. Konungen lofvade honom att få gå hem och spörja henne derom, men inom tre dagar skulle han vara tillbaka med svar. Prinsen berättade för gumman, hvad konungen sagt, och som hon tyckte att anbudet var godt, gaf hon sitt bifall; men omtalade ej för prinsen, hvars faders barn han var. Prinsen skulle således blifva konungens småsven, och detta gladde honom, ty ehuru han ej visste att han var ett konungabarn, hade han dock sådant gry i sig. Men må tro det kostade allt på att skiljas från systern och den beskedliga gumman, och prinsen gret, ja han gret i tre dagar, men så följde han med konungen. Ehuru den unge konungen var en rättvis och mild herre, så längtade dock prinsen, det kan man väl förstå, mycket efter den gamla gumman, som han trodde vara sin moder, men ännu mycket mera efter sin väna syster, och för att ständigt hafva henne för sina ögon uppritade han hennes bild på väggen i sin kammare. Alla, som sågo den, kunde ej nog prisa dess skönhet, och ett stort tal härom spred sig bland hof folket. Slutligen kom det äfven för konungens öron och det lysste äfven honom att se bilden, och han kunde ej taga sina ögon derifrån. "Är detta din syster?" sporde han. Prinsen bejakade detta. "Är hon verkligen så fager?" Ja prinsen mente att så var, men som tre år nu voro förgångna, sedan han lemnade henne i deras gamla hem i skogen, var hon troligtvis nu mycket fagrare. Konungen fick häraf stor, hug till henne. "Jag har länge ämnat att gifta mig" - sade han "och är din syster så fager som denna bild, så skall hon och ingen annan blifva min gemål." Prinsen fick straxt befallning att hemta henne, och som han skulle färdas öfver hafvet för att komma till sitt gamla hem, lät konungen utrusta ett stort skepp, och med detta afseglade prinsen. När nu prinsen kom till det konungarike, der han syster bodde hos den gamla gumman i skogen, skyndade han att uppsöka henne. Och nu kan man väl veta att det blef en fröjd och en glädje. Under de tre åren, som prinsen varit borta, hade prinsessan vext upp, och var nu den fagraste ros, som någon menniska kunde få under sina ögon, och så vacker den bild än varit, som prinsen uppritat i sin kammare, så var den dock ej att likna vid prinsessan sjelf; ty nu var hon så skön, att det var omöjligt att återgifva hennes bild. Prinsen framförde konungens ärende, och prinsessan blef deröfver både glad och sorgsen; ty huru skulle hon, en dotter till en fattig gumma i skogen, kunna blifva en konungs brud? Var det möjligt? Nej, derpå var ej att tänka. Men gumman mente annat hon, och nu först förtalde hon för prinsen och prinsessan om deras härkomst och så blef det beslutadt att prinsessan skulle följa med sin broder. Det gjorde väl henne ondt att lemna gumman, men då den gamla alldeles inte ville följa med, "hon vore bara till besvär", sade hon och kärt i alla fall får gifva vika för kärare; så kunde detta ej hjelpas. När allt var redo och prinsen skulle afsegla med prinsessan gaf gumman dem sin välsignelse, "men", sade hon till prinsen, "somna icke på resan öfver hafvet, ty då kan det hända eder någon olycka." Detta lofvade prinsen. Vid afskedet gaf gumman prinsessan en liten hund. "Se här", sade hon, "är min lilla Silfverring, tag den och var öm om honom, kanhända kan han vara eder till någon nytta." Prinsessan tackade för gåfvan, och skeppet afseglade med god vind. Första dagen gick allting bra, och prinsen vågade ej tillsluta sina ögon. Likaså andra dagen. Men på tredje dagen, då de ej voro långt från land, lade prinsen sitt hufvud i prinsessans knä och insomnade tungt. Länge hade han ej sofvit förr än ett starkt brusande förspordes, och hafsfrun steg upp ur hafvet och ombord på skeppet med sin dotter, som var ful och stygg som ett troll. Hafsfrun lade den sofvande prinsens hufvud i sin dotters knä, men den fagra prinsessan tog hon med sig och sade till henne i det hon försvann: "Tre thorsdagsqvällar får du komma till kungsgården, men aldrig mer!" — Den lilla hunden blef emedlertid qvar på skeppet, och då han började tjuta, vaknade prinsen. Han ihogkom nu den gamla gummans förmaning, och såg sig oroligt omkring. När han nu märkte den fula qvinnan — ty skapad som en menniska var hon ändå, så troll hon än var — blef han utom sig af förskräckelse och visste ej rätt hvad han skulle göra, men nu då de voro så nära fanns ej annat råd än att begifva sig i land. Konungen hade emedlertid kännt en så stark längtan efter den väntade undersköna flickan, att han var dem till mötes på stranden, och när han nu i stället fick se det fula trollet, blef han ursinnig af vrede och befallte att prinsen skulle hängas. Prinsen berättade väl huru han fört sin syster ombord, och att hon varit der i två dagar; men huru hon försvunnit kunde han ej uppgifva. "Jag insomnade i min systers knä, och när jag uppvaknade fann jag detta leda trollet i stället. Dock synes det mig som en dröm, att ett hafstroll tagit min syster, och att trollet utropat: Tre thorsdagsqvällar får du komma till kungsgården, men aldrig mer." Och när nu det manskap, som varit med prinsen, enhälligt förklarade att den flicka han medfört från det främmande landet var den fagraste mö, de någonsin skådat, gaf konungen uppskof med dödsstraffet öfver tre thorsdagsnätter; men kom den förlorade systern ej till rätta, så skulle prinsen hänga. Prinsen blef nu insatt i tornet och bad så vackert att han skulle få taga sin systers lilla hund Silfverring med sig. Ja det kunde han väl få, och så fick Silfverring följa med i tornet. Men trollpackan fick följa med upp på kungsgården och konungen visade henne all möjlig höflighet. När första thorsdagsqvällen kom befallte konungen att vakt skulle utställas, och så skedde äfven. Vakten såg en skön qvinnohamn sväfva förbi, men då de ville gripa henne, var det som om de varit fastnaglade vid marken. Skepnaden gick fram till slottet sägande: Sofver folk? Sofver fä? Sofver min broder i tornet? Sofver trollet på konungens arm? Vak upp du lilla Silfverring, Och släpp din matmoder in! Då kom Silfverring ut och öppnade porten, och sedan prinsessan beskådat sin broder och smakat af de kosteliga rätter, man för henne uppdukat, vände hon åter och försvann. Om morgonen berättade väktarne allt detta för konungen, och då han frågade dem, hvarföre de ej tagit fast henne, svarade de, att de varit likasom fastnaglade vid jorden. Konungen ville ej sätta tro dertill, utan blef vred och påstod att de sofvit. Men den stackars prinsen han satt i tornet och sörjde svårliga, och lilla Silfverring kunde ej trösta honom. Andra thorsdagsqvällen kom, och konungen befallte ut dubbelt så stor vakt och alla sina generaler och amiraler, och var konungen sjelf med. Likasom förra gången sågo de den sköna qvinnohamnen sväfva förbi, men då de ville gripa henne fatt, voro de alla såsom fastnaglade vid marken. Skepnaden gick fram till slottet sägande: Sofver folk? Sofver fä? Sofver min broder i tornet? Sofver trollet på konungens arm? - Vak upp du lilla Silfverring, Och släpp din matmoder in! Då kom Silfverring ut och öppnade dörren, och sedan prinsessan besökt sin broder i tornet och smakat af de kosteliga rätter man för henne uppdukat, vände hon om och försvann. Konungens harm, då han såg den undersköna varelsen och ej kunde röra sig ur fläcken, kan man lätt begripa; men hvad skulle han väl göra; emot förtrollningen fanns det ingen hjelp. När prinsen uppe i tornet erfor detta blef han alldeles tröstlös; ty nu fanns det ingen bot; och då det gått så illa två gånger, så kunde det väl ej gå bättre den tredje. Lilla Silfverring sökte väl att trösta honom, men det var då alldeles omöjligt. Prinsen gret både natt och och dag, och allt svårare ju närmare den sista thorsdagen nalkades. Slutligen sade Silfverring: "Vill du lofva att icke älska någon högre än mig, så skall jag se till hvad jag kan göra." Nej hur kunde väl prinsen lofva detta, att älska en hund mer än sin allra käraste syster, det var då alltför mycket begärt. Men huru det var, så lofvade han det till slut. Då sade Silfverring, om konungen skär sig i namnlösa fingret på venstra handen och dryper 3 droppar deraf i den framsatta maten, så löses förtrollningen, och han kan taga henne. Nu bad prinsen fångvaktaren att han skulle få tala vid konungen, och det fick han också. Konungen kom sjelf upp i tornet, och prinsen sade honom, hvad råd han fått af Silfverring, och det ville konungen så gerna, så gerna följa; och han följde det också, och gjorde som honom sagdt var. Då tredje thorsdagsqvällen kom, och konungen drupit tre droppar blod i venstra handens namnlösa finger i den för prinsessan framsatta maten, satte han ut vakt öfverallt omkring kungsgården, och var sjelf med också. Likasom förut sågo de den sköna qvinnohamnen, men då de ville taga henne fatt, voro de likasom fastnaglade vid jorden. Skepnaden gick fram till slottet sägande: Sofver folk? Sofver fä? Sofver min broder i tornet? Sofver trollet på min konungs arm? Vak upp du lilla Silfverring, Och släpp din matmoder in! Då kom Silfverring likasom förut och öppnade dörren, och sedan prinsessan besökt sin broder i tornet, började hon smaka af de kosteliga rätter, man för henne uppdukat, och vid hon sväljde den första biten löstes förtrollningen, och konungen och hans män blef lösa och skyndade fram. Konungen tog prinsessan i sin famn och fann till sin stora glädje att det var ingen qvinnohamn utan en verklig qvinna, den fagraste han någonsin skådat. Om morgonen förr än dager vart ljus blef prinsen utsläppt ur tornet, och man kan väl tänka sig hans glädje. Nu berättade han för konungen om sin och systerns härkomst och konungsliga börd, och allt var ju så godt och så bra, de kunde önska sig. Men konungen gick upp till trollet. "I dag har jag en svår dom att fälla" — sade han — "och behöfver Edert råd". — Ja det ville trollet gerna gifva. "Huru bör den straffas"- frågade konungen — "som skiljer två älskande åt." "Jo den bör rullas först i en tjärtunna, så i en fjädertunna och sedan i en spiktunna, så länge en bit finnes hel." — "Då har du nu fällt din egen dom, du leda troll", sade konungen, och domen blef straxt verkstäld. Sedan nu det leda trollet blifvit dödadt var allt idel glädje och lust i kungsgården och konungens bröllop med den fagra prinsessan tillrustades med all flit, ty storståtligt skulle det blifva, som man väl kan förstå. Men den som ej var glad var Silfverring. Han sörjde och gret i löndom, ty prinsen hade ej hållit ord. Dock snart kom prinsen ihog sitt löfte, och när han besinnade, att utan Silfverring hade han nu varit hängd och systern för alltid förlorad, blef den lilla hunden honom så kär, ja kärare än systern sjelf, och hundens sorg förbyttes i glädje. En dag — och det var just dagen före konungens bröllop sade Silfverring till prinsen att han skulle hugga hufvudet af honom. Detta skar prinsen i hjertat. "Kärasten min", sade han, "huru skulle jag kunna göra det ?" "Jo", sade hunden, "det måste du göra, om du älskar mig." — Nej det öfvergick då prinsens förstånd, och det ville han då för ingen del i verlden göra; men hunden bad så ifrigt, att, ehuru det sved i hjertat, gjorde han det ändå, och se — framför honom stod den allra skönaste prinsessa, ja så skön, att ingen kunde säga hvilken af de båda prinsessorna var skönast. Och nu blef det ett dubbelt bröllop, och det räckte i många dagar och räcker väl än för allt hvad jag kan veta.
Drömmarne
Det var en gång en gumma som hade tre döttrar och fagra voro de. När de nu kommit i de åren, då friare bruka vara välkomna gäster, men inga friare kommo, beslöto de att en midsommarsafton söka upplysning om ej det kommande året skulle medföra någon behaglig förändring i detta fall. När solen gått ned gingo de derföre ut på en grön äng och plockade nio slags blomster och lade under sina hufvudkuddar; ty då visste de att hvad de drömde om, det skulle också hända. Tidigt på morgonen berättade de för hvarandra sina drömmar. Den äldsta systern hade drömt att hon varit på en stor och högtidlig begrafning, och det var nu ingen behaglig dröm som bådade något gott. Den andra hade deremot i drömmen varit på ett stort bröllop och ehuru hon icke kunde minnas om hon sjelf var bruden, så syntes detta emedlertid vara ett godt förebud. Men den tredjes dröm var den raraste af alla. Hon hade drömt att hon gått vilse i skogen, och der träffat på en ädel konungason, som gjorde henne till sin gemål, så att hon fick bära drottningenamn; Men den drömmen förbryllade alldeles hennes sinnen och tankar, och ingen kan väl undra derpå. Då de andra ej hade annat att göra än att vänta på sina kommande öden, så kunde hon ej sitta stilla derhemma. I skogen skulle hon ju finna sin lycka, och dit stod också all hennes hug. Sedan hon tillagat en liten matsäck, smög hon sig sakta från hemmet, sade ej en gång så mycket som farväl åt de sina, utan begaf sig ut i villande skogen. Der ströfvade hon omkring i tre långa dagar, men ingen konungason syntes till. Nu började äfven matsäcken att tryta, och hungern hotade att besegra hennes älskogstankar. När det led till qvällen och hon ej hade någon ut väg att få låna hus öfver natten blef hon mycket sorgsen. Hon tänkte på huru godt och lugnt de andra systrarne hade det der hemma, och nu sprang hon som en toka omkring i skogen sökande efter en prins, som hon väl aldrig skulle finna. Nej hon skulle aldrig i tiden få se så mycket som ett fjät efter någon prins, men dö af hunger eller ätas upp af vargar, det skulle blifva hennes öde. Under sådane dystra tankar satte hon sig på en sten och gret bittert. Då hörde hon huru det prasslade i gräset, och vid hon såg sig om fick hon se en stor orm, som kom ringlande emot henne. Flickan hade så när dött på stället af förskräckelse; men ormen helsade så vänligt på henne, och såg så mild ut i sina ögon, då han tilltalade henne: "God afton sköna jungfru, hvi sörjen I så svåra?" att hon repade mod och svarade: "Jö jag må väl sörja jag som kunnat vara en sådan toka att jag lemnat mor och syskon, hus och hem, bara för att springa efter en prins, som jag tyckt mig se i drömmen." Ormen log då han hörde flickans ord. "Ja Ni må väl skratta åt mig", sade hon, "som kunnat vara en sådan fjolla, men nu får jag dö af hunger och törst, och det kan då väl inte vara annat än rätt åt mig; ty hvad hade jag ute i villande skogen att göra?" tillade hon snyftande. "Om sköna jungfrun vill hålla till godo med det herberge, jag kan lemna", sade ormen och bugade sig så höfviskt, som en orm kunde göra det, "så tror jag hvarken mat eller dryck skall fela." Detta lät då alltför underligt i flickans öron. Sofva i ett ormabo och lefva af ormakost; nej då var det väl bättre att dö af hunger i skogen. Men ormen såg så vänlig och så bedjande ut, så hon hade ej hjerta att af slå hans anbud, tyckte hon, men jaka dertill kunde hon ej heller. Då ormen såg hennes tvekan sade han: "Behagar ej sköna jungfrun att skåda mitt hem? Skön jungfrun torde kanske aldrig förr hafva sett ett ormabo", tillade han och smålog åter, och det var just hans småleenden, som kändes så underligt i själen. Jo det kunde hon då väl göra, hon behöfde väl ej derföre krypa in der, och så följde hon efter ormen. När de gått en stund kommo de till ett brant berg, och der stannade ormen vid en stor häll. "Behagar ej sköna jungfrun att lyfta undan denna stenen", sade han, "den är ej så tung, som den synes". Flickan tog med båda händerna uti den, men den var ej tyngre än en gåsfjäder och när hon ställt den till sides såg hon en stor sal, belyst af otaliga lampor, och väggar och tak sågo ut som den klaraste kristall. Då nu ormen frågade om hon ej ville stiga in tyckte flickan att det vore både synd och skam att längre neka och så steg hon in i bergasalen. Ingen mensklig varelse syntes till derinne och intet lefvande djur heller, men längst fram i salen stod ett bord belastadt med de kosteligaste rätter, att bättre kunde ej finnas i konungens hus. Ormen bjöd flickan sätta sig till bords och det gjorde hon äfven, och sedan hon ätit sig mätt förde han henne genom stora salar, den ena praktfullare än den andra, in i sängkammaren, der tvänne sängar stodo redda, och frågade om det ej nu lysste sköna jungfrun att hvila. Flickan tyckte väl att det var kusligt att ligga i samma rum som en orm; men som allting var så fint, och ormen såg så god och beskedlig ut vågade hon försöket. Hon lade sig i den ena sängen och ormen kröp upp i den andra. När sömnen började att tynga på ögonlocken och hon var nära att inslumra kom hon att se åt den sidan der ormen låg, och då tycktes det henne, som den fagraste prins låge i den andra sängen. Hon gned sina ögon för att kunna se bättre men då såg hon ingen annan än ormen. Det var väl den gamla drömmen som spökade i hennes huf vud tänkte hon, vände sig åt väggen och insomnade. Sålunda förblef flickan hos ormen i dagar, ja veckor och månader och allt gick så som den första dagen. Så snart hon var färdig att insomna tyckte hon att ormen var en fager prins, men när hon rigtigt såg på honom med vakna ögon, så var han blott en orm. Flickan trodde alltjemt att det var drömmen som kom åter, och sade ormen detta, men ormen smålog endast och svarade ingenting derpå. En dag sade ormen till flickan: "Hör sköna jungfrun något ljud?" "Ja mig tyckes som om hörde jag kyrkklockor ringa och likpsalmer sjungas," — "Det är Eder äldsta syster som begrafves", sade ormen deltagande. Flickan började bittert gråta, ty hon höll sin äldsta syster mycket kär, och nu kom hon att tänka på hemmet, på modren och den andra systern men äfven på drömmarne. En af dem hade nu gått i fullbordan. Hon längtade hem, sade hon; men ormen bad så vackert att hon ännu skulle stanna någon tid, och han såg så god men så sorgsen ut att det hade varit stor synd att lemna honom och så blef hon qvar i berget. När det gått om en tid sade ormen en dag till flickan: "Hör sköna jungfrun något ljud?" "Ja mig tyckes som hörde jag skott och munter dansmusik." — "Det är Eder andra syster, som nu står brud", sade ormen. Flickan ville nu åter hem. Hon höll sin andra syster så kär, och ville gerna deltaga i hennes glädje. Hon tänkte äfven på sin moder, som nu var ensam och kunde behöfva hennes hjelp; på det lugna hemmet och slutligen äfven på drömmarne. Den andra hade nu gått i fullbordan; men huru skulle det väl gå med den tredje, hennes egen dröm? Hon bad ormen att få vända tillbaka; men ormen såg så innerligt bedröfvad ut då hon bad derom, att det rigtigt skar henne i hjertat. "Nej, sköna jungfru", sade han, "om ni vill mig väl så gå ej nu ifrån mig. Dröj åtminstone till morgondagen." — Ja det lofvade flickan. När hon lade sig om qvällen och skulle insomna syntes henne ormen åter, såsom det alltid hände, vara den fagraste prins, men ingen afton hade hon så tydligt sett denna syn och nu var det alldeles samma prins hon skådat i drömmen. Hon gned sina ögon för att se ännu bättre men då var den fagra prinsen försvunnen och hon såg endast ormen. Det var väl den gamla drömmen, tänkte hon, drog en djup suck, sökte vända sina tankar på den förestående hemfärden och insomnade. Om morgonen innan hon skulle resa kom ormen smygande till henne, och såg på henne så vänligt och mildt att hon ej kunde låta bli att gråta vid tanken på att de nu skulle skiljas. "Allra skönaste jungfru gå ej ifrån mig", bad ormen så innerligt ömt, "utan blif min maka och skingra min sorg." Flickan såg på honom med tårfyllda ögon och nu tyckte hon sig återigen se samma prins, hon skådat i drömmen; hon tänkte — "kanske"? räckte ut sin hand och sade: "Ja, jag vill blifva din maka, om du blott lofvar mig att jag får besöka min moder och min syster." Men vid hon sade dessa orden var ormen försvunnen och den fagra prins hon sett i drömmen stod lifs lefvande framför henne och tryckte henne i sin famn, och sålunda gick äfven hennes dröm i fullbordan. Prinsen förtalde nu att en elak hexa hade förvandlat hans slott till ett berg, hans konungarike till en skog och honom sjelf till en orm, och att förtrollningen ej kunde lösas förr än han funnit en qvinna, som ville gifta sig med honom. Prinsen höll sitt löfte och med stor ståt afreste de båda till flickans moder och syster, som storundrade öfver ett så förnämt besök, men ändå mera, då de i den granna prinsessan igenkände en saknad dotter och syster. Prinsen bjöd dem till bröllopet, och det blef ett bröllop så storståteligt, att ingen som varit derpå kunde någonsin glömma det. Sedan lefde prinsen med sin gemål lyckliga i många år, och hvad vet jag? kanhända de lefva i denna dag?
Kihls gamla kyrka
För flera hundra år sedan, då Kihls gamla kyrka skulle byggas, var det en prest som het St Ola, och denne hade uppgjort contrakt eller åtminstone öfverenskommit med en jätte i Ullawiklint om kyrkans uppförande. Öfverenskommelsen eller aftalet var så, att kunde St Ola taga reda på jättens namn, så skulle denne icke hafva någon lön för sitt besvär; men kunde han det ej, så skulle jätten ha St Olas hufvud i ersättning för sitt arbete. Byggnaden gick raskt undan, men oaktadt alla efterforskningar ville det ej lyckas St Ola att få veta jättens namn. St Ola visste väl att han aldrig kunde våga sitt hufvud för en bättre sak, men han ville dock nödigt mista det; och i samma mon som kyrkan steg upp i höjden och arbetet nalkades sitt slut vexte också hans oro. Ja han hade redan så godt som tagit farväl af verlden, ty jätten höll nu på med sjelfva taket, då han en dag vandrade ut i skogen i närheten af Ullawiklint och tyckte sig höra en vaggsång inne i berget. Detta förundrade honom, hvarföre han stannade och lyssnade, och då hörde han huru jättesan sjöng för sitt barn derinne : "Wyssa lulla liten kinn ! I morgon kommer Wigge hem Med St Olas hufvud." Detta var en ljuflig musik i St Olas öra, och han vände genast om med gladare sinne än han vandrat ut i skogen. När han nu kom fram till kyrkan, var denna så nära färdig, att jätten höll på att sätta fast spiran på tornet. "Du ställer ej spiran rätt Wigge !" ropade han. När nu jätten hörde sitt namn nämnas, hoppade han i wredesmode ner ifrån tornet och ville krossa St Ola; men det var nu försent. St Ola hade med kunskapen om namnet fått jätten helt och hållet i sitt våld, och förvandlade honom till en dvärg, hvarefter han trampade Wigge till döds under sina fötter. Ännu i dag förvaras i den nya kyrkans torn en större trädbild, föreställande ett helgon, som håller en mindre menniskofigur under sina knän, till minne af denna händelse. — När nu jättesan förgäfves väntat på sin mans hemkomst med den utlofvade leksaken åt barnet, och fick spörja hans död, blef hon alldeles ursinnig, tog stora stenar och slungade dem med sitt strykband emot kyrkan, men alla föllo ned söder om det nya templet i Wallby backe, der de ännu lära qvarligga.