Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsråa
Ber. hörde en gammal knekt berätta om hur han i sin barndom hade blivit skrämd av skogs- råa. Han skulle gå till kyrkan en söndagsmorgon med en kungörelse. På vägen dit fanns ett ställe där skogsråa brukade visa sig ibland. När han kom dit fick han se henne sitta på en stor sten. Han såg svansen hänga stor och yvig ned efter stenen. Nu blev han rädd och började spring- a tillbaka. På vägen hem mötte han prästen som skulle till kyrkan och predika. För honom berät- tade han nu vad han sett. Prästen körde och bad honom sitta upp och åka med tillbaka till kyr- kan. Det ska' inte vara farligt sade han. Han hade nämligen två stora hundar med sig och dessa släppte han nu före. När de kommo till det ställe där skogsråa satt / blev det ett förfärligt väsen. Hundarna skällde och drev henne åt skogen. Skogsråa skrek och jäm- rade sig. ²⁾ Skogsråa. Ber. hade hört en gammal "mycket trovärdig" kvinna berätta om skogsråa Hon kom ō gick till Bengtsfors en gång och fick då se skogsråa sitta på en tuva i en mosse och tvätta en lång vit duk. Där fanns en liten vatten- pöl varest hon sköljde sin duk. Skogsråa hade grått krusigt hår och såg mycket bra ut.
Öskogsgubben
Under namnet Öskogsgubben omtalar Herdman en lyktgubbe som på hans tid ofta syntes på Öskogsbacken i Mejsta äng, om hvilken han berättar att han flyr then ef fterfölliande, men föllier then undflyende och ofta och länge förvillat både folk och kreatur.
Gast vid Nasta
"Qvinnan Ingrid Ersdotter i Nastad skal mördat trenne sina oäkta barn etc. — Änteligen skal en gast i barns liknelse henne med skojande förf ölgdt så at hon på liusa dagen most låta honom dja sit bröst; blef therigenom rögd, kom til bekännelse och på Käglan bränd ungefär några och 60 åhr sedan — (Således på 1660 el. 1670 talet)."
Trollträdgården vid Myrö
I Gränsen emot Solberga by ligger å Myrö säteris egor en hage, kvarest finnes en förtrollad trädgård, der vandraren lätt förirrar sig. Mången torde ännu lef va, som nattetid gått vilse derstädes och ej före första hanegället lyckats återfinna rätta vägen, såvida nämligen han ej förstått att vända ut och in på rocken. Men om det förunnats någon att skåda trädgården i all dess glans och herrlighet mer än gamle Lekström gårdssmeden torde vara ovisst. Sent en Thorsdagsqväll vandrade han gångstigen från Trädgårdstorp till herregården, då han hastigt framföre sig upptäcker en den grannaste trädgård han någonsin skådat. Der funnos äpplen och päron, men af det klaraste guld, och ädla stenar hängde i stora klasar på körsbärsträden. Trädgården var omgifven af en hög mur, men i porten, som var öppen, stod trädgårdsmästaren sjelf och bjöd Lekström stiga in och smaka på frukterna. Gamle Lekström var dock ej så dum han, ty att allt detta endast var tillkommet af troll och onda magter för att lura honom, det kunde han nog begripa. Han tackade derföre för tillbudet, men sade att han snart hoppades komma hem till sitt, och ej kände någon lystnad efter de granna frukterna. Häröfver blef trädgårdsgubben förbittrad, slog porten igen, så att det brakade i skogen, och dermed var synen försvunnen.
Bergtagen gosse
Vid Myrö hände sig för några år sedan att en gosse om 3 eller 4 år, som varit ute och lekt i hagen, ej kom åter till föräldrarne. Genast trodde dessa att han blifvit bergtagen, och fadren gick fram till herregården för att få ett bud till en klok gumma, som bodde och ännu bor i Arboga, ty hon ensam kunde veta bot härför. Ställets egarinna förebrådde honom denna vidskepliga tro, men då allt folket förenade sig med honom i bön härom, sattes en dräng till häst och sändes till Arboga. Emedlertid genomsöktes trakten för att få reda på gossen. När drängen kom till den kloka gumman och hon fått göra sina frågor och signerier, svarade hon att barnet vid denna tid redan var fritt och satt på en sten vid sjöstranden, der de som sökte, nog skulle finna det. Med detta bud återvände drängen, och barnet var nu funnet så, som den kloka gumman förespått, friskt och lifligt ehuru efter 3 dagars bortovaro.
Sjön Toften
Sedan långliga tider har sjön Toften varit känd som ett tillhåll för mycket "skrymt" och rådande. Dess läge, infattad af mörka skogar och tvärbranta klippstränder, i förening med dess storlek (4000 tld) gör den också särledes egnad att injaga vördnad hos dem, som under qvällens skymning eller nattens mörker nödgas dväljas på dess underbara vatten. På norra stranden utspringer den s. k. Årnäs udde, på hvars spets ligger ett klippblock, stort som ett hus, och ej heller till formen olikt ett sådant, hvilket fått namn af "Rålands kyrka". Under denna sten ligger en kista fylld med silfver som bewakas af en stor drake, och ehuru här är godt fiskewatten vågar fiskaren sig sällan dit, ty rådanden spelar honom då vanligen ett eller annat puts. För några år sedan hade Brukaren Petter Pehrsson i Fagersand och Tegelslagaren Söderberg tidigt en morgon begifvit sig ut för att vitja sina i närheten af udden utlagda fiskedon. Under det de härmed voro sysselsatte syntes hastigt skepnaden af en stor häst komma från Rålands kyrka och störta sig i sjön med ett så förfärligt buller, att de båda fiskrarne ansågo rådligast att skyndsamt begifva sig derifrån och lemna både fiskeredskap och fångst i sticket. Såväl här i norra delen af sjön, som vid Lassåns utlopp nedanför Ågrena i södra ändan, villar "sjötomten" den närgångne fiskaren med sina "ljustereldar" som hoppa på vattnet, som små ljuslågor, och från den skogbeväxta "Tjutudden" höres gastens skrik i de mörka höstqvällarne. — Wärst beryktad är Boön i södra delen af sjön, från urminnes tid känd som ett tillhåll och samlingsplats för trollpackorna under deras blåkullafärder i påskveckan. Midt på den kala holmen reser sig en gammal halftorr tall, hvars stam ett par alnar från roten är nästan utan bark. Kring detta träd hålla hexorna om påskmorgonen sina vilda dansar, och der-före är barken afnött. Under dymmelveckan är allmogen angelägen om att noga gömma undan all ugnsredskap, så att trollkäringarne icke må åtkomma den, hvarjemte ett kors med tjära strykes öfver dörrarne till ladugårdar och stall samt stål lägges i gödselstacken för att hindra boskapens skadande af trollpackorna. I slutet af förra århundradet var en skogvaktare under Hasselfors bruk ute på fogeljagt på de öster om Toften belägna Stabo ängar, då han fick höra ett besynnerligt hvinande öfver sitt hufvud. Som han kunde förstå att det var en påskkäring, som färdades fram lade han genast bössan till ögat och pang nedstörtade trollpackan vid hans fötter. Hon befanns då vara en illa känd gumma från vestra delen af socknen, som för sin långresa begagnat sig af "vattenhoen" från prestgården. Gumman blef efter det vådliga fallet låghalt för lifstiden, men kunde dock göra så mycket att skogvaktaren icke mera hade någon lycka i hvad han företog sig.
S:t Pehr såsom gårdsbrukare
Det berättas att St Pehr, medan han vandrade här på jorden, en gång skall hafva begärt en "brukningsgård" af Vår Herre, och om han blott fick sjelf bestämma väderleken så skulle han kunna betala ett högt arrende, sade han. Ja han fick också en gård och det väder han önskade skulle det alltid blifva, blott han sade huru han ville hafva det. St Pehr begärde då att när han ville skulle det regna och solen skina så snart han önskade det. Så skedde det och i början gick allting bra, men som han glömt att äfven begära blåst och kyla växte säden bara på halmen men någon kärna blef det ej, och sjelf var han nära att försmägta i den qvalmiga af inga vindar rensade luften. Nu insåg han huru dåraktig han varit, som trott sig kunna förstå detta bättre än Vår Herre sjelf. Och derför gick han inför honom, föll på sitt ansigte och sade: "Jag är en stor Syndare och en fåvitsk man. Jag har velat mästra Gud!" — "Har du ej fått hvad du önskade?" — Ack jo det hade han visst, men det var just detta, som var hans olycka, och nu såg han ingen möjlighet att kunna betala sitt arrende. Han ref sitt hår .i förtviflan. Vår Herre smålog så innerligen mildt och vänligt emot honom. "Var vid godt mod, min son, ditt arrende är redan betaldt, men glöm ej att all din klokhet duger till intet, och finge menniskan råda öfver väder och vind så som hon ville, så skulle hon snart förderfva hela jorden. Nej St Pehr glömde aldrig detta; och som vi alla hvar på sitt vis äro Vår Herres brukare här på jorden, så böra vi ej heller förgäta det.
Bergtagen gosse
För många många år sedan — ja det var till och med före prosten Lilliestråles tid — hände sig att en gosse från Åsens by, som med några jemnåriga lekte på Jutahällen med ens försvann. Då han ej återkom, trodde man naturligtvis att han blifvit bergtagen, och ringde derföre med kyrkoklockorna tre thorsdagsqvällar å rad. Tredje thorsdagsqvällen, just som klockorna började ringa, föll gossen ned genom skorstenen i föräldrarnes bostad alldeles frisk och sund. Hvad han sett och erfarit kunde han ej berätta, utan sade blott att då gossarne, med hvilka han lekt, sprungit sin väg, hade andra små gossar kommit i deras ställe och med dem hade han "hållit roligt" en stund, till dess en äldre fru kom och tog honom på armen samt bar honom upp på stugutaket. Att han varit borta i tre veckor kunde han ej begripa, ty han hade hvarken förtärt vått eller torrt under hela denna tid.
Trebandskvasten
Om de fick förfärligt ont i ryggen, så sa de, att de skulle slå till dem i ryggen med en "trebånnekåst", så skulle det onda gå bort.
Skogsrån
Ve Hammarn, de kaller, inte så långt ifrån Sund [herrgård i Nysund) såg ja Tjärnsfrua en gång. Ja å mi syster skulle gå å plocke tranbär en påskkväll. Dä va en liten tjärn där å en möse inte, å på måsen såg vi henne. Vi trodde dä va en vanli människe först, söm gått ut för å plocke tranbär. Men ho hade så fin klänning, dä sken å-a, söm dä varit selver. "Nu ska vi gå vackert, får vi se vem söm ä så grann", sa vi. Men då försvann ho, änne som slapp ner i måsen. Då geck vi hem mä däsamme. Dä va väl klocka 8 på kvällen. Dä va allt fler som såg-a där, de sa att ho hade sitt hemvist i tjärnen. "Ho kom-le ner i lomkälle [bottenlöst hål), sa vi, när, vi kom hem. "Ni ä dumme", sa far, "ho bor i den där tjäern".
Malmjungfrun
Krämmer-Siri håller till på Krämmermarken, kronomark intill Fågelåsens mark i Nysund. Dä va flere stycken som såg henne. En gammal gubbe, som arbeta hos oss, påstod, att han mött-a ett tag. Ho va finklädd, barfota, å ho hade långe klor som halve fingrer på fötterna, men annars va ho fin. — Ho hade en syster ve Persbergs gruva. Denna beklaga säj en gång för en gruvarbetare. "Dä ä förfärligt va ni tar ifrå mäj", sa ho, "men syster mi, Siri, tar ni inge ifrå". Sen pröva de på Krämmermarka, men inte ha di hitta nån malm där.
Myling
Dä va e här i Gökhult, som mörda sitt barn å grävde ner dä i en stenmur. Men sen hörde de att dä grät å skrek i stenmuren där. Dä va ett barn, som föddes här på ett ställe, det hade inte liv, å de grävde ner det utanför fönstret. Men dä grät, så de feck inte fre, utan de feck ta opp-et, å gräva ner-et i körrgårn.
Myling
Det är en skog här borta på Sållaretorps mark, som kallas Vårskogen efter en piga, Vår-Fia, som skall ha mördat sitt barn där. Där skulle dä vara nåt konstigt, men ja vet inge vidare. De sa, att dä hördes skrik där. Om de grävde ner barn som inte hade liv var som helst så. ble dä ingen fre. De fick ta upp dem å begrava dem i körrgårn. Ja' tror, att ja hört namnet "myring" på mördade barn, men jag vet inte nåt mer om det.