Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Sägner om kyrkbyggen
När Hammars kyrka byggdes, hade byggmästaren avtalat med en okänd person, att denne skulle sätta upp tornspiran med korset. Villkoret var, att byggmästaren skulle bli den okändes träl, om han inte lyckades ta reda på hans namn. När bygget närmade sig fullbordan, började byggmästaren oroa sig för hur det skulle gå. En dag var hans hustru ute i skogen för att plocka bär. Hon fick då höra ett barn gråta. En trollkvinna sjöng för barnet: vyssan lull, litet gull, snart så kommer Skalle hem med Sankt Olovs huvud. Hon skyndade sig att berätta, vad hon hade hört. Just som hon hade berättat slut, höll tornsnickaren på med att spika fast spiran, och när han skulle slå in sista spiken, ropade byggmästaren: slå rätt på spiken, Skalle! Skalle föll då ner, och det enda som syntes av honom var lite mull.
Folkmedicin
Mittemot den stora hålan i marken vid Smedsby lär en vii orm hålla till i skogen. Jag har aldrig sett'en, men det sägs att han finns där. Det är en sån där linderorm, och den sorten är kvickare än alla andra ormar, så att få tag på en så'n är rent omöjligt. Linderormarna är små. Förr höll de till under ett kastanjeträd som är borta nu.
Folkmedicin
Min mamma var född i Godegård, och hon brukade tala om en som hette Pelle i Kättsta, en riktig trollgubbe. Det var när mamma var flicka. Hon har varit död sen 1900, så det måste ha hänt för mycket över hundra år sen. Hon talade om att Pelle kunde sända trollskott. En gång sökte morfar upp honom. Det var så att en pojke hade fått ett "farande", dvs. trollskott. Han fick en otäck värk, och morfar gick till Pelle. Trollgubben kunde säga, vad det var för fel, så snart han hade sett pojkens skjorta, som morfar hade med sig. — Vill du se, vem som har gjort det där, frågade Pelle och satte fram en vattenkaraffin. I den fick morfar se den som han inte ville se. Han hade horn på huvudet, och morfar ångrade sig, att han hade tittat. Men Pelle sa, att skottet inte var avsett för pojken utan för far hans.
Heljastenen
Härom berättar Laurentius Bolinus Comminister i Hofsta 1667 följande: "I Kiuse gärde står en stor högh steen nembligen siu fampnar högh och 18 fampnar omkring nedan. Säijes vara en groop mit up j honom, der som skall haffva stådt en kättil full medh silfver och penningar, dijt up långesedan tvenne gamble studenter haffva vilja klif vit på en steega at samma skatt hempta, men när dee kommo uppå stenen äre dee försvundne, man weet aldrigh hvart, och steegen funnen igen pass en fierdingswägh derifrån widh Hiälmaren /: Siön/ på en äng, som kallas Alnaa (alnängen). Denna steen haffver en Jättinna benämpdt Helja /: Derföre kallas han och Helja steen :/ som skal haffva stådt på Amboberget i Kijl Sochn, widh pass en mijl derifrån; medh sit Håårband dijt sliungat /: som seijnen der om än går :/ wiljandes der medh sliunga omkull och medh samma steen nederslå Hofstad-kyrkia, när hon först uppbygdt war; men stadnat i ofvanbte Kiuse gärde, ett godt styckie ifrån kyrkian."
Huruledes den fattige blef rik och den rike fattig
Tvänne bönder, en rik och en fattig, voro någrannar i samma by. Så hände det sig att en karl kom in till den fattige bonden och sökte tjenst, men bonden svarade att han visst icke hade råd att föda och löna någon dräng utan bad honom gå till grannen. Det ville den tjenstsökande ej; han skulle nog göra fullt skäl för både mat och lön, så att bonden aldrig skulle ångra sig, mente han, och, fastän eget beröm brukar lukta illa, så blef det uppgjordt att han skulle stanna der några veckor på försök, och så skulle de vidare talas vid om saken. Första följden af denna tillökning i hushållet blef, att mjölet började tryta, och då bonden ej sjelf hade någon säd att vända till mjöl, var det ej annan råd än att låna af grannen. Men drängen var af annan mening; fick han blott säckar, nog skulle det komma mjöl i dem, det skulle han bli man för. Bonden kunde väl ej begripa huru detta var möjligt, men följde drängens råd; gick till grannen och lånade så många säckar denne kunde undvara, samt gaf dem åt drängen. "Se här", sade han, "har du säckar, men huru du skall få säd utan penningar, det kan jag ej förstå." Drängen svarade att han tjent både länsman och prest och lärt sig konsten att mala mjöl af annat än säd; derpå fyllde han säckarne med grus odh sand, lade dem på vagnen och for utaf. Vid första qvarn stannade han, och då han fick höra att der var fullt upp med mäld, bar han in sina säckar i qvarnhuset. Mjölnaren kunde ej förstå." Drängen svarade att han tjent både länsman och prest och också göra detsamma, mente drängen, han hade tid att vänta. När det så led till natten sade han till mjölnaren, att nu kunde han ej dröja längre, utan måste söka annan qvarn, och bad att få igen sina säckar. Nedkommen i qvarnen bar han ut på lasset lika många säckar, som han burit in, men aktade sig noga att taga desamma. Derpå bjöd han mjölnaren farväl, for till annan qvarn, förmalde der säden och återkom hem med alla slags mjöl till bondens stora förvåning. Emedlertid hade den rike grannen undrat hvarifrån den fattige bonden i hast fått så mycket säd att han behöfde låna hans säckar; och som hans hustru och moder voro ej mindre nyfikna än han sjelf, beslöto de att på något sätt lura ut sanningen. Den gamla gumman lades i en stor kista, och denna körde bonden till sin fattige granne. "Vi äro bjudna på ett stort gästabud i grannsocknen", sade han, "och derföre vill jag nu så gerna bedja dig att få ställa in den här kistan hos dig medan vi äro borta, så att ingen stjäl bort den, ty der ha vi alla våra dyrgripar", tillade han. Ja det kunde gerna ske, mente bonden, han skulle nog vakta kistan, hvarpå grannen tackade för tjensten och vände om hem. När drängen kom in sporde han: "Hvad är det för en kista Ni har der far?" — "Jo grannfars skola resa bort på några dagar och då bad han att vi skulle taga vara på hans kista, för der har han sina dyrgripar", svarade bonden. — "Kan väl tro det, men det lyster mig just att se, hvad det kan vara för dyrgripar, grannfar har", sade drängen, "det låter som det grymtade i kistan". Dermed tog han en yxa och redde sig till att bryta upp locket; men det kunde då aldrig få ske mente bonden. Drängen var emedlertid envis, och huru det gick, så fick han sin vilje fram till ,sluts. När far sjelf var ute, bröt han upp kistan, och då han såg den gamla käringen, som låg der, slog han henne, i hufvudet med yxhammaren, stack en palt i munnen och lade 'så locket till rätta igen. När nu grannen återkommit, hemtade han hem sin kista, men då han öppnade locket fann han sin gamla moder död och som hon hade en palt i munnen, tog han för afgjordt att hon förätit sig derpå, eller ock dött af törst; ty att ett helt dygn ligga innesluten i en kista utan så mycket som en tår vatten, det kunde ju ingen menniska stå ut med. Men det var för sent att tänka på det nu; gjordt var gjordt och kunde ej mera ändras. En hederlig begrafning skulle hon då åtminstone få, och ett storartadt graföl blef det också, dit alla grannarne bjödos och blefvo hederligen undfägnade. Men när gästerna sent på natten åtskiljts, smög sig den listige drängen till kyrkogården, gräf de upp liket och satte det emellan tvänne drickestunnor i bondens källare. Drickat förde han hem till sin husbonde, men tunntapparne satte han en i hvardera handen på liket. När bondens hustru om morgonen kom ned i källaren och blef varse liket, trodde hon att gumman kommit igen för att hämnas på dem, som låtit henne omkomma af törst, och bonden sjelf mente att sådant nog kunde vara troligt. Men som det ej var gummans vålnad utan liket slelft, som satt der, fanns ej annat råd än att söka få henne till jords igen. Och var det förra grafölet ej nog hedersamt, så skulle detta blifva desto hederligare. Så blef det också, och half va socknen bjöds till kalaset, som varade i två dagar. Men gästabudslaget hade knappast åtskiljts andra dagen på qvällen, och ljusen blifvit släckta, förr än drängen kom åter med liket, som han denna gången släpade upp på bondens spanmålsbod och satte i ärtbingen med en kastskofvel i hvardera handen. Ärterna bar han hem till sin egen husbonde. När det blef dager och bonden kom ut, fick han se dörren och luckan till spanmålsboden öppna och sin gamla moder sittande i den tomma ärtbingen. Att han blef högeligen förskräckt och illa till mods vid denna syn kan väl ingen förtänka honom. "Det ha vi till straff" — sade han — "för det vi voro så otidigt nyfikna att veta hvarifrån grannen fått sin säd, att vi läto gamla mor omkomma af hunger och törst". Men det var ej tid att tänka på sådant nu, utan om de förra grafölen ej varit nog hedersamma, så skulle han nog bättra det felet denna gången, och rustade så till ett nytt graföl, ännu ståtligare än det sista. Hela socknen inbjöds till gästabudet, som skulle stå i tre dagar; och alla voro ense derom, att ingen kunde göra mera för att hedra sin gamla moder än den rike bonden, och att gumman nu borde blifva fullt belåten och lemna honom i ro. Men bonden sjelf vågade ej göra sig så alldeles säker härpå, hvarföre han bad presten att sista qvällen besöka kyrkogården och läsa en sådan bön öfver gumman, att hon skulle blifva tvungen att stanna der. Detta lofvade presten, och vid midnatten for han till kyrkogården och läste några kraftiga böner öfver grafven. Emedlertid hade drängen redan uppgräft den döda, och medan presten läste satt upp liket på dennes fölunge, som följde med; och när presten steg upp i åkdonet för att återvända till grafölsgården och emottaga den utlofvade ersättningen för sitt besvär, sprang fölungen, orolig öfver sin börda, förbi, och häst och åkdon i full fart efter. Vid grafölsgården stod bonden på förstuguqvisten och väntade på kära far, men när han fick se förbudet blef han utom sig af förskräckelse; ty då inte en gång presten kunde förmå liket att ligga stilla, hvad skulle han väl då göra? Hustrun mente att nu vore det ingen annan råd än att tala vid grannfars dräng, ty han hade det rygtet om sig att han kunde litet mera än andra, ock detta gjorde bonden. Drängen lofvade att om bonden ville gifva honom 100 Rdr, så skulle han nog styra så till att gumman skulle ligga stilla i sin graf. Bonden tyckte väl att detta var stora penningar, men som han ej fann något annat råd, gaf han drängen hvad han begärde; och då denne ej vidare gräfde upp liket så blef det stilla i kyrkogården. Af dessa storartade graföl och drängens skälmstycken blef förhållandet i byn omvändt, den rike blef fattig och den fattige blef rik; men om han någonsin fick någon välsignelse af sin rikedom torde vara mer än ovisst. Huru det gick med drängen har jag ej hört; förmodligen gjorde han ännu flera tjufstreck innan han slutade i galgen, som just är enkom byggd för dylika sällar.
Kung Wälters hög
På Norra Algrena egor (ungefär 1/8 mil från Aspa bruk) finnes en ättehög af omkring 100 fots omkrets, och i fordna tider, då ett stort slag stått här i trakten, skall en konung Wälter stupat och här blifvit jordad jemnte en stor skatt. Högen, förstörd af skattletare, visar att tron härpå tändt vinstbegäret hos bygdens innevånare, och flera misslyckade försök att åtkomma jordagodset om talas. Detta förvaras uti en stor kopparkista, och för omkring 8o år sedan hade några dalkarlar, som gräft i högen, lyckats att få se den, men som en del af sällskapet icke kunnat iakttaga den vid sådane tillfällen oeftergifliga tystnaden utan då ett stort buller hördes, och en mängd småfolk kommo åkande ut ur högen, vändt sig om och ropat till kamraterna att se på småherrskapet, hade kistan åter försvunnit. Till straff för sin talträngdhet och sin otidiga nyfikenhet fick denne i alla sina återstående lefnadsdagar alltjemnt bära hufvudet i den ställning hvaruti det vid detta tillfälle kommit, och som ingen ville råka ut för ett dylikt öde har skatten sedan fått vara i fred. Emedlertid försökte några drängar från Algrena för omkring lo år sedan att få reda på skatten, men deras arbete var fåfängt, och som de sågo hvarken kistan eller småfolket, så kommo de äfven oskadde derifrån.
Gästabudsbordet på Skillingamon
Vid Tensjön gick en gång en gumma och hackade löf, då hon ett stycke bortom sig på Skillingamon upptäckte ett bord, som glänste som bara guld. Midt på bordet stodo stora silfverkannor och annat husgeråd af samma ädla metall. Gumman gick närmare, men när hon hunnit så långt, att hon kunde utsträcka handen efter de granna kärlen, försvann bordet och förbyttes till en stor gråsten. Hade gumman nu varit så slug, att hon kastat I skäran, som hon bar under armen, på bordet, hade hon säkert kunnat få all grannlåten, men hon tänkte ej derpå förrän det var försent., Kung Wälter med sitt hof — så säges det — skall här hafva spisat middag, men då en fientlig konung förföljde honom har han måst hals öfver hufvud begifva sig derifrån. Sedan hade det gått, som det alltid går. Trollen hade tagit godset om hand, och visar det ibland för att narra menniskorna och väcka deras lystnad efter gods och guld.
Fjåsa källa
Nära intill Kung Wälters hög är en of ferkälla kallad Fjåsa källa och derinvid ett högt tvärbrant berg, hvilket möjligen kunnat vara en ättestupa, i hvilket fall liken upptvättats i källan. Emedlertid har hon en undergörande kraft i alla sjukdomar, som tros komma af onda andars skadebegär. Hvad namnet angår, så berättar sägnen derom följande. Kung Wälter — säges det — hade en gemål, som het Fjåsa, och då hon sörjde sin slagne herre vid hans graf, tvättade hon bort tårarne i denna källa. Kanske är det hennes tårar, som förlänat vattnet dess undergörande kraft? Wi våga ej afgöra den frågan lika litet som att namnen Välter och Fjåsa samt sägnen om det öfvergifna matbordet i skogen kunnat ega något samband med konung Waldemars och Drottning Sophias flygt öfver Tiveden. Utom Fjåsa källa finnas i Hammars socken och Aspatrakten tvänne andra Offerkällor, nämnligen wid Tensjön och på Thorstorpamon.
Stafvaladan vid Algrena
På Norra Algrena egor har stått en gammal lada, byggd på gammalt vis af resta stockar. För sin höga ålder och det ovanliga byggnadssättet har hon blifvit föremål för vidskepelse. Här — säges det samlades alla påskkäringar i trakten på deras färder till Blåkulla och här skiljdes de äfven åt, när de hemkommit. Wid påsktiden vågade derföre ingen att gå der förbi, och äfven annars gick ingen der fram utan att först hafva spottat tre gånger, till skydd emot all förgerning.
Trollet vid Tensjön
En smed vid Algrena gick tidigt en morgon till Tensjön för att fiska. När han kom ett stycke fram på mon fick han se ett fint fruntimmer, klädd som den allra grannaste herrskapsmamsell, gå framföre sig, och som det var smutsigt lyfte hon upp klädningen baktill. Han påskyndade sina steg för att hinna förbi henne och få se huru hon såg ut i ansigtet; men huru han gick, så hann han ej upp henne, och ständigt höll hon sig jemnt 2 famnar framföre honom. Han tänkte väl emellanåt att sagta vidröra henne med metspöet, men då det var ett så fint fruntimmer kunde sådant väl ej passa sig. Men han kunde ju försöka ändå, och bedja om ursägt, i fall hon vände sig om. Han lyfte derföre upp metspöet för att sakta kittla henne i nacken med spetsen; men nu försvann hon i ur hans åsyn, och han kunde ej begripa hvart hon tog vägen. När han kom fram till sjön, och sköt ut ekan från land, kunde han omöjligt få någon styrsel på henne. Den svängde rundtomkring, så att han blef alldeles yr i hufvudet, hoppade ur, drog den i land och vände om hem. Nu kunde han förstå hvem det granna fruntimret var, och utlofvade att aldrig mer gå ut på mete så tidigt om morgnarne.
Altarstenen på Kärra egor
På Norra Kärra egor finnes nära Wetterns strand på en kullrig klippa ett stort stenblock kalladt Altarstenen. Det är en s.k. rucksten och har således ej kunnat undgå ett visst vidskepligt anseende. Grunden härtill uppgifves väl ej; men härifrån säger man har Ansgarius predikat för bygdens hedningar.
Kung Hermans graf
Vid de s. k. Rödjorna tätt invid Wetterns strand på Skyrsta bys egor skall fordomdags en konung Herman blifvit begrafven. Hans ben nedlades i en silfverkista, hvilken nedsattes straxt vid sjöstranden i ingången till den dal, som sträcker sig inemot Skyrsta by, hvarföre ock dalen kallats Hermansdal. En stor trekantig sten visas der såsom kung Hermans graf sten och nedanför denna har varit två rätt höga stenkullar, hvilka dock numera blifvit af skattsökare förstörda.