Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ser och hör vittror
Jag minns att min egen far — jag var fjorton år då han dog — han tala om hur han såg vittren. Då han hade varit ut till Skinnarbyn kunde han komma hem och säga: "Nu blir det dåli-vär (dåligt väder), vittra var så gla i Brynebacken." Jag minns en granne också som sa: "Nu får vi snö och dåli-vär, för viteronga skratte och var så gla däri Brynebacken." En som heter Per Jonsson här, han kom och körde, hade varit till Umeå, och då han kom ungefär åt samma ställe, så hade det komme två vackra flickor och skrattat och koxat in i öga på'n, och sen försvann dem. Han vart inte rädd heller. Han tala om det själv för mej, och han sa: "Du vet det var vackra stintor. Dem sken bara bra!" Det har varit mycket märkvärdigt här vid Brynesjön och Brynbacken. Dom såg hur det stod kvinnfolk på sjön och metade fiskar.
Grimstenen
Denna sten af Herr Hofberg afbildad och beskrifven i hans sockneförteckning för Wiby uppgifves hafva gifvit namn åt Grimstens härad. Härom berättar Sundelius år 1667 "at somblige mena den vara af naturen igenomborat, somblige medh wilja dijt satter der konungarne", (hvilka i förra tider enligt hans uppgift hållit möten och landsting på Söderby hammar) "hafva bundit sina hästar". Sundelius tilllägger att den ähr nu intet mera at finna; men den outtröttlige Herr Hofberg har återfunnit och aftecknat honom i sin ofvannämnda beskrifning, der han tillika anför följande sägn. Då konungarne på deras Eriksgata lemnat Ramundeboda, gjordes första rasten här vid Grimstenen. Då hände det sig en gång att konungens häst, som var bunden vid en i stenen inslagen jernögla, blef skrämd och slet sig lös så att jernöglan lösrycktes från stenen. Hästen tog till flygten, men upphanns och återfördes, och skall konungen såsom ett minne häraf gifvit häradet dess nuvarande namn Grimstens härad.
Om Wiby kyrka
Wijdbij säges deraf hafva bekommit sit nampn at en munck hafver begynt en kiörkia på en lijten holme haart wijdh kiörkian wijdh nampn Borholmen, der och rudera ännu finnas af f muuren och wijken derhoos kallas klockewijken der en klocka säges wara nedersunken, män omsijder der hans upsåt in thet kunde winna sin framgångh, lade han penningar i en stock och kastade uthi Siön, den der säges hafva stadnat i en wijdebuske. Unde et nomen et templi ædificatio.
Örebro märke
Från äldre tider finnas mynt präglade i Örebro med stadens märke eller begynnelsebokstafven af dess namn hemtad ur det gamla alphabetet, der Ö tecknas med Ø. Detta har under namn af Örebro märke varit föremål för olika tydningar, och sägnen berättar om dess uppkomst följande: Under Drottning Kerstins (bör vara Drottning Margaretas) tid hade Örebro stad intet vapenmärke, hvarf öre stadens borgmästare och råd en gång, då Drottningen passerade staden, hos henne anhöllo derom. Något svar fingo de ej, Drottningen red ur staden utan att svara på deras anhållan, men borgmästarne och rådmännen följde henne, allt under upprepande af deras underdåniga anhållan. När nu drottningen kommit utom staden der den så kallade drottningstenen står, sade hon, "Nå väl i skolen få ett märke för Eder goda stad", dermed steg hon af hästen, uppskörtade sig och satte sig derpå i en snödrifva bredvid vägen ty det var.å vintern. Se der, sade hon, pekande på det märke efter hennes posteriora som syntes i snön, der hafven I Edert vapen. En annan version af samma sägen är något olika hvad sjelfva den ursprungliga vapenbilden angår och den som önskar närmare reda härpå hänvisas till den berättelse om det vapen Drottning Margaretha gifvit de Svenske, hvilken finnes hos Ericus Olai.
Syn på Dofrasjöfall
Några vallhjon samlade sig en middag för många år sedan på Dofrasjöfall, och intogo der gemensam måltid under skämt och glam, då i hast uppstod ett förfärligt oväder, så att stubbar och stenar flögo om i stora hvirflar, och midt under stormen kom ett stort eldklot surrande öfver fallet, gick öfver sjön, men försvann då det nått andra stranden, hvarefter ett förfärligt skratt hördes i skogen och ovädret upphörde. Hvad kunde väl det vara? Ja det gå Snaflundaboarne ännu och fundera på.
Tycke
Under Tycke by skall finnas en underjordisk ström, som förenar Wiby och Skarby sjöarne med Vettern. Nattetid, då allt är tyst kan man höra dess brusande. En gång skall den bryta fram och blifva synlig, men detta blifver först på verldens sista tid. Tycke by skall hafva fått sitt namn deraf, att de första, som der bosatte sig, voro två bröder. Den ena sade då till den andre: "tycker inte du att stugan skall ligga här?" och utpekade så platsen. "Jo", svarade denne, "jag tycker som du"; men, tillade han: "tycker inte du att logen bör ligga der söder om stugan ?" — "Jo", svarade brodren; "jag tycker som du". Och af detta brödernas lika tycke fick hemmanet sitt namn.
Bredmossen
Bredmossen på Björstorps egor förmenas ega samband med Dofra sjö, och påstås det att man i denna sjö återfunnit en oxe, som lagt ner sig i Bredmossen.
Skatten på Tycke skog
För omkring 60 år sedan hände det sig att några vallhjon stämt möte på ett berg å Tycke skog, för att gemensamt hålla middagshvila. De funno då der en stor jernhäll, på hvilken de beqvämligen utsträckte kunde intaga deras middag. Då de aldrig förr sett denna häll, beslöto de att följande dagen åter mötas, och medtaga spadar och annan redskap för att se hvad som kunde finnas under hällen; men då de kommo åter, var den försvunnen, och ingen har sedan kunnat få rätt på den, ehuru många sökt deref ter; men under den hällen har jätten Kälfve nedlagt stora skatter, säges det.
Båsåsen
Båsåsen i Snaflunda skall rätteligen heta Båtsmansåsen, och har denna sitt namn deraf, att under ofredstider främmande båtsmän, som landstigit i Askersundstrakten här slagit sitt läger och föröfvat hvarjehanda grymheter. Så t. ex. berättas det att de tagit barn till fånga, uppträdt dem på spett och stekt dem öfver lägereldarne. När denna allmänt omtalade tilldragelse, som påminner om vikingalifvets förfall, skall hafva timat, uppgifves ej; men en sagesman visste förtälja att Båtsmännen skulle hafva varit Danskar.
Intervju med Axel Pettersson (f. 1893)
Intervju med Axel Pettersson (f. 1893) gjord 1972. Han intervjuades av Ragnar Svedskog och Torsten Ordéus.
Häxor och trollkarlar
Det var en gubbe, som gick omkring. De kallade honom Munkalöven från Tångeråsa församling. Han hade till specialitet att han gick omkring och gjorde Fur i alla fähus. Han gick för jämnan. En gång kom han till Janstubbetorp. "Jag ska gå ut i lagårn ett tag", sa han. Men gumman där sa till honom: "Vi har som bätter å inte haft nån otur på länge, så det behöver i inte." – "Så kan I le ja då" sa gubben. Han fick gå utan att han fått varken mat eller kaffe. De hade kreaturen ute på bete hela sommaren, men skällkon gick före och de kom hem varje kväll. Men den kvällen, gubben varit där, kom de inte. Då hade tre kor fastnat i en mosse och de två var döda. Den tredje fick de upp och eldade de ikring, för det var kyligt på hösten. Och då de kom ut nästa morron, låg en annan ko stendöd i båset. Munkalöven kom igen länge efter det att detta hänt. Då sa ägaren till honom direkt, att han hade förtrollat det för dem. Då gick han och kom aldrig igen. Mina föräldrar talte om detta. I Ramundeboda socken var ett ställe, som hörde under Laxå. Det låg i skogsmarkerna. En familj arrenderade Stavåna. Så dog mannen och hon blev änka. Bonna kallade de henne. Hon kunde bota sjuka djur. På en gård låg en häst död, när de kom ut i stallet. Det var väl mellan 1865 och 1870. De gick efter Bonna. Hon kom och tittade på hästen. Hon tog en halmsudd och strök över hästen och mumlade en formel. "I kan bestämt trolla, " sa någon. "Dä ä inget trolleri, dä ä en vetenskap," svarade hon. Hästen vaknade till liv. Det var inget fel med honom.
Sägner om Sten Stures strider med danskarne
Om den Danska ofreden berättas uti ofvannämnda socknar följande sägner, hvilka här anföras efter Doktor Hofbergs Antiqvariska socknebeskrifningar och på hans auctoritet. Då bönderna i Nerike fingo höra att danskarne kommo antågande söder ifrån utefter stora landsvägen emellan sj öarne Unden och Skagern samlade sig en del vid Bäckdalsån, — det vattendrag som vid sitt utlopp i Bodarnesjön nu utgör länsgränsen emot Westergötland, — under det en annan del af dem jemnte det flygtande krigsfolket fattade posto vid Skansbacken der ännu på båda sidor om vägen lemningar af förskansningar synas och är en plats som i stategiskt afseende tyckes vara väl vald. När nu fienden kom antågande blef den första posteringen vid Bäckdalsån snart tillbakakastad och den andra afdelningen i Skansbacken anfölls, men här försvarade sig Svenskarne så tappert att "danskarne föllo som strockel" på marken och visste sig ingen råd. Då var i deras här en Svensk Herre som kände till trakten och han tubbade "en gammal käring ifrån Laxågodset" och hon visste ej bättre utan förde dem till det ställe en half mil längre i norr der Brattfors bruk sedan byggdes. Här gingo danskarne öfver och kommo genom kärr och moras till Benkista grufvor, hvarest nedanför bergåsen de Svenske hade af småsten och fällda trän bildat en förskansning, hvaraf ännu en omkring 600 fot lång och på sina ställen 4 fot hög stenmurs lemning synes på båda sidor om landsvägen, som äfven varit barrikaderad. En half fjerdingsväg vester om Benkista ligger ett kärr kalladt Gropakärret der man funnit spor af kafvelbroar och säges det att Danskarne nedlagt kaflarne för att häröfver komma fram emot Benkista med sina ryttare och fältstycken. Huru striden utfallit förmäler ej sägnen så bestämdt, men att Svenskarne nedkastat de slagna Danskarne uti ett litet kärr nära Benkista, som derf öre bär namnet Jutpussen uppgifves med säkerhet. Huruvida den i norra kanten af Gropakärret på ett underlag af trädpålar hvilande 4,5 fot långa, 4 fot breda, och 1,5 fot tjocka släta stenhäll, den s. k. Kungshallen äfven är ett minne från denna strid är ej så alldeles säkert, men om denna berättas att i forna dagar då mycken ofred var i dessa trakter hade den fientliga kungen stupat för Svenskarne, som ej unnade honom bättre grafplats än det sanka kärret. Till bestyrkande af sägnen om striden med Danskarne hvilken sannolikt förefallit under Sten Sture d. y. kamp emot Danskarne 1520, kan anföras att man ännu i mannaminne vid förskansningarne vid Benkista funnit gamla sporrar, värj fästen, kanonkulor och dylikt. I sina socknebeskrifningar öfver Bodarne och Wiby socknars fornlemningar har Dr Hofberg nöjaktigt redogjort för alla med sägnen förbundna lokaler samt lemnat karta öfver Benkista förskansningar, hvarf öre dertill hänvisas. Här må det vara nog att anföra sj elf va sägnerne.
Anna Larsson
Berättar några anekdoter från trakten. Forts. och avslutning på anekdoter från trakten.