Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen bodde i bergklyftorna i Höråsen. På Holma ö fanns det också troll. Ett troll het Skotte. Han simmar på en stor, lång sten över Byasjön. Den stenen står nu i Öströö utmark. - Jag har hört tal om att de tog ett korn från trollen, och trollen kom efter dem, men de kom undan. - Trollen lånte ut sina stora kopparkärl, och sen skulle folket lämna nåt i kärlen, då de satte dem tillbaka. Men en gång bar de sig illa åt, drängen tömde ut gröten, som bonden lagt i kärlet, och gjorde sitt behov i det. Sen fick de aldrig låna mer av trollen.
Kloka
Det var en bonde i Korsfallet i Knista, som kunde kvarhålla den som tagit något från honom. En gång var han till Örebro och löste ut ett kalvskinn. När han for hem, stannade han vid "sönnersta krogen" och tog "färasupen". Då han var inne på krogen, var det en karl, som skulle försöka stjäla kalvskinnet, men blev stående och höll i skinnet och kunde inte släppa det, förrän ägaren kom och "löste" honom. Men det måste ske på ett vänligt sätt, annars skulle bonden ha förlorat sin trollmakt. "Jaså, du står och vaktar mitt skinn", sa han till karin som stod där. "Här har du till en sup", sa han. Och så tog han och gav honom några småslantar.
Gumman och fisken
Det var en gång en gumma, som bodde alldeles ensam i en backstuga, och bland alla de besvärligheter, hvaraf hon der plågades, voro egentligen tre ting, som utgjorde hennes dagliga bekymmer. Det första var, att hon hade en så dålig yxa, att när hon skulle hugga sönder sitt bränsle drog detta ut halfva dagen. Det andra att väfven, som hon höll på att väfva, icke ville räcka till och det tredje — och detta var det besvärligaste af alltsammans — att hon hade en så svår oppförsbacke hvar gång hon kom från källan med vatten. Så hände det sig en dag att då gumman drog upp sin bytta ur källan låg en stor fisk och sprattlade deri. "Gud signe dig", sade gumman, "det var då något länge sedan jag fick en fiskstj ert på mitt bord." — "Ja men jag tror det är bäst att du släpper mig", sade fisken. Kors sådan fisk, han kunde tala. "Hvarf öre skulle jag inte få äta upp dig?" frågade gumman. "Jo emedan det vore det dummaste du kunde göra", svarade fisken, "men om du släpper mig i källan igen, så får du önska dig tre ting, och hvad du än önskar så skall du få." Ja nog visste gumman hvad hon skulle önska; men hon kom ihog det gamla ordspråket: "Önska i ena handen och snyt dig i den andra får du se hvar du får mest", och stod tveksam och ville ej släppa fisken. "Nå, vill du inte ha tre önskningar uppfyllda?" Jo visst ville hon det, och så tänkte hon på den hårdhuggna veden. "Jo jag önskar först att allt jag slår på skall gå utaf." — "Ja det skall ske som du önskar, men hvad vill du mera?" — "Jo, jag önskar", sade gumman och tänkte på väfven, "att hvad jag drager i skall blifva långt!" — "Det skall ske", sade fisken, "och hvad önskar du vidare?" "Nu tänkte gumman på den branta backen hon skulle sträfva uppföre hvarenda dag med de tunga ämbaren. "Jo jag önskar att mina byttor skola sjelfva gå efter vatten och sedan springa hem igen." — "Skall ske", sade fisken, och nu släppte gumman ner honom i källan. Men knappt var detta gjordt förrän båda ämbaren började att gå så sagta och varligt uppföre backen att ej en vattendroppe rann öfver; och gumman kunde nu ej hålla sig från att rigtigt storskratta. "Nej aldrig i verlden har jag sett sådant! Nej aldrig i tiden!" och hon skrattade och slog med händerna af förvåning och glädje. Men huru hon skepade sig med armarne kom hon att slå sig på venstra knäet och kraks brast benet utaf och nu blef det en snöplig ända på hennes glädje. Den byttes i sorg och hon måtte sätta sig på källbron och lipa och gråta, men det var ej slut på hennes elände dermed. När man gråter bittert behöfver man understundom snyta sig, ty det händer att tårarne, när de äro rätt i farten, gå den vägen också, och detta var just hvad som nu inträffade. Hon tog sitt förkläde och snöt sig deri, men olyckligtvis var det ej väfven utan näsan, som hon nu drog uti, och följden blef att hon i stället för det förkortade benet fick en näsa som räckte ända ned till förklädesfållen. Stackars gumma! Huru det sedan gick vet icke jag, men troligt är att gumman ännu sitter på källbron och gråter; och den som vill spörja hvarifrån talesättet "få lång näsa" härleder sig, han kan gå dit och fråga henne, ty hon kan lemna honom besked.
Kräklinge sockens namn
I Bagges beskrifning öfver Örebro sid. 229 säges att Kräklinge fått sitt namn af en Drottning Kräkla och på öfligt sätt förklarar han socknens namn Kräklinge eller Kräklunge såsom betydande Fru Kräkla Unges egendom. På södra Folkwi egor nära Täby socknegräns reser sig på de flacka ängarne en hög kulle kallad Kalberget öfverströdd med små kullerstenar, hvilka skola vara lemningar efter en drottning Krakas borg. Om denna Kraka, hvilken således torde få anses identisk med den här förut omnämnda Kräkla säges att hon gif vit Kräklinge socken dess namn. Att Folkavimon i äldre tider kallats Kräkla skog synes af ett Carl Knutssons bref af år 1456 hvaruti han till klostret i Örebro öfverlåter sin andel i Kräkla skog mot skyldighet för klostret att der hålla broar och väg.
Gammal stad vid Harje
Vid Harje Norrgård, der den gamla Stora bygatan korsar den nuvarande finnas lemningar efter en stensatt väg och detta är en af gatorna i den gamla staden Sjöstad, som omtalas af Tuneld, hvilken uti en konung Wales tid skall hafva varit ganska ansenlig, men blifvit uppbränd af Danskarne. Äfven vid början af den s.k. Storösudden är en sådan stensatt plats nu använd till skjutbana för ortens skarpskyttar och vid bondgården Englyckan på samma udde finnas flera gamla märkvärdiga källarhvalf, hvilka äfven anses såsom qvarlefvor af den gamla betydande staden.
Kungsholmen och Kungshatten
I Hammars socken i det s.k. Grönsundet, utanför förutnämnda Hermans dal ligga tvenne holmar Kungsholmen och Kungshatten. Den senare af dessa består af tvänne af en dalgång skiljda kullar och öfver denna dalgångs båda mynningar hafva stenmurar eller vallar till betydlig höjd förenat båda kullarne, så att det hela sett ut såsom någon befästning. Stenmurarne äro dess värre till stor del förstörda, då man derifrån hemtat fyllnadsämne till den för några år sedan byggda Sundsbron, men af hvad, som återstår, kan man dock någorlunda göra sig föreställning om ställets forna utseende. Om dessa holmar berättar sägnen att tvänne konungar här i nejden, om till sjös eller lands säges ej, kämpat, ja några säga i envigeskamp med hvarandra. Den ena konungen hade fallit och hans lik uppflutit vid Kungsholmen men hans hatt vid Kungshatten, hvilka således häraf bekommit deras namn. Man säger äfven att på Kungshatten fordom hittats en hjelm. Tänk om det varit Konungens?
Hammars gamla kyrka
Om denna berättas att hon blifvit byggd af en Konung Håkan till tack för vunna segrar under ett härnadståg emot Norge.
Guldkedjan från Kungshatten
Det berättas att några bönder under Aspa vid Kungshatten skola hafva hittat en kedja men blott af sju länkar, och då dess voro grofva trodde de den vara af koppar. De sålde kedjan till prostinnan Tiselius i Hammar för en kanna brännvin, men hon vände den sedan i penningar och fick då så mycket att hon kunde köpa sig en god jordegendom derf öre, och skall denna ännu egas af hennes afkomlingar.
Predikan efter lyckat vargskall
Min far och farbror körde ved till kalkugnen i Dalmark. Samtidigt var Anders på Mon ute och jagade, men vargarna var framme och tog båda hundarna för honom. Anders träffade far och farbror ute, och han grät, när han berättade om det. Det här hände nyårsafton 1854, men på nyårsdagen var det vargskall med stort uppbåd av folk från de närmaste byarna norr om Medevi. I Forsa fanns det på den tiden sexton bönder och i Södra Kärra åtta. Jag kan gott säga, att hela södra delen av Hammar var med, bönder, drängar och torpare. Vid Kärra och Forsa var nät uppsatta, och det lyckades att stänga in en varg i dem. Den andra vargen var så gott som instängd, men han klarade sig undan och försvann åt Godegårdshållet. Hade drevfolket haft skjutvapen av det slag som används numera, så hade han aldrig kommit undan. Nåja, han fick inte länge glädja sig åt friheten, för några dagar senare vart han skjuten i Godegård. Efter vargskallet hölls ett stort kalas. På den tiden hölls alltid tacksägelse efter varje lyckad vargjakt. Den som ordnade kalaset brukade göra upp med någon av de bästa talarna, och ibland kunde det bli en riktig predikan. Del var just vad som skedde i Forsa. Både far och mor var med och hörde tacksägelsen över vargen.
Sista björnarna
När de sista björnarna försvann från våra trakter? Jo, det kan jag säga på ett ungefär. Som pojke hade jag ibland ärenden till en gammal farbror som bodde i Backabygget i närheten av Västerby. Gubben var född i 1800-talets början, och han visste mycket om gamla tider och gamla seder. En gång, när jag kom dit för att hämta en mjärde, stod han och sysslade med en bistock, den enda bistock som jag någonsin har sett. — Nu har jag bara en kvar, men förr hade jag rätt många, berättade gubben. Förr var det odugligt att ha bina i halmkupor. Det var lätt för björnen att välta omkull dem, när han ville komma åt honungen. Men han hade lite svårare med bistockarna, för att jag brukade slå in grova, smidda krokar i dem med spetsarna uppåt. Krokarna hindrade inte björnen att komma upp till hålet. Där nosade han för att komma åt honungen, men när han skulle gå ner, var det värre. Han vart hängande i krokarna. Då gav han ljud, och det gällde att vara kvickt framme och klubba ihjäl honom. Två björnar har jag tagit på det sättet. Jag saltade björnkött, och så småningom åt jag upp varenda bit. Gubben berättade om andra biodlare som försvarade honungen på samma sätt. En del hängde upp en järnklump invid stockarna och i lagom höjd. När björnen kom till hålet i en stock, måste han knuffa undan klumpen. Den kom tillbaka och gav honom en knuff. Han knuffade om igen och något hårdare. För varje gång fick han ett slag av klumpen. Varje gång knuffade han ännu hårdare, och till sist fick han så hårda slag, att han föredrog att lämna Lina i fred.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I Omberg bodde sjöfrua. När Visingsö byggdes, gick det till såhär. Det var en jätte och hans fru som skulle gå över Vättern till Omberg. Det är för brett för att kliva över, sa jättekvinnan. Du får lov att ta ett spadtag och häva i pölen. Jätten tog ett spadtag på Ombo Öjer på västgötasidan, och där syns märket än i dag. Där han släppte ut jorden, vart det en fläck som kallas Visingsö. På den klev de över till Gränna, och därifrån gick de till sjöfrua i Omberg. Hon ville bjuda på gädda, så hennes tjänsteflicka fick springa till Hammarsundet längst i norr och hämta en.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Morfar min och en som hette Lasse Smed brukade meta lake vid Lakaskär. En natt satt de på isen, och hela tiden såg de en käring elda på skäret. På morgonsidan frågade morfar Lasse, om han hade sett käringen. — Henne har jag väl sett, sa Lasse Smed. Men sen fick de se, att isen hade lossnat och att flaket som de satt på hade drivit ända till Kopön. Det hade de, för att de hade talat om käringen. Det gick inte an att tala om henne, si. Hon eldade väl för att få isflaket att lossna. Men jag har en annan historia, också den från Lakaskär.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det fanns en gubbe vid Hult som hette Hulterström. Han har varit död sen 1870-talet. En gång var han ute med en annan gubbe vid Lakaskär och metade. De fick se en liten gubbe sitta i månskenet på skäret. Honom fick de med sig på kälken hem, och fast det var glanskis, var det knappt att de orkade dra honom. Vid Johannisametet gick han av, och då var det ingen konst längre att dra kälken. Jojo, det var inte utan att det fanns en del övernaturliga saker förr i tiden. Gubben och käringen på skäret, de var naturligtvis inget annat än sjörå.